Fotograf: Jessika Segerberg

Arbetsförmedlingens absurda regelverk skapar jobb - för handläggarna själva

Forskaren Roland Paulsen fortsätter att genomlysa Sveriges minst omtyckta myndighet. Arbetsförmedlingens handläggare tvingas följa ett absurt regelverk de inte själva tror på: "Vad är rätt? Inte mycket kan jag säga."

Nedanstående text utgör det andra utdraget ur boken Vi bara lyder. Du kan läsa det första utdraget här: "Rapport inifrån Sveriges minst omtyckta myndighet"

Fredagsmöte. Vi sitter i Svalan, samma lokal som resten av veckan hyser informationsträffar för de arbetslösa. Vi är ungefär trettio personer. Längs ena väggen hänger tavlor avsedda för de arbetslösa. Tavlornas budskap utgör omild kontrast till det som denna morgon utspelar sig i rummet:

Människan når inga nya oceaner om hon inte vågar släppa land ur sikte.

Det är först då fågeln kastar sig ut i fria rymden som den känner att den har vingar.

VI BARA LYDER

Sociologen Roland Paulsen har forskat kring arbetets tomhet. Hans tes är att vi borde jobba mindre än vi gör idag med tanke på den tekniska utveckling vi haft. I februari utnämndes han till en av Sveriges 101 supertalanger i kategorin opinionsbildare.

Med hjälp av ett sorts wallraffande på ett arbetsförmedlingskontor har han nu synat Sveriges minst omtyckta myndighet i sömmarna.

Det hela mynnar ut i boken Vi bara lyder, som är en undersökning av byråkratiska ekorrhjul, och vad som får tjänstemän att nitiskt följa absurda regelverk de själva inte tror på. Resultatet är en personlig uppgörelse med hela idén om lönearbetets nödvändighet.

Den här texten utgör ett utdrag ur Vi bara lyder. Läs mer om boken här.

Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

”Då vill jag bara säga att jag är jättetacksam”, säger Västertäljekontorets chef.

”Som det ser ut nu så är vi gröna på allt som vi kan vara gröna på. Vi kan aldrig bli gröna på de nyanlända, men som det är nu kommer vi liksom nå våra mål redan i november. Så ta nu… Alltså, jag har sagt det till vissa av er, att det här får ju ses som en möjlighet. Jag säger inte att ni ska sluta jobba, men tänk lite grann mindset nu.”

”Men rota inte då”, säger Neda.

”Va?”

”Rota inte.”

”Rota inte – sa du det? Vadå rota?”

Lättnaden över att redan i oktober kunna konstatera gröna siffror verkar inte riktigt infinna sig hos personalen. Chefen säger att det är nu de har möjlighet att prata vägledning och ägna sig åt kompetensutveckling. När han är färdig frågar Ulf, som även denna dag är ordförande, om fackrepresentanterna har något att säga. Håkan säger att kollektivavtalet i princip är klart, men att man fortfarande förhandlar på lokal nivå.

”Det jag kan säga är att ni inte blir rika.”

Därefter ger Ulf ordet till en rödlätt man vid namn Leif. Leif går fram till vita tavlan. En tyst förväntan sprider sig i rummet. Han trycker sin laptop i dockningsstationen, sticker kortet i sidan och knappar in lösenordet. Projektorn går i gång och snart lyser en uppförstorad bild av fienden framför oss: administrationsprogrammet Medhjälparen.

”Jaa”, säger Leif. ”Jag har fått instruktioner om att jag ska vara föredömligt kort i dag. Så det är därför jag inte ser så glad ut om ni undrar.”

Leif böjer läppen på ett sätt som liknar ett leende och fortsätter sedan med emfas.

”På tisdag när vi kommer hit, då ska vi på något sätt ha fått reda på vem som inte lämnat in sin aktivitetsrapport.”

Aktivitetsrapporten är den senaste välsignelsen som trillat ner från ovan. Alla arbetslösa som erhåller a-kassa ska varje månad lämna in en aktivitetsrapport – detta enligt riksdagsbeslut av Alliansen och Socialdemokraterna. Vad rapporten ska innehålla är inte helt klart – varken arbetslösa eller arbetsförmedlare vet säkert. Otydligheten i direktivet har debatterats i medierna och flera har argumenterat för att aktivitetsrapporterna inte har något annat syfte än att sätta press på de arbetslösa. Ingen av arbetsmarknadens parter tycks uppskatta tilltaget. Arbetsgivare oroar sig för att i än högre grad översköljas av nonsensansökningar vars enda syfte är att signalera att den arbetslöse är ”aktiv”. Arbetslösa oroar sig för att ännu mer tvingas söka jobb de vare sig vill eller kan få.

