Fotograf: Henric Lindsten

Han flydde från kokainmissbruket i Londons finansvärld - nu hjälper han andra

Kraven på leverans, perfektion och kontroll blev för höga och ledde till alkoholism och kokainmissbruk. Till slut tog David Lindström familjen och flydde karriären i Londons finansvärld.

Det är snart fyra år sedan flyttlasset gick från London till Resarö utanför Stockholm. Den här dagen har David Lindström varit nykter och drogfri i tre år och tolv dagar.

Det är en entusiastisk 43-årig man som tar emot på sjuttonde våningen i High Tech Building vid Hötorget. Han vet att han vill ge Veckans Affärers läsare sin historia, men nervositeten spelar som en skugga strax under ytan.

Det är inte lätt att berätta det här. Han gör det ändå för han vet också att han inte är den ende i finansbranschen, där både hårt arbete och alkohol finns med i kulturen, som åkt dit. Och att hjälpa andra – det är det som driver honom nu.

”I grunden är alkoholism en bekräftelse­sjukdom, som kan ta sig olika uttryck: alkohol, narkotika, mat, arbete, sex, shopping … Du kan inte bli av med den på egen hand. Vi måste bryta skammen i detta, man måste söka hjälp”, säger han.

I dag har David Lindström funnit sin styrka i en beroendebehandlande tolvstegsgemenskap.

Hans beroende startade i arbete och pengar i Londons finansvärld, men ledde vidare till alkohol och narkotika. Han beskriver sig som en driftig men också rastlös själ, en sökare på jakt efter något större. En inte helt ovanlig kombination i näringslivet, nästan vanlig om man snävar in kretsen till entreprenörer.

Redan som liten levde David Lindström ett rätt flyktigt liv. Född i Malmberget 1973 har han bott på ett tiotal orter över hela Sverige, från Kiruna i norr till Malmö i söder, samt tillbringat mycket tid på Grönland eftersom båda föräldrarna var flygkaptener på Grönlandsflyg.

Även familjen är brokig: två äldre halvbröder på pappas sida och en storasyster på mammas. Föräldrarna gick isär när David Lindström var 8 år och han bodde med sin pappa och pappas nya kvinna, vars dotter blev David Lindströms adoptivsyster. När han var 12 år flyttade han till mamman i värmländska Deje och under gymnasietiden bodde han på internatskolan i Sigtuna.

”Jag har alltid varit en sökare, känt ett tomrum i mig och letat efter något att fylla det med. Vad kan göra mig fullödig?”



Pengar, blev svaret för 22-åringen, som genom sin svåger i Nyon i Schweiz fick jobb på penningmäklaren Cedef 1996.

”Det här var the golden age of broking”, säger han.

Två år senare flyttade han till London för att starta bolagets emerging markets-verksamhet – Polen, Tjeckien och Ungern. Han gick vidare till internationella penningmäklarkoncernen BGC. När han sexton år senare slutade där hade det gyllene ekorrhjulet för länge sedan tagit över hans liv.

”Det var intensivt. Jag fortsatte att jobba som en galning och trodde att pengar var lycka. Jag hade en otroligt skev verklighetsuppfattning om mig själv och vad jag skulle klara”, säger han och berättar om en vanlig dag på jobbet:

Klockan 6.30 klev han in på kontoret, jobbade till åttatiden på kvällen då han gick och tränade någon timme. Sedan ut på krogen med de kunder han valde att även göra till personliga bekanta. Hem vid tvåtiden på natten för att 6.30 börja nästa dag på kontoret.

”Det är klart att det fanns dagar när jag gick hem till familjen klockan 18 också, men det fanns även nätter jag gick direkt från krogen till jobbet”, berättar han och skakar lite förundrat på huvudet.

”Det skumma är att jag då tyckte att det var helt normalt att inte se sina barn förutom på helgerna. Mitt favorituttryck var ’Where you stop, I begin’.”

Inte heller helgerna innebar särskilt mycket nedvarvning. I stället ett jetsetliv med resor runtom i Europa, med familjen eller på ”boys weekends” i Hongkong.

