Fotograf: Simon Paulin/SvD/SCANPIX

Debatt: Studenter som hoppar av läkarutbildningen och bygger nya digitala tjänster räcker inte – vi måste få med dem som jobbar inom vården också

"Ny digital teknik tvingar fler organisationer att tänka om kring hur de erbjuder hälso- och sjukvård", menar Sofia Svanteson. 

Sofia Svanteson är entreprenör, grundare av Ocean Observations och medgrundare av Elsa. Här är hennes bidrag till debattantologin Diagnos Sverige.

Teknik som lockar – digitaliseringens dragningskraft

35 procent av medicinstudenterna vid Stanford University påbörjade aldrig sin AT-tjänstgöring under 2015. I stället för att praktisera som läkare startade de nya produkt- och tjänsteföretag inom hälso- och sjukvård, men med en ändamålsenlig utbildning i bagaget.

Vad betyder detta för framtidens hälso- och sjukvård? Å ena sidan är det möjligt att isolera fenomenet till att det är symptomatiskt för just Silicon Valley och inget som påverkar oss här i Sverige.

Å andra sidan vittnar det om en tidsenlig utveckling som grundar sig i den nya digitala teknikens oändliga möjligheter. Det är kanske inte helt åt skogen att förmoda att det inte var en lika stor andel som avbröt sina studier på läkarlinjen under 1990-talet för att ta fram röntgenmaskiner åt Siemens.

Diagnos Sverige

Detta är ett utdrag ur debattantologin Diagnos Sverige: Om framtidens hälsa av Mats Ögren Wanger (red). I boken medverkar forskare, journalister, skolföreträdare, debattörer, politiska makthavare och andra personer med kunskaper inom medicinsk utveckling och spjutspetsteknologi för att väcka idéer om hur vi kan bygga en hållbar och framgångsrik hälso- och sjukvård.

Hur ska vi då utnyttja kraften i digitaliseringen på bästa sätt? Hur ska vi se till att vårdgivarna kan utnyttja tekniken för att bättre samarbeta med patienter och möta deras behov, men även stötta dem med nödvändiga beteendeförändringar?

Hur ser vi till att vårdutbildningarna förblir attraktiva, behåller sina studenter och utrustar dem för att möta kraven från samhället?

Det är inga enkla frågor att svara på, men ett av svaren skulle kunna lyda: med design! Som utövare av designmetodik är jag övertygad om dess framtida potential. Kanske kan du också bli det. Men först, några ord om de möjligheter och utmaningar tekniken för med sig.

Teknikens möjligheter – ny teknik och nygammal
Ny teknik är på intet sätt en främmande gäst inom hälso- och sjukvården. Några av världens mest avancerade uppfinningar finner vi inom just detta fält. När magnetisk resonanstomografi introducerades på 1970-talet förkortades diagnostiseringstiden drastiskt, och utan att man behövde skära i en kropp.

I dag kan amputerade människor få nya artificiella kroppsdelar och styra dem genom tankekraft. Men gemensamt för många större tekniska innovationer inom hälso- och sjukvård är att de har varit dyra att framställa och driftsätta.

De nya digitala teknikerna har däremot förutsättningar att revolutionera hälso- och sjukvården i grunden, eftersom nästan alla kan nyttja den, som användare eller som tillverkare av nya produkter och tjänster.

Den digitala tekniken kan också ha en positiv inverkan på hur hela vården organiserar sig, och förändra livet för i stort sett alla människor på vår planet.

Upptäck tidigt – från att bota till att förutspå och förebygga
Nya tekniska verktyg och algoritmer gör det möjligt att upptäcka symptom tidigt och identifiera personer med högre risk för att utveckla ett sjukdomstillstånd. När vi exempelvis tillgängliggör specialistkunskaper via webbtjänster och appar, gör vi det möjligt för medborgare att själva upptäcka och förstå kritiska symptom, öka sin kunskap och eventuellt förebygga eller söka vård och således förkorta resan från symptom till diagnos.

Med den här typen av verktyg är det också möjligt att tidigt i en process rekommendera livsstilsförändringar och på så sätt motverka risken för att sjukdom bryter ut.

Ett exempel är webbplatsen reumatiskt.se/ontilederna, där specialister och allmänläkares frågor tillgängliggjorts. Med hjälp av ett enkelt test kan individer med symptom svara på frågorna och upptäcka ledgångsreumatism tidigare.

