Fotograf: Ica

Ica-vd:n: ”Jag skulle vilja ruska om dessa män och säga: Ni anar inte hur bra ni har det”

"Försök lek med tanken att klä ut er till kvinna en dag. Hur skulle det i praktiken fungera? För det är annorlunda. Att tillhöra en norm är privilegierat och hela livet blir väloljat."

Karriär: Tidigare bland annat konsult på McKinsey, entreprenör och chef på Trygg-Hansa. Sedan 2016 VD för Ica Försäkring.
Familj: Fru och tre barn.
Ålder: 51 år.

Kan du kort berätta om din bakgrund och val av karriär?

Jag växte upp i Uddevalla som äldst av tre syskon. Både min mamma och pappa var akademiker. Mamma var lärare och pappa var hög tjänsteman i det som då kallades Scan Väst. Sedan flyttade vi till Lerum. Det var en lugn och stabil uppväxt. Inga tragedier eller problem. Det var självklart att vi tre barn skulle satsa på bra utbildningar, och det gjorde vi också. Jag kan nog konstatera att jag hade en särskild roll som storebror och kände ett extra ansvar. Jag tog på mig en roll där jag var "duktig", kanske lite som en "hjälpförälder".

Boken Manlighetskoden bygger på samtal med 15 män och en kvinna, som tidigare levt som man, vilka alla på olika sätt brutit med traditionella förväntningar på vad det innebär att vara man i en ledande position. Ur deras berättelser framträder möjliga vägar för att skapa ett inkluderande arbetsklimat och ett inspirerande, medvetet och hållbart mans- och ledarskapsideal. Medverkar gör bland andra näringslivstopparna Caroline Farberger, Erik Ringertz, Arthur Engel, Håkan Samuelsson och Gerhard Bley.

Tidigt kände jag att jag mådde bra av uppskattning och bekräftelse. Det kunde vara genom att vara väluppfostrad, få bra betyg eller ta ansvar på olika sätt. Jag drevs av ett behov av att prestera och få kvitto på det. Jag tog mig vare sig friheten eller möjligheten att fundera över vem jag var. Det låg så mycket i luften att man som barn skulle följa ett visst livsmanus. Man skulle göra det ena och det andra. Jag växte upp i en miljö där man pratade mycket om vad äldre generationer hade åstadkommit. Den och den släktingen hade uppnått den och den samhällspositionen, och det låg i luften att inte avvika från de äldre generationernas förväntan. När jag blickar tillbaka ser jag att det inte var aktuellt att tänka på vem jag var. Jag var inte olycklig, men det var snäva ramar.

När kungen och drottningen gifte sig var jag inte gammal, kanske åtta år. Jag minns att jag satt och bläddrade i Veckojournalen, såg de vackra balklänningarna och kände avundsjuka för att jag inte kunde få bära dem och att jag inte skulle få deras livsresa. Men det fanns inte, inom ramen för där jag var, att tänka längre än så. Det skulle ta 40 år innan jag kunde tänka att det skulle kunna åtgärdas.

Under mina studieår var jag klassens plugghäst. Jag var aldrig den som initierade trender utan en utpräglad följare. Men jag var nog ganska solitär och jag minns att jag kände en inre tillfredsställelse när jag hade åstadkommit något.

Jag har dubbla examen. Dels civilingenjör från Chalmers Tekniska Högskola, dels civilekonom från Handelshögskolan. Efter examen ville jag ha en arbetsgivare som premierade den som arbetade hårt. Det skulle vara ett smalt nålsöga, och därför blev McKinsey min första arbetsplats.

Du har en större del av din karriär varit i konsult- och försäkringsbranschen. Den är ofta mansdominerad och hierarkisk. När du ser tillbaka på det, vad gör du för reflektioner kring den miljön?

När jag ser tillbaka ser jag att jag inte ville vara en i mängden utan på något sätt känna mig utvald. När jag började på McKinsey samlade man alla nyanställda regelbundet. På den introduktionen som jag deltog i var vi kanske 20 personer som satt i ett konferensrum i en U-formad sittning. Vi var cirka 75 % män och 25 % kvinnor. Första dagen fanns det vissa mindre skillnader i klädsel mellan oss. Ingen sa någonting, men från dag tre och framåt var det absolut ingen variation. Bland lärare och mer seniora konsulter fanns inte heller någon variation. Behovet av att känna tillhörighet var påtagligt. Jag minns att varannan man vid bordet hade horisontella veck på sina skjortor, och det har du bara när du köpt en helt ny skjorta. Det var tydligt att det inte var läge att sticka ut.

Inte där heller?

