Neil Armstrong fotograferar kollegan 'Buzz' Aldrin. Fotograf: Neil Armstrong/TT

Sveriges historiska tekniksatsning behöver en "månlandarvision"

Sverige är mitt uppe i den största satsningen på teknikforskning någonsin. Men det behövs en samlad "månlandarvision", som i USA på 60-talet, för att forskningen ska ge samhällsnytta, menar två teknikexperter.

Sverige är just nu mitt uppe i den största satsningen på teknikforskning någonsin. De pågående flermiljardssatsningarna på till exempel autonoma system kan historiskt sett bara matchas av utvecklingen av stridsflygplanet Jas Gripen. Till skillnad från Gripen-projektet finns det dock inte någon samlad "månlandarvision" som gör att staten, industrin och akademin drar åt samma håll. Det är inte bara teknikforskning som ska vara innovativ, nu måste vi också hitta visioner och samarbetsmöjligheter så att satsningen ger resultat både för det svenska samhället och bidrar till att lösa de globala utmaningar som vi står framför.

Den tekniksatsning som nu pågår har en bas i tre stora initiativ. 2008 satsade näringsdepartementet drygt 5 miljarder på att inrätta 20 strategiska forskningsområden som löper över minst 5 år 2010-2015. Vidare, 2014 initierade Vinnova 16 så kallade strategiska innovationsområden kring ämnen som till exempel sakernas internet (de tiotals miljarder uppkopplade prylar vi beräknas ha om några år). Slutligen, i oktober 2015 gick startskottet för Wallenberg Autonomous Research Program som med sina 1.3 miljarder plus 0.5 miljarder motfinansiering från industrin är den största fokuserade svenska forskningssatsningen genom tiderna.

Här ska Linköpings universitet, KTH, Chalmers och Lunds universitet utveckla morgondagens autonoma system, exempelvis funktioner som krävs i drönare.

Inom alla dessa initiativ ska akademin och industrin samarbeta. Men idag genererar dessa samarbeten sällan direkta resultat ur en teknikutvecklingssynvinkel som stärker industrins förmåga att skapa produkter som löser svenska och internationella samhällsproblem och genom export skapar tillväxt för Sverige.

Följande knutar måste lösas upp för att kunna ta vara på den nuvarande svenska tekniksatsningen:

Akademin behöver göra mer industri-relevant forskning utan att behöva göra avkall på nyfikenhetsbaserad grundforskning. Det finns många goda exempel i universitetens forskningsparker på avknoppningsföretag som blivit stora globalt, men mycket färre exempel på när forskningssamarbete mellan industri och universitet genererar nya produkter.

Vi måste också överbrygga den så kallade dödsdalen, som illustrerar den erkända svårigheten att göra akademisk forskning industriellt användbar. T.ex. hävdas det ibland att EU:s enorma forskningsbudget alltför sällan leder till nya produkter och tjänster. Internationellt sett har forskningsinstituten en tydligare roll än i Sverige för att ta akademisk forskning närmare produkt, men det behövs troligen också nya verktyg här.

På grund av dessa problem har akademin och industrin hamnat i ett låst läge där företag är nöjda om akademin utbildar bra ingenjörer och producerar doktorer som kan göra nytta i industrin efter anställning. Samtidigt bidrar universitetens incitamentsprogram till att forskare alldeles för ensidigt fokuserar på egen forskning, utbildning och administration och låter den mer diffusa s.k. tredje uppgiften som rör samverkan mellan forskning och omgivande samhälle bli en lägre prioritet.

I USA finns det goda exempel att dra från vad gäller vision och samarbete. Det mest uppmärksammade är president John F. Kennedys uttalande 1961 att Amerika skulle sätta en människa på månen innan årtiondets slut. Den tydliga politiska ambitionen omvandlades till resurser och hela det amerikanska samhället riktade sin blick mot skyn. Apollo-programmet var av en sådan magnitud att den amerikanska staten förlitade sig på den privata sektorn för implementering av stora delar av programmet. Statens fokus var planering, förbereda riktlinjer för verkställande samt överse genomförandet.

Liknande vision, fokus och samarbete mellan staten och industrin saknas idag i den svenska tekniksatsningen. Så, hur ser Sveriges Apollo-program ut och hur organiserar vi oss för att blir konkurrenskraftiga på tillväxtmarknader på sikt?

Vi föreslår att ett konsortium samlas och utvecklar konkreta demonstratorsmiljöer och visionära pilotprojekt där vi tillsammans löser verkliga problem i behovstörstiga miljöer som representerar tillväxtmarknader för svenska företag.

Kopplat till politiska visioner ska detta konsortium bestå av teknikakademiker och industripartners men även säkerhetspolitiska- och ekonomiska sakkunniga som kan hjälpa till att styra satsningarna mot marknader där de behövs på kort och lång sikt.

För att ytterligare konkretisera arbetet och ge det ett tydligt syfte kan demonstratorer- och pilotprojekt riktas mot att implementera FN:s nyligen antagna ekonomiska hållbarhetsmål. Denna fattigdomsbekämpningsagenda bygger på de berömda Milleniemålen men går långt bortom traditionellt bistånd och inkluderar bland annat bekämpning av terrorism, transnationell kriminalitet och en rad stora miljöproblem.

Den svenska tekniksektorn har alla redan en uppsjö av produkter och tjänster som skulle kunna främja implementeringen av den nya fattigdomsbekämpningsagendan men mycket mer kan göras för att positionera Sverige som den stora teknikleverantören för att bygga hållbara samhällen.

Denna konsortiumide ligger helt i linje med den nya svenska exportstrategi som lanserades i höstas. Mikael Damberg, närings- och innovationsminister, har sagt att "Sverige har en outnyttjad potential" att göra affärer med FN och att svenska företag är alldeles för dåliga på att nå tillväxtmarknader.

Damberg pekar också ut att Sveriges konkurrenskraft ligger precis i linje med de insatser som behövs för att implementera Hållbarhetsmålen, till exempel tekniska lösningar för säkerhet, hälsa, energi, fredsbevarande operationer, och kris- och katastrofberedskap.

Sverige är i många hänseenden världsledande på teknik men innovation behövs också för att utveckla bryggan mellan forskning och samhällsnytta, särskilt på tillväxtmarknader. Genom ett offentligt-privat konsortium kan Sverige bevisa att vi är bäst i fält. Sedan får naturligtvis marknaden göra sitt, men en sammanhållen vision och konkreta pilotprojekt ger en ordentlig skjuts för teknikforskning, svenska politiska prioriteringar och industrin.

Fredrik Gustafsson, är professor vid Linköpings universitet och har bland annat grundat Superföretaget Nira Dynamics.

Johan Bergenäs är strategisk rådgivare på Linköpings universitet samt säkerhetspolitisk analytiker vid tankesmedjan The Stimson Center i USA.


NYHETSBREV


Kalendarium

SENASTE VA

VA Karriär