Ett annat internationellt exempel är appen Ada, som ställer enkla och individanpassade frågor om symptom och ger förslag på möjliga diagnoser, utan komplicerad medicinsk jargong. Ada bygger på maskininlärning och tusentals andra liknande fall, och blir smartare ju mer information den får om användarens medicinska historia.

Svaret är inte 42 – från fokus på diagnos till att se individen
Den som läst Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams vet att svaret på frågan om livet, universum och alltings gåta är 42. Även om Adams reseberättelse om en jordbos osannolika rymdäventyr bara är fiktion, så vittnar otaliga patienters berättelser om igenkänning – har de en viss diagnos får de samma behandling som alla andra med den diagnosen.

Men det kommer bli möjligt att i större utsträckning erbjuda en mer individuell behandling när ”precision medicine” blir enklare och billigare att tillämpa. I takt med att fler typer av, och större mängder, hälsodata samlas in, både manuellt och automatiskt, får vi ett helt annat utgångsläge där individer erbjuds skräddarsydda behandlingar utifrån deras DNA, miljö, livsstilsdata och kliniska data.

När Angelina Jolie valde att genomgå en dubbel mastektomi 2013 baserade hon det beslutet på specifika data om sig själv. Hon visste att den komplicerade operationen innebar en sänkt risk för bröstcancer, från 87 procent till 5 procent.

Ett hälsosammare liv – hälsovård integrerad i vår dagliga livsstil
Hälsa och välbefinnande blir en allt viktigare aspekt av människors dagliga liv. Det råder en ökad medvetenhet och ett fokus på att ta hand om sin egen hälsa för att försöka förebygga sjukdomar.

Men vi är fler som är medvetna om fördelarna än de som faktiskt gör något åt situationen. Det kan vara svårt att ändra ett beteende, men ibland blir vi pushade från oväntat håll.

Grundarna av spelet Pokémon Go har berättat i intervjuer att de utgick från att människor behövde röra på sig mer när de skapade sin mobila succé. Frågan är om de verkligen kunde förutspå magnituden av att barn, ungdomar och till och med vuxna hellre gick en mil för att fånga ytterligare en Pokémon, i stället för att sitta bekvämt i en soffa framför en Netflixserie?

I en studie genomförd av Stanforduniversitetet i samarbete med Microsoft kom man fram till att Pokémon Go medfört en avsevärd ökning av fysisk aktivitet under en period av 30 dagar. Man såg att den fysiska aktiviteten ökat bland både män och kvinnor, i alla åldrar, oavsett vikt och tidigare aktivitetsnivåer.

Denna typ av teknik kan alltså medföra värdefulla bidrag till folkhälsan, och på grund av sin uttänkta och engagerande utformning når den även ut till grupper med låg fysisk aktivitet. Utmaningen ligger förstås i att behålla de nya nivåerna av fysisk aktivitet, även när spelet förlorat sin initiala förföriska kraft och nyhetens behag klingat av.

Quantified Us – från Quantified Self till Quantified Us
Uttrycket The Quantified Self myntades av Kevin Kelly och Gary Wolf år 2007, men utövandet att identifiera, följa och analysera information om sin egen kropp, kallat livsloggning, går mycket längre tillbaka i tiden än tio år. Flera historiska referenser pekar mot Sanctorius av Padua, som under 1500-talet studerade energiförbrukningen i levande system genom att följa sin vikt i förhållande till olika nivåer av kostintag.

På 500 år har teknikerna och möjligheterna utvecklats avsevärt, men essensen i livsloggning är densamma: att identifiera mönster och erhålla meningsfulla rekommendationer för att nå en bättre förståelse om sig själv och sin kropp.

När vi inte längre bara jämför med oss själva, utan med en grupp individer som liknar oss, kan vi få ännu bättre rekommendationer. Många människor med kronisk sjukdom vittnar om att de gärna erbjuder sina egna data till andra, i utbyte mot den ökade insikt de får när deras data sätts in i ett större sammanhang.

Ett exempel på en plattform för så kallad patientdriven forskning är det sociala nätverket Crohnology. Här kan människor som lider av Crohns sjukdom och kolit mötas och tjänsten möjliggör delning och utbyte av information. Men omfattningen av data som patienten har tillgång till är fortfarande begränsad, och därav även insikterna.