Nej. Jag drevs a v en stark vilja att lyckas. Det var en sak att komma in, men nu ville jag lyckas i bolaget. Då tittar man ofrånkomligen på alla andra och det första man noterar är det yttre, utseendet. Hur man för sig och klär sig. Det är det enklaste att fixa. Börja använda rätt språkbruk och rätt engelska termer, man vill låta som en riktig konsult. Det är klart att det har format mig mycket. Jag har valt att inte lägga någon värdering i det.

Det var den modellen som gällde där och då. Men det var utan tvekan en manligt dominerad bransch, som managementkonsult i de stora amerikanska firmorna. Hierarkin är också tydlig, även om den är baserad på en meritokrati. Utrymmet för demokrati är litet och som ung konsult nederst på karriärstegen handlar det om att lägga ned en stor mängd timmar för att kunna ta sig fram.

Arbetstempot är högt, och umgänget blir därmed också starkt kollegor emellan eftersom man ofta sitter tillsammans på kvällstid och arbetar, inte sällan på annan ort än hemorten. Teamet blir nästan som familjen på veckodagarna. Antalet kvinnliga partners som kunde vara förebilder var mycket få. Alla de mest seniora och tongivande företrädarna för firman var män, vilket naturligtvis präglade kulturen. Just den starka hierarkin kunde vara hämmande för ett öppet klimat, särskilt som jargongen och skämten kunde gå över gränsen. Som yngre konsult är man i hög beroendeställning till de mer seniora.

Läs även: Volvo Cars vd: "Att jobba på en skyddad marknad – ett monopol med bara män – gynnar självklart mig som man"

Vad tror du att det gör med människor att arbeta i så stark kultur?

Det skapar en extremt hög effektivitet. Det går att plocka ihop ett projektteam från olika delar av världen och alla blir produktiva med en gång eftersom man arbetar på samma sätt. Men det ger ingen individuell utveckling och därmed inte heller möjlighet att maximera den egna potentialen. Man behöver fundera över varför man gör det och hur det gagnar en själv. Det kanske ger en skjuts i karriären och man får bygga styrkor och förmågor som man inte kan bygga på andra platser. Jag såg det nog som ett slags fortsatt studiegång. "Jag är klar med mina universitetsstudier och fortsätter bygga mitt cv här." En fortsättningskurs i den verkliga världen.

Sedan kom jag till försäkringsbranschen som har en ganska jämn könsfördelning, i varje fall om man ser till alla medarbetare. Men på seniora ledningsnivåer är det självfallet en manlig dominans, i synnerhet när det kommer till personer i affärsdrivande positioner. Kvinnor återfinns mer ofta i traditionella stabspositioner. Detta ger ofta en prägel på arbetsklimatet. Umgänget och jargongen får en manlig prägel, vilket kan få en exkluderande påverkan på kvinnor.

Det är så på de flesta platser, att kvinnor är i stabsfunktioner. Men tittar vi på de affärsdrivande positionerna är det mest män. Så har det varit i alla linjeverksamheter jag varit i och det är det vanligaste. Det är trist när företagsledningar använder stabsfunktioner för att jämna ut könskvoten i ledningsgrupper. När det är i de affärsdrivande funktionerna som den egentliga makten finns. Jag minns en gång på en annan arbetsplats då min chef hade samlat ledningsgruppen för en konferens ute i skärgården. Chefen, som var man, tittade sig omkring och konstaterade förnöjt att av oss tio personer var det fem män och fem kvinnor. Alltså jämställda, deklarerade chefen. Flera av oss reflekterade tyst över det uppenbara faktum att bland de fem kvinnorna fanns chefens sekreterare, chefens assistent, HR-chefen och supportchefen. Bland de tyngre affärsdrivande funktionerna fanns bara en kvinna bland alla män. Tråkigt nog är det fortfarande många chefer som gör jämställdhet och mångfald till en statistisk övning. Jämställdhet i numerären är inte samma sak som jämställdhet i makt.

Makten sitter i affärsfunktionerna.

Finns det informella regler för hur en framgångsrik man ska agera i de organisationer som du har varit i? 

Ja, absolut. På McKinsey fanns det alltså en tydlig klädkod. Jag kommer ihåg att det inte fanns något skrivet, men det var tydligt att man ville se ut som de mer seniora kollegorna.

Kulturen var lika stark som för amerikanska marinkåren. Klädkoden var mörk kostym med snygga slipsar för männen, och konservativ affärsklädsel för kvinnorna. Inga grälla färger. Jag minns också att alla vi unga konsulter fick gå i träning hos logoped. För att lära oss prata i ett mörkare tonläge för att framstå som mer seniora och därmed få större genomslagskraft i möten med klienter. Jag har fortfarande kassettbanden med ljudövningar i en låda där hemma tillsammans med andra minnen.