Varför det nya kontrollsystemet finns är emellertid inte vad handläggarna här bekymrar sig för. Det man undrar är hur i hela världen det fungerar. Förra månaden tvingades huvudkontoret skicka ut sin personal till lokala kontor runt om i landet för att hantera det kaos som uppstod när 150 000 rapporter skulle granskas. Om tio veckor, när alla som är inskrivna på Arbetsförmedlingen måste skicka in, kommer närmare en halv miljon rapporter per månad att skölja över handläggarna.

”För de som inte lämnat in en aktivitetsrapport så kommer det automatiskt att gå ett meddelande till a-kassan. Så det är inget som vi behöver bevaka”, säger Leif.

Trots denna bekvämlighet – att hoten om indragen arbetslöshetsersättning utfärdas av sig själva – innebär rapporterna att en stor arbetsbörda tillkommit för handläggarna. 100-200 rapporter, beroende på hur många arbetslösa arbetsförmedlaren administrerar, ska varje månad läsas igenom och uppföljas med telefonsamtal eller enskilt möte. Betyder denna nya arbetsuppgift att arbetsförmedlarna kan släppa lite på uppföljningsmötena medan de försöker få systemet med aktivitetsrapporter på plats?

Nej, säger Leif.

”Nu har vi ju, ursäkta uttrycket, uppfostrat dem så att de en gång i månaden ska vända sig till Arbetsförmedlingen och göra uppföljning. Då kan vi inte pausa det i sex månader och sen försöka få i gång systemet igen.”


Den här texten utgör ett utdrag ur boken Vi bara lyder.

”Vi måste stoppa dem i garantierna”, säger Charlotte.

”Ja, och då måste vi hålla flyt i uppföljningarna på något sätt.”

Frågorna haglar över Leif: hur kommer det sig att uppgifter, rapporter och ibland hela personer försvinner ur systemet? Hur hittar man dem igen?

Leif klickar runt i Medhjälparen och visar nödlösningar som han själv har kommit på. Han säger att han skickat flera meddelanden till huvudkontorets webbavdelning utan att få svar. Martin berättar att han i går hade 14 stycken som ringde och undrade hur de skulle göra eftersom det inte gick att skicka in aktivitetsrapporten. Vad ska man svara?

Elsie undrar vad som är fel eftersom alla tycks få meddelanden om att de inte lämnat in aktivitetsrapporter när det bara borde vara de som får a-kassa. De blir nedringda av arbetslösa som undrar vad de ska göra och hinner inte ens ta itu med de som verkligen borde lämna aktivitetsrapporter. Lillemor klagar på att telefonkundtjänsten bara lämnar meddelande om att ”kunden har ringt” så att det alltid blir upp till dem att ringa tillbaka och lösa problemen.

Leifs svar kan delas in i tre kategorier: 1. Gör så här. 2. Vänta och se. 3. Skit i det.

”Jag har inte lyckats få någon förklaring till varför det är så”, säger Leif. ”Så än så länge säger jag bara: skit i det!”

”Två minuter kvar”, säger chefen mitt i frågestunden.

”Men du vill väl ha detta rätt?” säger Leif.

”Jo.”

”Alltså jag har en sak”, säger Lillemor. ”Jag är jätteledsen, men vi borde ju ändra våra inskrivningsrutiner. Vi kan ju inte fortsätta att ha nyinskrivningar och aktivitetsrapporter för de som inte har a-kassa. För jag har ju fått nya ungdomar som fortfarande får information om att de ska skicka in aktivitetsrapport en gång i månaden. Och de har inte a-kassa. Det kan vi ju inte fortsätta med! Vi måste få nya inskrivningsrutiner snabbt, för annars sitter vi ju och stampar i samma gröt ända till nyår.”

Leif verkar besvärad, för att inte säga irriterad. Han har ju redan sagt att de inte ska bry sig om varningsmeddelanden.

”Ja!” dundrar han. ”Vi vet om! Vi ska omarbeta inskrivningsrutinerna! Men! Ni får väl för helvete inte sluta tänka själva!”

Siv räcker upp handen. Hon undrar om Leif fått någon klarhet i varför vissa arbetsrapporter fått en bockruta med den mystiska koden ”HTJ”.

”Ja, det är fel”, säger Leif. ”Det är den bästa förklaringen jag fått på allt. Det har blivit fel!”

”Det har blivit feeel”, upprepar Siv.

”Vad sa du?” frågar någon.

”Ni ska inte bry er om det. Det är något fel i det tekniska systemet”, säger Leif.

”Så vi ska inte bry oss om att det står HTJ?”

”Det ska ni inte bry er om. Där finns en annan beteckning som heter A någonting – ATL. Bry er inte om det heller. Det är också fel.”

”Vad är rätt?”

”Det är inte mycket, kan jag säga.”

Relaterade artiklar


Med vårt NYHETSBREV missar du inget viktigt!

Kalendarium

För dig som prenumerant