Doctor Who? – från beroende till medproducent av vård
Patientdriven produktutveckling och innovation är en kraft att räkna med. När Fabian Bolin fick diagnosen leukemi 2015 frågade han sin läkare hur han kunde lägga om sin kost för att må bättre, varpå läkaren svarade att han skulle äta det som gjorde honom lycklig. Fabian upplevde läkarens kostråd som nedlåtande, men det gav honom samtidigt bränsle att tillsammans med sin bäste vän, Sebastian Hermelin, bygga den digitala plattformen WarOnCancer.com.

Plattformens syfte är att erbjuda cancersjuka möjligheten att stötta och motivera varandra genom privata berättelser och upplevelser. I dag finns flera exempel på så kallade ”health hackers” som går på tvären mot byråkratin genom att vägra vänta (#wearenotwaiting) på att någon legitimerad vårdgivare eller producent ska lösa deras problem, utan i stället väljer hemmagjorda tekniska lösningar.

Exemplet med föräldrar som hackar insulinpumpar visar hur kontroversiell den här rörelsen ännu är. Medan föräldrar hävdar att deras barn är utsatta för färre risker när ett hemmagjort program styr insulinpumpen än med traditionell diabetesbehandling, ser vårdgivarna allvarligt på utvecklingen.

Av naturliga skäl anser de att medicinteknisk utrustning måste vara säkerhetsgranskad och patientsäker, och manipulation av dessa produkter är något de inte ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att folk skulle ge sig in på.

Konflikten vittnar om att det behövs ett samarbete här. Med nya satsningen Spetspatienter, initierat av forskaren Sara Riggare och till en början finansierat av Vinnova, har man som mål att etablera ett diagnosoberoende kompetenscentrum för att få fler patienter som är aktivt engagerade i sin egenvård att bli delaktiga i vårdens förbättringsarbete.

Vård på distans – vård när och där det passar oss själva
Allt fler svenskar har provat någon form av vård på distans genom digitala tjänster som Min Doktor, Kry eller Medicoo. Upplevelserna varierar, precis som med besök inom den ”fysiska vården” varierar, men fördelarna handlar om att det går snabbt att få en tid, och patienten behöver varken lämna hem eller arbetsplats för att, i värsta fall, ta sig flera mil till närmaste vårdcentral. Man slipper dessutom sitta i ett väntrum tillsammans med andra sjuka människor.

Än mer revolutionerande är kanske den form av vård där patienten inte ens behöver ringa ett videosamtal. En tjänst som jobbar lite mer i bakgrunden och analyserar vårdtagarens beteende är Aifloo, som beskriver sig som ett självlärande e-hälsosystem byggt på medicinsk artificiell intelligens.

Syftet är att på ett respektfullt sätt monitorera och upptäcka varningstecken i de data som samlats in via sensorer i ett armband som brukaren bär. Systemet känner igen och analyserar olika rörelsemönster samt mat- och sömnvanor, vilket kan leda till upptäckter av alltifrån fallolyckor till begynnande demens.

Förväntningar bortom pillret – från läkemedel till digitala tjänster
Ny digital teknik tvingar allt fler organisationer att tänka om kring hur de erbjuder hälso- och sjukvård samt tar betalt för den. En ny generation snabbväxande företag som använder big data, sensorer och artificiell intelligens som exempelvis maskininlärning utmanar den traditionella industrin.

Medan ett e-hälsobolag kan ta fram en ny lösning inom loppet av ett år, vars produkt enkelt kan uppgraderas allt eftersom behoven förändras, kan det ta ett helt decennium för ett läkemedelsbolag att gå från labb till att ha en färdig produkt på marknaden.

Livongo Health är ett företag som erbjuder en digital produkt till diabetiker, vars blodsockernivåer via produkten kan övervakas automatiskt. Behandlingen består bland annat av rekommendationer som att dricka mer vatten eller gå en 15-minuters promenad.För vissa användare har dessa råd medfört att de kan leva ett liv helt utan läkemedel.