I försäkringsbranschen finns det självfallet också sätt att agera på för att bli mer
framgångsrik. För det första är det alltid bra att arbeta i de mer intäktsgenererande delarna av en organisation, antingen inom försäljning eller inom produktansvar. Just på dessa poster är det fortfarande i dag en kraftig dominans av män. Jag tror att många kvinnor uppfattar kulturen män emellan som mycket stark, inte sällan med frekvent privat umgänge. Just det privata umgänget får en exkluderande effekt på kvinnor, som kanske varken vill eller kan spendera tid med kollegor efter jobbet på samma sätt som många män. På arbetet skapar det privata umgänget en vilja, medveten eller omedveten, att stötta varandra i den fortsatta karriären. Kvinnor som ändå lyckas i karriären får ofta göra detta betydligt mer solitärt än män.

Om jag som man och chef kommer väl överens med en annan man och kollega och vi börjar äta lunch regelbundet lyfter ingen på ögonbrynen. Men om jag som man har ett bra samarbete med en kvinnlig kollega och vi börjar äta lunch tillsammans går ryktet snabbt igång. Till slut kanske till och med min chef säger att jag behöver tänka på att jag är gift och att det har skapats rykten, att jag för mig egen skull behöver fundera över de rykten som är.

När jag började på McKinsey insåg jag att jag behövde utveckla vissa intressen för att kunna umgås med klienter. Man ska gärna jaga och spela golf. Jag såg till att anmäla mig och en kollega till en kurs för att ta jägarexamen. Skulle jag åka till en sådan kurs med en kvinnlig kollega skulle snacket snart vara i gång, men om jag gör det med en manlig kollega är det ingen som reagerar. Under den veckan som vi går kursen skapar vi minnen tillsammans och ett band mellan oss. Det skapas en mängd olika band till män som man inte har till kvinnliga kollegor.

Har den insikten påverkat hur du har hanterat umgänge med kollegor?

Ja. Den första manliga strukturen jag kom i kontakt med var under min militärtjänstgöring. 

Jag möttes av en officerskår som hade frodats i en genuin manlig kultur och jag insåg då att det var onormalt. Men hade jag på den tiden velat gå in för att bli yrkesofficer hade det nog varit väldigt svårt för mig att inte anamma den kulturen. Den insikten gav att vara försiktig med att umgås i professionella, manliga miljöer.

Jag bestämde mig tidigt när jag började med en linjekarriär från 1988 och framåt att jag för den sakens skull inte ville ha privat umgänge med kollegor. Privat umgänge mellan kollegor är nästan alltid samkönat. Om jag som manlig chef idkar umgänge med kollegor i min ledningsgrupp alternativt ännu värre, med underställda chefer, kommer kvinnliga kollegor känna sig exkluderade. För det är inte lika naturligt att få vara med i sådana sammanhang. Jag har sett hur manliga chefer har frotterats med andra manliga chefer och hur de har skapat nära vänskapsband. Hur svårt det har varit för kvinnliga kollegor och andra män att bryta igenom det. Jag har aldrig kunnat se att de skyddat varandra eller hjälpt varandra att påverka beslut, men misstanken finns hela tiden. Man kan se i blickar människor emellan på ett större möte, vilka som känner varandra riktigt väl. Även i sociala medier syns det, som när jag såg att två av mina manliga kollegor åkt till fjällen tillsammans. Då tänker jag: "De personerna kommer kunna skydda varandra."

Under 20 års tid har jag inte haft något privat umgänge på jobbet. Det har jag fått positiv feedback på från kvinnliga kollegor. De har sagt att de känner en trygghet med mig och att jag verkligen upplevs som att jag inte använder vänskapsband i mitt ledarskap. Men det har ju minskat min vänskapskrets.

Läs även: Techinvesteraren: Släpp jantelagen, var inte så likeable

Tror du att det har påverkat din karriär? Att du har missat chanser för att du inte har skapat vänskapsband med kollegor?

Det är ingenting som jag har tänkt på. Min princip att inte gå in i nära relation med en kollega har varit så stark för mig att jag inte ens övervägt att kompromissa med den av taktiska skäl.

När jag har sett två seniora kollegor skämta med varandra och dunka varandra i ryggen har det fyllt mig med avsmak. Jag vill aldrig vara en av dem. Jag vill inte se mig själv agera så.

Därför har det inte funnits någon anledning för mig att reflektera över ett eventuellt pris.