”Jag tänkte hela tiden att när jag blir typ ekonomiskt oberoende – då blir jag lycklig. Förstå paniken när du närmar dig det läget – och det ändå är helt tomt inombords. Det materiella välståndet uppfyllde mig i åtta år ungefär. Sedan började jag känna att ingenting var roligt längre.”

Även ekonomiskt tog livet ut sin rätt.

”Gör man av med 40 000 kronor på en utekväll så går det rätt fort.”

Bostad i centrala London, skolavgifter (äldsta dottern gick på samma förskola som sonen till prins William), nanny, krogen, resor. Till slut är det omöjligt att trappa ner, både av ekonomiska skäl och för att dopaminkickarna av arbete, affärer och bekräftelse har kidnappat hjärnan, som Lars Olson professor i neurobiologi på Karolinska institutet uttrycker det.

”Jag skulle hela tiden toppa det jag redan uppnått, må bättre, leverera bättre, bli lyckligare”, säger David Lindström.

Det var då David Lindström började ta det han kallar sina ”releasers”.

”Jag var tvungen att få en bedövning av mitt känsloliv: springa långa lopp, hoppa fallskärm. Många gånger stack jag, försvann helt enkelt. Jag kunde festa i upp till 36 timmar innan jag kom hem.”

Kokain och alkohol blev de droger han flydde till nu. Han lyckades dölja sitt missbruk för barnen, men inte sin fru. Hennes ångest ökade, hon ville bryta deras liv i London, men David Lindström hävdade att de inte ”hade råd”.

”Jag försökte sluta försvinna så många gånger, men sjukdomen är starkare än viljan och varje gång jag försvann bröt jag ner min självkänsla. Till slut hatade jag mig själv.” 

Så en dag låste han in sig i ett rum hemma och började dricka sig till en kollaps. Det slutade med att hustrun ringde ambulans.

”Det var inte direkt ett självmordsförsök, men jag ville inte känna mer. Då nådde jag min första botten”, säger han i dag.

”Då trodde jag fortfarande att det var mitt liv i finansbranschen som var problemet. Jag var ännu inte på det klara med att det var jag.”

Ännu mindre med att han behövde professionell hjälp, vilket i dag är ett av hans mantran:

”Sjukdomen är starkare än din viljestyrka.”

Internationell hjärnforskning ger David Lindström rätt. Beroendeproblematik är varken psykiskt eller socialt orsakad, även om sådana problem kan bidra. I grunden är det en hjärnsjukdom, det är den egna kroppens dopaminsystem som skapar beroendet. Sambandet upptäcktes i magnetkamerastudier av människors hjärna för runt femton år sedan, enligt Lars Olson på KI.

När vi utövar ett beteende som är viktigt för människans överlevnad, som mat och sex, frigör hjärnan dopamin vilket ger oss njutning. Men dopaminbegäret kan gå över styr och ”kidnappa hjärnan”, beteendet blir sjukligt, man blir beroende – vilket även förändrar vår hjärna även fysiskt.

”Det sker strukturella förändringar i hjärnan. Synapserna bygger om sig i riktning mot maximal njutning, vilket gynnar beroendet”, förklarar Lars Olson.

Hjärnan skapar fler och större synapser, nervcellsändar, där den får mer dopamin. Det är dopamintillfredsställelsen som kommer av beteendet vi blir beroende av – inte drogen i sig.



Att kämpa mot en bristande karaktär kan vara svårt nog – att gå dessa ronder mot sin egen kropp, sin egen hjärna, är i sanning en utmaning man inte klarar själv, det ger Lars Olson David Lindström helt rätt i. Men det går att bryta beroendet, hjärnan går att bygga om igen, till exempel med KBT, kognitiv beteendeterapi, där man bearbetar sina minnen och ger dem nytt innehåll, menar Lars Olson.

För David Lindström blev det så att han där och då, på sjukhuset i London, bröt helt med BGC.

Han gick inte tillbaka till jobbet. I stället flyttade de till Resarö utanför Stockholm. Frun fick jobb i Stockholm, äldsta flickan började skolan och David Lindström var föräldraledig med den yngsta. Så småningom började han jobba som projektledare på en eventbyrå. Under en affärsresa för att rekognosera i Barcelona fick han ett återfall och ”flydde”.