Ett annat exempel är Akili, som bygger kliniskt validerade kognitiva terapier i form av videospel. Studier av barn med ADHD som spelat Akilis spel visar på statistiskt signifikanta förbättringar på mätvärden av uppmärksamhet och hämmande kontroll, jämfört med barn som fått spela andra videospel utformade som placebo.

Akili ser videospelet som ett system för riktade algoritmer som verkar som en medicinsk enhet för att aktivera vissa neurala nätverk och som eventuellt skulle kunna ersätta kemiska läkemedel.

Digitaliseringens baksidor – klavertramp i den digitala djungeln
Men alla ettor och nollor är inte guld som glimmar. På tio användarvänliga och meningsfulla it-tjänster går det säkert tusentals som inte håller måttet. I en dialog på Twitter sommaren 2017 mellan ett antal vårdgivare fick man inblick i den stundtals gräsliga vardag som många vårdgivare och landstingsanställda tvingas genomleva på grund av datorprogram som inte stödjer deras behov. En läkare skriver:

– Kan det vara så att Heroma är världens sämsta personaladministrativa system?! Känns högst troligt! Noll intuitivitet och användarvänlighet!

Hen får bifall:
– Kan bara hålla med. Brukar fatta till slut men Heroma har fått mig att ge upp.

En annan påpekar:
– Heroshima kallas det av en del … det säger en del!

Och en fjärde fyller i:
– Ett absolut krav från mig för jobb inom landstinget skulle vara att aldrig behöva röra Heroma igen.

Tom Chatfield, en brittisk teknikteoretiker, anser att en av de mest användbara fraserna som kommit från populärkulturen under de senaste 15 åren är: ”Computer says no.”

Frasen är hämtad ur ett avsnitt av den brittiska komediserien Little Britain, i vilken en vresig anställd på ett sjukhus, efter helt rimliga frågor från en patient, återkommande svarar: ”Computer says no.” Det spelar ingen roll vad en miljon människor kanske vill – om alternativet inte finns i menyn så existerar det inte.

Antingen gör vi vad maskinerna vill, eller så gör vi det inte alls. Med tanke på de oöverskådliga möjligheterna som kommer med artificiell intelligens, blir det oerhört viktigt att bygga in mänskliga och samhälleliga värderingar i tekniken. Maskinernas mål måste anpassas utifrån användarnas behov, beteenden och målsättningar.

Redan dagens teknik, som inte är lika avancerad som morgondagens, upplevs som hotfull för att den inkräktar på vårt kunskapsrevir, vår integritet och självkänsla. Att vara skeptisk inför det nya är förmodligen mer naturligt än att med öppna armar välkomna robotarnas intåg i våra liv.

När jag 2013 undersökte behoven av en ny webbaserad screeningtjänst för att tidigare upptäcka symptom på ledgångsreumatism, berättade primärvårdsläkare för mig om att de inte alls hade något behov av att patienten gjorde tester innan de kom på besök: ”Ska patienten komma hit till mig och berätta för mig vad den har för diagnos, vad blir det av mig då, ska jag reduceras till någon slags effektuerare [sic]?”

Om man utbildats i ett decennium är denna inställning förståelig. Men det ligger så mycket mer i rollen som primärvårdsläkare än att komma fram till en diagnos. När vi involverade primärvårdsläkarna i utvecklingsprocessen, återkom med en prototyp som de fick testa, och de fick träffa patienter med ett beslutsstöd i handen, visade det sig att deras initiala förväntningar på situationen inte stämde.

I verkligheten visade det sig att dialogen med patienten blev mer värdefull och fokuserad. Efter fem minuter hade man konstaterat om det var läge att gå vidare med blodprover och andra tester, och de resterande tio minuterna av besökstiden kunde läkaren förbereda patienten på vad som väntar härnäst.

Läkaren kunde exempelvis lugna dem med information om hur långt forskningen kommit de senaste åren och berätta att det nu fanns mycket effektiva mediciner. En diagnos skulle inte behöva innebära att livet var slut. Den här typen av samtal med en patient hinner läkaren sällan med, då de 15 minuterna helt och hållet går åt till att försöka identifiera patientens symptom.

Vi kan absolut tämja tekniken, göra den mindre hotfull och mer civiliserad. Men då kan vi inte låta ingenjörerna eller storbolagen fortsätta ha makten över den. Det räcker inte med att ett gäng studenter på Stanford hoppar av läkarutbildningen och bygger nya tjänster – vi måste få med oss dem som jobbar inom vården också. När patienter och befolkning driver på utvecklingen av digitala tjänster måste vårdgivarna få chansen att hänga med!