Tror du att du har fått privilegier för att du föddes till man?

Ja, inte uttalat, men outtalat, utifrån hur vårt samhälle fungerar. Jag upplevde mig vara jämställt behandlad under min uppväxt. Likaså har jag även upplevt universitetsstudierna som utformade på jämställda förutsättningar. Men så fort jag kom in i yrkeslivet insåg jag hur enkelt det var att som man glida igenom systemet. Privilegier är mycket svåra att uppfatta och bli medveten kring om man själv tillhör den privilegierade gruppen. Detta gäller oavsett kategori av privilegium (kön, sexuell läggning eller etnicitet). Som medlem av den privilegierade gruppen uppfattar man alla fördelar som en naturlig del av det normala i tillvaron; saker är som de alltid har varit. Det blir lätt att som man konstatera att företaget man arbetar på har policys om likabehandling, och att vi därmed är "home free". 

Men det man missar som priviligierad man är att hela den sociala kontexten: allt från daglig jargong till struktur på arbetsdagar och karriärvägar är upprättade på männens villkor. Jag tänker till exempel på hur man förväntas hävda sig på dagliga möten – man förväntas göra sin röst hörd.

Man belönas om man är 100 % dedikerad till arbetet från morgon till kväll utan uppehåll eller flexibilitet för livet i övrigt och om man är beredd att rotera på uppdrag utomlands. Vidare blir man belönad för en kontinuitet i karriären utan uppehåll för föräldraledigheter etcetera.

Att tillhöra en priviligierad grupp betyder att de sociala strukturerna är outtalat utformade på ett sätt som gör det friktionsfritt. De flesta som tillhör en privilegierad grupp tror jag inte reflekterar över det, för det är bara så det är. Men så fort man inte tillhör normen blir man medveten om de här strukturerna. Jag har gått från att vara norm till att bryta mot många normer. Nu är jag kvinna, lever i en samkönad relation och är transsexuell.

Har du alltid varit så medveten?

Nej. Det tog tid och det krävde framför allt ett bredare umgänge. Mitt umgänge tidigare i livet var bara inom normen, de som levde utanför läste jag bara om. Nu har ögonen öppnats, efter att jag breddat mitt umgänge betydligt. Det är först då jag har reflekterat över vilket normativt samhälle som vi har utan att vi pratar om det.

Vad hade krävts för att du skulle öppnat ögonen tidigare? Eller hur ska vi få de inom normen att öppna ögonen?

Jag tror vi måste leva i en genuin blandning av människor redan som barn. Varje form av segregering motverkar en positiv samhällsutveckling. Alla barn mår bra av att möta andra barn som själva är eller lever i familjer som är icke-normativa. Jag märker det på mina barn som växer upp i en skola där annan etnicitet än svensk och eller icke normativt leverne är en självklar verklighet. Jag är glad över att de växer upp med förhoppningsvis andra värderingar, med en självklar insikt att det finns människor av alla sorter och att det är bra. Det är under barndomen som många värderingar skapas. Växer man upp i ett vitt getto får man en felaktig bild av hur världen ser ut, en bakåtsträvande bild.

Forskning visar att kvinnor många gånger ser sig som ett kollektiv och hänvisar till hur det är att vara kvinna i exempelvis karriären, medan män ser sig som individer. Det kan försvåra förmågan att se hur just gruppen män har privilegierar. Vad tänker du kring det?

Nu har jag levt som kvinna i drygt ett halvår. Jag har blivit inbjuden till olika nätverk med kvinnor och jag märker tydligt den skillnad du beskriver. Som man har jag aldrig tillhört en grupp. Jag har bara varit jag, för det är bara så det är. Nu lyssnar jag på många poddar och nätverkar med kvinnor och jag har noterat att de talar om oss och vad vi behöver tänka på eller göra. Lite grann är det liknande med HBTQ-rörelsen. Jag är ju även en HBTQ-person, och de har också sin gruppering som nog är ännu starkare i sin identitet.

Sedan har du många undergrupper som exempelvis transsexuella och homosexuella som också har sina grupperingar. Gruppkänslan är stark hos yrkeskvinnor, starkare hos HBTQ-personer och ännu mer stark hos den gruppen jag tillhör, de transsexuella.

