VA:s reporter Jill Bederoff på Södra station i Stockholm inför avfärd Fotograf: VA.se

Tågluff javisst – men det är inte som på 1980-talet

VA:s reporter Jill Bederoff, som avgett ett löfte om att inte flyga under 2019, tog med sig sin 13-åriga dotter och testade på hur det var att tågluffa i Europa idag.

 

Solen gassar från en klarblå himmel, och allt annat än att ligga i skuggan vid havet och läsa en bok känns som ett dåligt alternativ. Som till exempel att dra en alldeles för tung rullväska på grusiga vägar på väg till tågstationen i den liguriska staden Imperia.

Jag är på plats i god tid eftersom jag inte kunnat boka några platsbiljetter i förväg.

"Ledsen, men tåget till Milano är helt fullbokat", säger mannen i luckan vänligt men bestämt på en knagglig engelska. Jag upprepar att jag har ett Interrail-kort men lägger med oro i rösten till att jag redan bokat och betalt en plats på nattåget mellan Zurich och Hamburg med avgångstid klockan åtta samma kväll.

Faktaruta

Resrutt: Stockholm-Köpenhamn-Århus-Amsterdam-Paris-San Sebastian-Marseille-Menton-Orbetello-Salerno-Imperia-Milano-Zurich-Hamburg-Köpenhamn-Stockholm.

Restid: Fyra veckor.

Kostnad: Mitt Interrailkort som innehöll 15 resdagar kostade cirka 4 700 kronor och var giltigt i två månader från avresedagen. Sedan tillkom kostnad för platsbiljetter som kunde kosta alltifrån 3 till 20 euro. Så totalt drygt 5 000 kronor för tåget. Det som var dyrast var boendet, trots idogt letande efter billiga alternativ.

Mina hetaste tips: Åk lokaltågen längs med franska Rivieran. De gick verkligen nära kusten och man upptäckte många pärlor som lockade till nya semestrar. Ta med en kortlek och våtservetter, det är lite är lite si och så med tvättmöjligheter på tågen.

Han förstår inte ord av det jag just sagt. Istället skickar han ut ett litet vitt papper och en penna genom luckan. Några krumelurer senare verkar mitt budskapet ha landat och som genom en trollformel är tåget plötsligt inte fullbokat längre.

"Ah, du har ett Interrailkort", säger han och ler med hela ansiktet.

Precis när jag tror att problemet är löst kommer nästa utmaning.

Medan klockans minutvisare rusar mot tågets avgångstid börjar han söka i sin dator, bläddra frenetiskt i en sliten manual i pappersform och lyfta på luren, både en och två gånger, för att rådfråga kollegor på andra italienska orter om vad min platsbiljett ska kosta.

Precis när tiden håller på att rinna ut säger mannen i biljettluckan, som är minst lika stressad som jag, att jag kan gå på tåget utan platsbiljett. Jag tar mitt pick och pack och rusar mot perrongen.

Tågbytet i Milano blir nästa rysare. Den redan tajta marginalen har nästan ätits upp av en försening och jag står startklar innanför dörrarna när tåget rullar in på stationen. Med flackande blick letar jag efter informationstavlan och när jag äntligen hittar den konstaterar jag att jag kan sluta springa. Tåget till Zurich är rejält försenat på grund av störtregn och åska. Så försenat att min betalda plats på nattåget från Zurich till Hamburg brinner inne.

Den hjälpsamma konduktören hittar ett alternativ till mig så att jag ändå kan landa i Hamburg morgonen därpå. Efter ytterligare några utmaningar som får lösas med en stor portion kreativitet tillsammans med andra luffare i samma situation kommer jag ändå till ett soligt Köpenhamn på eftermiddagen, ungefär som jag planerat.

Men det kostar på att vara spontan idag och risken är stor att man inte lyckas så bra som jag gjorde. Minnet av de tågluffningar jag gjorde på 1980-talet, där man bara kunde hoppa på vilket tåg som helst, hägrar. Kalla mig bakåtsträvare, men i det här fallet var det bättre förr.

För att få en smidig start på min och min dotters månadslånga tågluff hade jag därför tagit hjälp av Ivar Karlsson på Centralens resebutik i Kalmar. Stockholm, Köpenhamn, Århus, Amsterdam, Paris var planerade i förväg.

Kände mig lite smått nervöst när vi efter Paris skulle få klara oss på egen hand. Hur gjorde man ens?

Vi hade två veckor på oss innan vi skulle vara i Salerno i södra Italien där min dotter skulle gå på ett gymnastikläger.

Tidsfördriv för en 13-åring på tåg

San Sebastian i Baskien var ett resmål jag hört mycket om och även om det blev lite för långt västerut slog vi till. Under en av dagarna i Paris tog vi oss till Montparnasse-stationen för att köpa platsbiljetter. I den betjänade biljettbokningen fick vi på ett relativt nonchalant sätt klart för oss att det inte gick att köpa platsbiljetter med Interrailkort förrän samma dag som man ville resa. Ingen bemödade sig att informera oss om de utmärkta biljettautomaterna som var utställda överallt på stationen och som faktiskt var oväntat användarvänliga. Men vi hittade till dem på egen hand.

Stolta som tuppar kom vi därifrån med två platsbiljetter till Biarritz för avresa två dagar senare. Väl på tåget insåg jag att vi hade kunnat åka ända till gränsstaden Hendaye för att sedan ta ett lokaltåg över gränsen. Vi fick istället ta en buss från Biarritz, men det gick bra det med.

När vi sedan skulle ta oss tillbaka till Frankrike kom nästa utmaning. På stationen i San Sebastian kunde mannen i biljettluckan inte boka resor i Frankrike, bara till Frankrike. Så för att komma hela vägen till Marseille var tvungna att ta oss tillbaka över gränsen och chansa på att få platsbiljetter på snabbtåget samma dag. Men det gick vägen. Motsvarande situation uppstod när vi skulle ta oss från Menton på franska Rivieran till Orbetello i Toscana. Men i det fallet visade det sig att vi kunde ta oss dit med regionaltåg utan krav på platsbiljetter.

Vackra Menton på franska Rivieran

Kuststräckan längs franska Rivieran var nog den vackraste av alla tågresor jag gjort hittills och rekommenderas varmt.

Sammantaget hade jag och min dotter underbara veckor på luffen i Europa, även om system inte tillät samma spontanitet som på 1980-talet.

Läs även:  ”Flyget? Vi tar tåget överallt”

 


För dig som prenumerant

VA KVINNA PODCAST

BLOGG

Följ chefredaktören på klimatresan

Under 2019 utmanar Veckans Affärer sina läsare att minska sina affärsresor med flyg med hälften. Chefredaktör Åsa Uhlin håller koll på hur det går med det och sitt eget mål att flyga mindre på bloggen VA:s klimatresa.