Digitaliseringens möjligheter – och möjliga framtid
Den digitala omvandlingen av hälso- och sjukvård är inte synonym med att tillämpa ny teknik på samma arbetsuppgifter som tidigare. Den innebär en förändring som inkluderar alla nivåer inom en organisation: intressenter, aktiviteter, processer, affärsmodeller och logistikkedjor.

Den förändrar i grunden hur vi tillhandahåller, lagrar, skapar och använder information, produkter och tjänster. Detta fordrar, och gör det möjligt för, vårdgivare, vårdproducenter och ledare att vara mer kreativa när det gäller att ta itu med komplexa utmaningar inom vården, men det behövs ett stöd för att förstå hur potentialen i digitaliseringen kan utnyttjas på ett meningsfullt sätt. Design, eller designtänkande, är just ett sådant ramverk för att lösa komplexa problem och situationer.

När vi hör ordet design är det många som främst tänker på färg och form, en tjusig stol eller ett snyggt bokomslag. Men bakom varje slutprodukt finns en process som har lett fram till resultatet, ett strategiskt angreppssätt för att förstå en problemställning och kunna ta fram nya lösningar.

Tim Brown, vd för den renommerade design- och innovationsbyrån IDEO, förklarar design eller designtänkande (”design thinking”) på följande sätt: ”Designtänkande kan beskrivas som en disciplin som använder designerns förmågor och metoder för att matcha människors behov med vad som är tekniskt genomförbart och vad en livskraftig affärsstrategi kan omvandla till kundvärde och möjligheter på marknaden.”

Välfärdstjänster, som skola, vård och omsorg, måste också ”designas”, och för deras komplexa funktioner finns en särskild gren inom designprocessen kallad tjänstedesign. Det internationella nätverket för tjänstedesign, Service Design Network, beskriver detta som: ”Verksamheten för att planera och organisera människor, infrastruktur, kommunikation och materialkomponenter i en tjänst för att förbättra kvaliteten och samspelet mellan tjänsteleverantör och kunder.

Syftet med tjänstedesign-metodik är att designa enligt kundernas eller deltagarnas behov så att tjänsten är användarvänlig, konkurrenskraftig och relevant för kunderna.”

Processen innehåller flera steg som övergripande handlar om att upptäcka och förstå, identifiera och definiera problem och möjligheter, samt ta fram kortsiktiga och långsiktiga strategier och lösningar, för att slutligen testa, tillverka och leverera dessa. Genom hela förloppet utvärderar man sina idéer och delresultat, och processen är sällan så linjär som den ser ut att vara på papperet.

Gemensamt för alla steg är däremot fokus på människan och hennes behov, situation, beteende och drivkraft.

Med utgångspunkt i människors uttalade och outtalade behov hjälper designmetodiken oss att tillsammans besvara frågorna:

• Varför behöver vi förändra en situation?
Exempel: Med hjälp av kartläggning av en patientresa får vi förståelse för vilka beröringspunkter en patient har med vården och angränsande system i samhället, och var dessa upplevs som smärtsamma, tillfredsställande och eventuellt var behoven inte möts över huvud taget.

• Med vad förändrar vi situationen?
Exempel: Med en intressentkartläggning (stakeholder mapping) vet vi vilka som påverkas och bör involveras i en förändring samt vilka behov och motiv de har. Vi kan därmed lättare identifiera de tekniker och idéer som löser problem eller utnyttjar möjligheter under resan.

• När vi vet med vad, hur går det till?
Exempel: Med ett fokus på att skapa och testa prototyper innan planering och realisering av färdig lösning, minimerar designprocessen risken för tjänster som är svåra att använda eller inte möter behoven.

När man tillämpat och lärt sig verktygen handlar det mindre om en process, och mer om en förmåga att förstå vad man bör göra härnäst. Designmetodiken lämpar sig väl för att ta sig an digitaliseringen av vården eftersom den är komplex, kräver att vi tillämpar empati samt balanserar behov och genomförbarhet. Den består av flera olika system vilka vi behöver ha ett holistiskt perspektiv på.