I augusti 2017 visste jag att jag måste leva som kvinna och hade planerat för min
transformation ett år framåt, i september 2018. Och just under hösten 2017 kulminerade #metoo. Jag gick då på en del externa föreläsningar och läste på om diskrimineringslagar och hur man kunde förebygga sexuella trakasserier. Utifrån det skapade jag en egen workshop för min ledningsgrupp där vi pratade om daglig kultur och jargong. Den blev så uppskattad att den rullade vidare i Icas koncern. Då fick jag höra från flera kvinnor på HR att det var så bra att jag som man och med ett affärsdrivande ledaruppdrag tog initiativ och ledde den här typen av arbeten eftersom det får så mycket större genomslagskraft. Jag kände att jag var skyldig alla mina kvinnliga kollegor att kräma ur det jag hade under min sista tid på jorden som man, med den extra pondusen jag hade som man. För jag visste att när jag själv skulle stå på scen som kvinna skulle jag sorgligt nog kanske inte ha samma pondus mot övriga män.

Vill man förändra beteendet för en grupp, i det här fallet gruppen män, så är det så mycket mer slagkraftigt om en ledande representant av samma sort ställer sig upp och säger: "Nu är det nog, vi måste förändra vårt beteende". I stället för att en extern föreläsare som tillhör en eller en annan minoritet kommer in och berättar. Då är det så mycket lättare att nästa dag gå vidare som om ingenting har hänt.

Vilka har varit dina största framgångar?

Min studieprestation – dubbelexamen. Jag lyckades med hårt fokus och disciplin i mina studier och jag har haft en bra karriär. Inom Trygg-Hansa fick jag snabbt mycket seniora roller med stort resultatansvar. Att vara privatchef på Trygg-Hansa innebar ett resultatansvar för en verksamhet med över 8 mdr i premier och högst lönsamhet i hela branschen. Det är ett jobb jag är stolt över.

Jag är också stolt över min familj och att jag har tre barn som är på god väg att bli
väletablerade på sina livsbanor.

Men totalt sett, över hela mitt liv, är min största framgång att jag lyckats finna styrkan att konfrontera mig själv om vem jag egentligen är som person. Jag talar självfallet om att jag kom fram till att min könsidentitet är kvinna, och att jag lyckats genomföra en könskorrigering samtidigt som jag har fått med mig hela min familj, släkt, vänner och kollegor på denna resa. Det har varit den största mentala prövningen i mitt liv, som också krönts med framgång.

Läs även: Därför har Wall Street-bankerna aldrig haft kvinnliga vd:ar

Har du haft några motgångar?

Jag har levt mitt liv utifrån ett sorts livsmanus: villa, Volvo och vovve. Då har mina största motgångar varit när det har blivit tydliga avbräck från den planen. Jag har en skilsmässa bakom mig. Det kändes som ett misslyckande. Ett yttre misslyckande. Det behövde bli så, men det avvek från min plan och var genuint jobbigt. Jag fick ta en dag i sänder och bygga upp mig igen. På den tiden levde jag för att bygga en snygg yttre livsresa och så blev det inte så. Jag skämdes inför omvärlden, jag misslyckades utifrån min egen självbild. Annars har jag nog inget objektivt misslyckande bakom mig, allt har rullat på.

Jag har alltid haft en inre styrka och ett starkt psyke. Jag har bra självdisciplin och ett jävlar anamma som gjort att jag har klarat ut det mesta själv. Min största prövning kom när jag insåg att jag måste konfrontera mig själv med vem jag är. Efter att i 50 år ha levt med en självbild om att jag ska vara en yrkesmässigt framgångsrik man, och sedan börja närma mig den fullständigt förbjudna tanken att jag kanske inte ens är man. Det om något har krävt styrka.

Men det kan också finnas sorg, förlust och smärta i en sådan process?

Det lustiga är att jag hittat styrkan att konfrontera mig själv är i en klassisk manlig miljö som Frimurarna. Jag är och har varit Frimurare, vilket har varit en stor hjälp för mig att finna min styrka. Det har inte varit frotterande eller byggande av manligt nätverk som man kanske kan tro, utan tvärtom. Det har varit för min personliga utveckling. Där har jag fått tid och möjlighet att reflektera över vem jag egentligen är. Se mig själv i spegeln.

Har du haft några förebilder?

Det har varit svårt att finna förebilder som passat för min livsresa. Jag imponeras av personer som är värderingsdrivna, autentiska, osjälviska och som tydligt strävar mot att arbeta för ett högre syfte än den egna vinningen. Inom näringslivet har jag haft svårt att finna någon tydlig förebild som passar in på alla dessa kriterier. De som återstår då är klassiska ikoner som verkligen gått sin egen väg, som Mandela och Gandhi.

Efter att du varit på amerikanska konsultbyråer och sedan Trygg-Hansa valde du att kliva in i Ica-koncernen och tillträda som VD för Ica Försäkringar. Ica är ett värderingsstyrt bolag med mjuka värden. Varför valde du Ica?