Han minns inte timmarna mellan krogen och när han vaknade på sjukhuset sent på eftermiddagen dagen efter. Det han beskriver som ”sin andra botten” ledde till S:t Görans sjukhus och beroendekliniken i Täby. Där fick han kontakt med den tolvstegsgemenskap han nu är en del av. Han betonar att det inte är en religiös rörelse, men beskriver mötet som en närmast besjälad upplevelse.

”När jag hörde min nuvarande sponsor i programmet berätta om sin resa var det som att höra min egen berättelse.”

Det är tre år sedan och även om ingen religion är inblandad får man säga att David Lindström sedan dess blivit omvänd. Det tomrum som pengar och karriärframgång bara grävde till en större grop börjar fyllas med insikter av ett helt annat slag.

”Det handlar om att bryta ner rädslor och förlåta dig själv för att du inte blivit det du planerade att bli. Då kan du släppa kontrollen, och det är hela grejen”, säger han och känslan av befrielse hörs fortfarande i rösten.

”När man har ett så stort kontroll­behov som jag hade blir omgivningen oerhört tråkig. Nu när jag släppt kontrollen är ovissheten i sig spännande. Bara att börja lyssna på människor ...”

I dag presenterar sig David Lindström som en ”stolt tillfrisknad alkoholist och narkoman”. Tillfrisknad betyder dock inte frisk, han är inte av med sjukdomen.

”Jag känner fortfarande av mitt flyktbeteende ibland, känslan av att jag bara vill dra.”

Det driv i hans personlighet som drev honom i fördärvet har han också kvar, men nu jobbar han på att vända det till sin fördel. Han har startat ett hälsocoachföretag,

Healthclimber, för att hjälpa människor i samma sits som han själv varit i, han använder sina professionella penningmäklarkunskaper i privatekonomin i stället och han jobbar aktivt inom sitt tolvstegsprogram.

”Jag har funnit sinnesro, jag känner mig fullkomlig. Jag har ett välbefinnande som jag inte trodde var möjligt.”

Till exempel har han engagerat sig i Stockholm 12, en drogklinik med inriktning mot näringslivet som ligger i startgroparna. Tanken är att göra behandlingen och omgivningen lite mer exklusiv, lite ”fräschare”.

”Vi måste få bort skamstämpeln i det här beteendet”, säger David Lindström igen.

Han har också ett visst engagemang i Trygga Barnen, en stödorganisation för barn till missbrukare. Själv pratar han nu öppet med sina barn som sin sjukdom, utifrån den nivå han tror att de kan förstå.

Gottgörelse mot dem man orsakat skada ingår i rehabiliteringsprogrammet. Därför har han även varit tillbaka i London för ett samtal med sin förra chef.

”Det kvittar vad de har gjort mot mig – det är att ta ansvar för vad jag har gjort mot andra som gör mig fri.”

Och i dag är David Lindström helt bestämd när det gäller skuldfördelning: det var bara hans eget fel att han blev sjuk.

”Jag hittade på att jag skulle vara en viss person och jag ställde krav på mig själv som blev omöjliga att uppfylla en perfekt penningmäklare, perfekt pappa, perfekt make. Innan mitt tillfrisknande var allt resultat, mina chefer visste att jag skulle fixa alla uppgifter de gav mig.”

Trots att omgivningen ställer krav på och formar människor går det aldrig att skylla på den, menar han.

”Det bara jag som har makten att bestämma över mitt liv. Det är lättare att skylla på andra än att börja jobba med sig själv. Jag har alltid ett val, det är jag som måste göra det.”

Däremot inte ensam, betonar han. När det handlar om en beroendesjukdom måste du söka hjälp, vilket kan vara det svåraste av allt för alfahannar i näringslivet.

”Det modigaste du kan göra är att söka den hjälpen, att prata om det”, säger David Lindström.  


Med vårt NYHETSBREV missar du inget viktigt!

Kalendarium

För dig som prenumerant