Att ta sig an en systemförändring av vården med hjälp av designmetodik minimerar risken att spendera tid och budgetar på meningslösa eller isolerade initiativ, den innebär att man hela tiden utvärderar och eventuellt omvärderar sina resultat. Ofta vet vi vilket mål vi vill uppnå, men vi måste bli bekväma med att resan dit är okänd från början och att lärandet sker stegvis, då vi oftast inte har en komplett problembild vid start.

Designmetodik – tillsammans mot en bättre vård
Det effektivaste sättet att förändra vården på är tillsammans med vårdgivarna. De kan inte stå utanför när patienterna, forskarna, ingenjörerna och ekonomerna bygger nya tjänster. Vi behöver fler med kompetens och tid att engagera sig – tillsammans med patienter, anhöriga och andra professioner inom till exempel medicinsk forskning, beteendepsykologi, design, teknik och ekonomi. Det kräver att vi utbildar och förbereder dem som studerar på vårdutbildningarna och att vi utbildar dem som redan är verksamma.

Att utbilda blivande verksamma i vården
Ett intressant och inspirerande exempel på en ny syn på vårdutbildningen hittar man i USA. Stephen Klasko, vd för Thomas Jefferson University och Jefferson Health i Philadelphia, menar att han är på god väg att fixa två trasiga system: sjukvården och den högre utbildningen. Klasko är läkare med MBA-examen men det är en helt annan disciplin han valt att grunda sitt korståg på: design!

Tillsammans med läkaren Bon Ku driver han ett nytt program på Sidney Kimmel Medical College, en del av Thomas Jefferson University, för att stöpa om traditionella medicinstudenter till innovativa, kreativa problemlösare, och skapa en ny typ av läkare som är utbildad för att lösa problem i hälso- och sjukvården med hjälp av designmetodik.

Klasko berättar i en podcast från The Wharton School att både vården och den högre utbildningen har missat konsumentrevolutionen. Akademiker håller fast vid en föråldrad modell där en massa fakultetsmedlemmar träffas och berättar för 90-talisterna vad de behöver lära sig:

”Jag ska lära dig på det här sättet, för det är så jag har lärt mig.”

Men inget kunde vara mer fel eftersom de här studenterna lever i en helt annan verklighet. Klasko menar att

”vi som utbildar, precis som vården, behöver komma över oss själva. Vi fortsätter att driva på en misslyckad modell.”

Klaskos mål är att fullständigt förändra läroplanen för vården, eftersom den inte har förändrats på 50 år: ”Det finns inget annat som inte förändrats på 50 år.”

Genom att lära ut metoderna inom designtänkande till medicinstudenterna redan under deras första år får de tidigt lära sig att omorganisera sjukvårdssystemet, tjänster, fysiska platser och medicinsk utrustning. Formatet innebär att de jobbar i interaktiva workshops med designers, arkitekter, ingenjörer och maskiner. När studenterna från det nya programmet kommer ut i arbetslivet sker på sikt en kulturförändring, och deras sätt att tänka och arbeta på inger hopp om att få se en hel del innovativa grepp inom vården i framtiden

Klasko menar att vi har tillbringat ett århundrade med att bygga fantastiska sjukhus och kliniker, när vi borde tänka på att erbjuda hälsa där invånarna befinner sig. Den nya tekniken erbjuder sjukvård var som helst. Klaskos mål är att människor i framtiden inte ska kunna beskriva vilken plats Jefferson Health finns på, för vården kommer att vara tillgänglig överallt. ”Slutresultatet” – ur ett för Jefferson egocentriskt perspektiv – ”är att vi blir kända som en nationell modell för en entreprenöriell, akademisk designmodell inom vårdutbildningen, vilket är en bra stämpel att ha. Slutresultatet för USA är att vi har läkare som har fattat grejen.”

Att utbilda de redan verksamma i vården
Tiden då vi läste fyra år på universitet eller högskola och sedan fick en karriär för resten av våra liv är förbi. Teknikens landvinningar tvingar oss att vidareutbilda oss kontinuerligt, och en modern arbetsplats behöver ha den insikten och stödja sina anställda i en sådan process.