Det var flera faktorer som spelade roll. För det första var det lockande att driva upp en startup i sann entreprenörsanda. I min roll som privatchef på Trygg-Hansa hade jag ett ansvarsfullt uppdrag i att leda en verksamhet med 8 mdkr i omsättning och med högst lönsamhet i branschen. Samtidigt är det svårt att snabbt ställa om en stor och etablerad försäkringsverksamhet även om man gör stora roderutslag. Det är lite som att styra en supertanker på oceanen. Jag kände mig sugen på att använda mina kunskaper och vara med på en riktig entreprenörsresa. För det andra spelade det stor roll att Ica just är ett värderingsstyrt bolag. För mig är det inte bara viktigt vilka resultat som skapas, utan också hur de skapas. Jag känner att jag har stor frihet att fatta beslut på värderingsmässiga grunder, med en maggropskänsla om vad som är "rätt" att göra, och inte mekaniskt gå på vad som enligt en kalkyl ger bäst finansiellt business case. Detta gäller allt från affärsetik till hur jag bemöter kollegor i mitt ledarskap.

Min chef, också kvinna, sa vid något tillfälle: "Här på Ica tycker vi om varandra." Det finns en värme mellan oss kollegor. Vi ska åt samma håll och vi hjälper varandra. I andra miljöer har jag har sett kollegor som konkurrenter ...

Organisationen Ica är som en stor organism. Jag har varit i kulturer där graden av gillande legat i relation till senaste halvårets prestation. Där jag har känt att det faktum att jag är omtyckt hela tiden är på nåder och beror på min prestation. Det har givit mig en viss oroskänsla. Man ska hålla linan sträckt så att säga. På engelska uttrycker man det som att man vill fostra "insecure overachievers". Det finns välutvecklade managementmodeller där det görs en löpande relativ ranking, där prestation mäts konstant. Man vill inte hamna på de lägre 10 %. När du mäts spelar det ingen roll hur bra du har uppnått dina mål om dina kollegor ändå har överträffat sina. Om det resulterar i att du hamnar bland de lägsta 10 % ligger du pyrt till.

Det skapar en inre stress som kortsiktigt skapar hög effektivitet och kan ge höga finansiella resultat och påverka börskurser. Men du har inte nödvändigt skoj på jobbet och du utvecklas inte maximalt som person. Du är en resurs i ett maskineri. Därför känns det underbart att komma till Ica där det inte finns någon relativ rankning. Vi ser tillsammans hur vi ska nå målen, vilken kompetens vi behöver och hur vi belönar medarbetarna. Det är en fantastisk befriande känsla för mig som person.

Hur har det påverkat ditt ledarskap?

Om jag blickar tillbaka på utvärderingarna på mitt ledarskap när jag var ung konsult så låg jag skyhögt upp på struktur och logiskt tänkande, vilket belönades i den miljön. Men gällande de människokännande värdena låg jag lägre än snittet. Det var helt okej så länge jag var junior konsult. Jag kunde prestera med hög effektivitet. Men i dag kan jag ge frihet till de i min ledningsgrupp att utveckla sina potentialer och agera utifrån vilka de är. Jag skickar en boll som en passning och sedan tar någon annan över. Jag säger driv den så långt du kan, och jag finns här som stöd om du behöver. Det känns så skönt och roligt! När jag var ung i karriären fanns det ett egenvärde i att jag skulle ha den eller den inflytelserika positionen. Synas i näringslivstidningar och så vidare. I dag är det inte viktigt för mig att vara exempelvis börs-vd. Jag vill i mycket högre grad vara med och förändra samhället i en positiv riktning. Jag vill att mina barn ska växa upp i ett ännu bättre samhälle än det vi har i dag. Jag vill känna att jag har gjort precis allt jag kan för att vara en positiv drivkraft. Sedan om jag har haft det ena eller det andra vd-uppdraget är underordnat. Bara jag kan vara i en position där jag kan påverka.

Du har gått från att sätta mål för din egen vinning, till att nu agera för ett högre syfte?

Ja, och det känns skönt att jag inte aspirerar på något speciellt jobb. Förut har det nog varit så och jag har känt att jag behöver hålla mig väl med den eller den personen, så att jag kan bli kronprins för ett jobb jag vill ha. Det känns skönt att slippa hålla på med det. Det är onödigt och gagnar bara mig själv.