Experio Lab, en del av landstinget i Värmland, använder designmetodiken och nya tekniker för att skapa mer värde och bättre möten i vården. Man har som målsättning att i samverkan med andra landsting och aktörer lära ut tjänstedesign och skapa förutsättningar för en mer användardriven utveckling av vården. Tomas Edman, som är verksamhetsansvarig på Experio Lab, menar att design inte har varit en integrerad del av hälso- och sjukvården tidigare, men att man sedan starten 2013 sett en positiv förändring.

Tidigare har det främst handlat om att tillämpa design i projekt, snarare än att organisera sig och arbeta på ett nytt sätt i den dagliga verksamheten, men på Experio Lab vill man nå dit. Deras aktiviteter är inordnade i vårdens och patientens vardag och man utgår från tre tydliga hörnstenar för att få till en mer integrerad syn på design.

Den första handlar om att ingjuta nyfikenhet och mod i en organisation. Dagens hälso- och sjukvård är inte utformad för att våga ge sig i kast med utmaningar där man inte vet vad lösningen eller resultatet blir på förhand.

Nya tekniker och digitala tjänster ökar dessutom trycket på den dagliga verksamheten, vilket redan är stort, och man saknar utrymme och kultur kring att våga tänka och prova nytt. Med hjälp av designmetodik, en labbmiljö och en utgångspunkt i att lära sig av det som går fel, skapar man en tryggare miljö för utforskning och kring att tänka annorlunda.

Lärandet utgör den andra byggstenen. Tomas nämner action learning, ett slags experimentellt lärande där det även handlar om att utveckla den organisatoriska designförmågan. Projektarbeten i labbet ska leda till att man utvecklar sin förmåga att ute i verksamheten identifiera en problemsituation, vilka verktyg man kan använda för att lösa den samt hur man gör andra delaktiga.

Här kommer vi in på den tredje byggstenen – samarbete. Samarbete kan exempelvis innebära att landsting som startar upp den här typen av labbverksamhet ska kunna utbyta kunskaper och erfarenheter med varandra. Genom att en vårdgivare eller annan aktör inte bara jobbar i sitt eget landstingslabb, utan även engagerar sig i gemensamma projekt i andra landsting, lär man av varandras misstag och framgångar.

På Experio Lab är man övertygade om att det behövs designförmåga på individuell och organisatorisk nivå för att utveckla vården positivt.

”Det handlar inte bara om att ge någon ett direktiv att involvera doktorn mer eller titta på vilka behov patienten har, vi måste förstå att sjukvårdens värde skapas av dig och mig. Vi är alla resurser när man klarar av att ta vara på dem”, menar Tomas.

Designmetodiken guidar och stödjer oss i det synsättet.

Avslutning
Vi lever i en tid där datorer och maskiner är inblandade i allt fler, viktigare och mer intima beslut. Maskinernas kompetens och hur de agerar i olika situationer styrs av dem som har skapat dem från början.

Vi behöver fråga oss vilka de är och vad de har för målsättningar. För att göra tekniken mer civiliserad och mindre hotfull behöver vi få med samhälleliga och humanistiska värderingar i utvecklingsarbetet av de tjänster som ska användas inom hälso- och sjukvården. Detta åstadkommer vi med tvärvetenskapliga utvecklingsteam som vägleds av designmetodiken, som sätter människans behov i fokus.

I industrin avgörs detta av ett företags vision och strategi och huruvida ledningen inser vad som krävs för att vara relevant i en nära framtid. I den offentliga sektorn behöver beslutsfattare se till att rätt förutsättningar finns.

De som jobbar inom vården i dag måste få ta plats i de tvärvetenskapliga teamen, de behöver tid och ersättning för att fortlöpande vara med och lära, utveckla, utvärdera och använda den nya tekniken. Experio Lab står för ett meningsfullt och intressant perspektiv inom svensk sjukvård, där man tar sig an utmaningarna i vården på ett integrerat sätt med hjälp av designmetodik. Men synsättet behöver spridas snabbare, och till fler vårdmiljöer.

Ytterligare ett sätt är att förändra vårdutbildningen, så att de nya vårdgivarna är förberedda på kontinuerlig förändring redan innan de kommit ut i arbetslivet.

Den svenska vårdutbildningen borde låta sig inspireras av Sidney Kimmel Medical College i USA, där man utifrån fokus på designtänkande redan från början av utbildningen tar sig an digitaliseringen av vården och samhället i stort.