Läs även: Doldisen bakom svenska havremjölkssuccén Oatly: "Jag kan ju inte skrika till alla att det var jag som hittade på det"

I september 2018 fick Ica Försäkring en kvinnlig VD när du genomförde en könskorrigering. Vad krävdes för att du skulle klara av att vara kvar i ditt uppdrag, och genomgå en så omvälvande process, officiellt?

Egentligen behövde jag inget annat än stöd än att sätta upp en kommunikationsplan inför min transition. Allt annat fungerade precis som vanligt. Min möjlighet att utföra mitt uppdrag som VD påverkades inte alls. Rent formellt gjorde jag en namnändring av mitt förnamn hos Skatteverket. Jag upprättade därefter en kommunikationsplan tillsammans med min arbetsgivare där vi gick igenom vilka intressenter som skulle ha informationen i förväg. Rent tekniskt var informationen ganska kortfattad: "Från den 14 september byter jag förnamn till Caroline och pronomen till hon. Referenser till mitt namn och mitt foto ska uppdateras. I övrigt fortsätter allt som vanligt."

Självfallet är processen omvälvande för mig själv mentalt. Men processen är också utsträckt över en lång tid. När jag väl genomförde min transition och presenterade mig som kvinna på jobbet var den mentala resan redan bakom mig, jag kunde fokusera 100 % på jobbet. Jag behövde inte ta ledigt från mitt arbete.

Du blir inte bara en VD som är kvinna. Du är också gift med en kvinna och det blir känt att du genomför en könskorrigering. Det är många normer du bryter. Har det givit dig nya/andra insikter om vilka normer som är härskande för dem som klättrar i karriären?

Ja, självfallet. Jag tillhör en minoritet som kvinnlig VD. Jag tillhör en ännu mindre minoritet att som VD ingå i ett samkönat äktenskap. Och i minoriteten att vara en VD som genomgått en könskorrigering är jag helt ensam. Så snart som jag började min mentala resa att utforska mig själv, blev jag också betydligt mer uppmärksam på normer i näringslivet och hur det kan gestalta sig i vardagen på arbetsplatsen. Det handlar om normkritiskt tänkande. Så fort jag blev uppmärksam på detta insåg jag hur många vardagliga tankesätt och jargonger som tar sin utgångspunkt i att kollegor beter sig som de flesta, vilket kan vara något så enkelt som att man lever i ett olikkönat äktenskap.

Hur tänker du kring mansnormen som många män tvingas och fostras in i?

Mansnormen är stark. Jag vill inte skylla på några specifika personer, vare sig mina föräldrar eller någon annan, utan på de normer vi tillsammans skapat i samhället genom generationerna. När jag var barn, och dessutom i rollen som äldst av tre syskon, upplevde jag att det fanns en körplan för att skapa en så perfekt framtid som möjligt. Det blev också som ett livsmanus för mig – man ska vara duktig och skaffa sig en bra utbildning, sedan ett bra jobb för att kunna försörja en familj, sedan utifrån en heterosexuell relation bygga familjen. Man ska nå en social och ekonomiskt väletablerad ställning. 

Utöver körplanen uppfattade jag också att jag som man skulle vara återhållsam i att visa känslor och i stället vara som en klippa, stabil även om det blåser. Att verkligen bottna i mig själv som person såg jag som en lyx jag inte kunde unna mig inom ramen för den till synes perfekta mansrollen.

Hur blev jag egentligen präglad av mansrollen att vara stark som en klippa och inte visa känslor? Jag tror inte det var mina föräldrar, utan snarare det sociala umgänget med jämnåriga barn och de filmer vi såg på den tiden. Indiana Jones är en arketypisk film där Indy alltid ska vara stark och aldrig gråta. Kvinnorna i filmerna var svagare. Motsvarande scener finns i Star Wars, som också präglade min generations syn på mansrollen. Sådana filmer satte en starkprägel på mig och mina jämnåriga.

Under min karriär har jag också upplevt, i synnerhet från mina tidiga yrkesverksamma år, hur uppvisande av känslor kan verka hämmande för karriären. Jag fick själv höra kommentarer av typen "grow up" av överordnad projektledare när jag hade synpunkter av känslomässig karaktär. Vid ett annat tillfälle upplyste jag min överordnade om vilken jobbig familjemässig konsekvens ett beslut om min geografiska arbetsort skulle få, varvid jag fick kommentaren "cost of doing business" tillbaka. Jag kommer fortfarande ihåg dessa tillfällen som om de vore i går, fastän de inträffade för cirka 20 år sedan. Jag lägger ingen värdering i om kommentarerna var på sin plats eller inte. Den fostran jag fick då bidrog med all säkerhet till en mycket hög arbetseffektivitet och därmed också framgång för arbetsgivaren. Samtidigt var det också starkt normgivande. Många av mina kollegor från denna tid, och som alltså fostrades i samma normer, finns i dag i inflytelserika positioner i näringslivet.

Jag vill mena att jag ändrats med tiden. Det krävs styrka för att visa svaghet. I synnerhet som man, eftersom att visa svaghet upplevs som normbrytande för många män. Ju starkare jag själv har känt mig, desto mer svaghet har jag orkat visa för andra. Och desto mer av mitt autentiska jag har jag haft styrka att visa. Jag tror att barn av alla kön föds och växer upp med ett rikt inre känsloliv. Men den sociala uppfostran från omvärlden är stark, och ganska snart bygger många män en fasad mot omvärlden som kommer att bli svår att rasera. På det sättet tror jag nog att många kvinnor lever mer autentiskt än de flesta män.

Att du nu bryter mot så många normer, tror du att det kommer påverka ditt ledarskap? Karriär?

För mitt ledarskap betyder det att jag kan vara ännu mer autentisk. Jag är verkligen mig själv nu. Det finns inget kvar av min gamla manliga fasad. I övrigt är mitt ledarskap detsamma. Jag har samma kompetens, erfarenhet och värderingar som tidigare, men jag får ofta höra att jag är mer autentisk nu. Jag upplever att jag fått mer respekt för mig som person. Det är nog det enda som skiljer. För annars arbetar jag på samma sätt och driver arbetet likadant i min ledningsgrupp. Så internt är det inte så stor skillnad, men externt händer det mycket.

För min karriär hoppas jag att det ska vara helt neutralt. Jag förväntar mig självfallet att inte i något avseende komma i sämre dager på grund av min könskorrigering, då min arbetsinsats inte påverkats. Samtidigt vill jag heller inte känna att jag får nya möjligheter på grund av att jag, i egenskap av att jag tillhör en icke normativ minoritet, blir inkvoterad i nya sammanhang. Jag vill ha en fortsatt god utveckling av min karriär, och det vill jag ska vara baserat på min kompetens och prestation.

Innan var jag en i mängden som vit manlig chef. Det går ju tretton på dussinet. Jag har bara varit känd som den som leder ett försäkringsbolag. Nu är jag på mångas radarskärm.

Det saknas inte inbjudningar till olika evenemang. Jag har noterat att många säger att de blir inspirerade. Det är en kommunikativ plattform som har öppnats upp för mig där jag har möjlighet att förmedla budskap.

Alla dina nya insikter om normer. Hur använder du dem i ditt ledarskap?

Jag reagerar och agerar. Tidigare har jag levt efter devisen att man ger kritik mellan fyra ögon. Men när det gäller saker som har med personligt bemötande att göra så väljer jag att tala om det i öppet forum. Om någon uttrycker sig plumpt och jag misstänker, eller till och med vet, att en annan tar illa vid sig och jag väljer att sitta tyst blir jag medskyldig. Jag säger därför till. Är det någon som slirar i sin jargong så säger jag: "Det där tycker jag var illa uttryckt, jag tror att du menar så här."

Om jag tar min kollega som var plump åt sidan och bara talar med hen så ser ju inte den som blivit sårad eller illa behandlad att det sker. Då blir det ingen förändring.

Jag kan omöjligen sitta tyst när något som inte är okej kommer i luften. Vi måste skapa ett bättre samhälle tillsammans. 

Läs även: Därför jobbar dagens superrika bara hårdare och hårdare

Vad skulle du vilja säga till männen som är i karriären och inte vill eller kan leva efter förlegade ideal? Tips? Råd? Reflektioner?

Jag skulle vilja ruska om dessa män och säga: ni anar inte hur bra ni har det. Försök lek med tanken att klä ut er till kvinna en dag. Hur skulle det i praktiken fungera? För det är annorlunda. Att tillhöra en norm är privilegierat och hela livet blir väloljat. Det minsta ni kan göra är att blanda upp era umgängen. Fundera över vilka ni umgås med. Inte bara professionellt utan också privat. Fundera över vilken miljö era barn växer upp i. För vårt samhälle kommer bli allt mer mångfacetterat. Vi behöver ta till vara allas olikheter och då behöver alla sorter finnas omkring oss. De handlar inte om statistik i en tabell utan om människor och allas lika värde.

Vi har bara ett liv på denna jord. Var sann mot dig själv, din inre kompass och dina värderingar. Vi är alla skyldiga nästa generation att fortsätta utveckla kulturen i arbetslivet till att bli mer inkluderande. Se dina barn i ögonen och fråga dig själv vilket samhälle du vill att de ska växa upp i.