1 av 5
Bildspel: Över 400 döda har rapporterats, men det rör sig förmodligen om betydligt fler. Fotograf: Scanpix

"Låt kollapsen i Dhaka bli en vändpunkt"

Fabrikskatastrofen för en dryg vecka sedan skakar om hela Bangladesh. Viveka Risberg, kanslichef på Swedwatch och före detta boende i Dhaka ser ett akut behov av stater och företag som hanterar sitt leverantörsansvar.

Den raserade åttavåningsbyggnaden Rana Plaza i Savar utanför Dhaka var det givna samtalsämnet i den direktsända TV-talkshowen BBC Bangladesh Dialogue tre dagar efter kollapsen. I panelen satt bland andra BGMEA:s president Atiqul Islam.

En kort bakgrund: BGMEA och BKMEA (Bangladesh Garment/Knitwear Manufacturers and Exporters Association) är de exporterande klädproducenternas intresseorganisationer i Bangladesh. Medlemskap är obligatoriskt för den fabrikör som vill in i den lukrativa exporthandeln och producera kläder till utländska köpare.

Den som syr vävt (jeans och skjortor) är med i BGMEA och den som syr stickat (tröjor och t-shirts) är med i BKMEA. Många medlemmar i BGMEA och BKMEA sitter också i parlamentet och bär sålunda dubbla hattar: fabriksägarens och politikerns.

I BBC:s direktsända pratprogram fick BGMEA:s president Atiqul Islam en fråga från publiken:

"Kommer tragedin i Savar att påverka RMG-exporten negativt?"

I Bangladesh säger man "the RMG" om textilindustrin. Det står för Ready Made Garment och är sannolikt en glosa som alla ungar i byar och städer får i sig med modersmjölken. RMG-industrin är för övrigt själva nationens modersmjölk och står för 80 procent av exportintäkterna.

Bortom detta stinna näringsintag finns risfält, floder, en hotande havsnivåhöjning och 160 miljoner relativt outbildade människor på en yta stor som en tredjedel av Sveriges.

Bangladesh är på en och samma gång ett av jordens fattigaste länder och världens andra största klädexportör efter Kina, benämnt som ett "mirakel" av både utvecklingsexperter och samhällsekonomer.

Medellivslängden har de senaste 30 åren ökat dramatiskt (till 69 år) liksom antalet barn per kvinna har minskat (till 2,2). Tillväxten har legat på runt 6 procent det senaste decenniet.

Landets låga produktionskostnader har lockat investerare och multinationella köpare sedan 1980-talet och när världsekonomin backade i slutet av 2008 flyttade världens multinationella klädjättar ordrar från de dyrare grannländerna Kina, Kambodja, Indien och Vietnam till det avsevärt billigare Bangladesh. Priskriget, även kallat the race to the bottom, står på Bangladeshs sida, landet är i själva verket "the bottom".

Landet är länken i den kapitalistiska kedjan där botten is nådd.
Eller som en inköpare på ett klädföretag uttryckte sig en gång:
"Efter Bangladesh finns ingenting."

Tillbaks till TV-studion i Dhaka förra lördagskvällen. Frågan från publiken gällde om katastrofen i Savar kan komma att skada exporten.
Fabriksägarnas chefsrepresentant Atiqul Islam är irriterad.

"De upprepade livesändningarna från olycksplatsen riskerar att skada landets rykte. Utlänningar tittar på TV dygnet runt. I Amerika dog 26 barn idag. Var det några bilder på dem i media kanske?"

Premiärminister Sheikh Hasinas rådgivare HT Imam, som också sitter i panelen, håller med och fyller i:

"Sättet alla dessa brutala bilder har exponerats på skapar bara ovilja och ogillande, det blir fel effekt."

Att man uttalar sig så från officiellt håll efter den största olyckan i RMG-industrins historia är djupt nedslående, men helt normalt. Alla negativa händelser i RMG-industrin så som fabriksras, bränder och upplopp hanteras från officiellt håll med samma dramaturgiska logik: minimera-politisera-kuva.

Förutom att man nu kritiserar medierna för att göra för stor sak av olyckan, tar politiker på båda sidor tillfället i akt att kamma hem poäng. De två partierna som turas om att slåss om makten är sittande sekulära Awami League och det mer islamtrogna oppositionspartiet Bangladesh National Party, BNP.

Båda partiledarna är kvinnor och martyrer, premiärminister Sheikh Hasina är dotter till den mördade landsfadern och BNP:s ledare är presidentänka. Politiseringen av katastrofen tog ordentlig fart redan i onsdags då inrikesminister MK Alamgir i en TV-intervju med BBC skyllde hela raset på att oppositionella strejkande bokstavligen hade skakat byggnadens pelare.

"En förundersökning ska inledas och åtgärder vidtas mot de ansvariga våldsverkarna", sade inrikesministern till BBC.

Uttalandet kom samtidigt som anklagelser restes mot fastighetsägaren Sohel Rana, mäktig lokalpolitiker i Savar med ett smutsigt förflutet, vars leende ansikte pryder affischer längs husfasaderna i området.

Rana byggde huset 2007 utan det tillstånd som krävs från myndigheten Rajuk. Han lät uppkalla byggnaden efter sig själv och inhyste köpcentrum och textilfabriker. Fastigheten uppfördes på vattensjuk mark med dåligt byggmaterial.

Lokala protester har förekommit mot den illegalt uppförda byggnaden.
Efter olyckan vittnade frivilliga räddningsarbetare om bristen på armeringsjärn.

"Titta här, det är bara sand och cement", sade en ung man till Dhaka Tribune och sparkade på ett löst och poröst cementblock.

Sohel Rana flydde efter kollapsen och greps fyra dagar senare vid indiska gränsen. Han riskerar dödsstraff men många tror att han kommer att släppas, precis som ägaren till Tazreen-fabriken släpptes efter branden i november då över hundra människor omkom.

Inrikesministern har fått mycket intern kritik för sitt uttalande om "shaking pillars" och blivit kallad för "mentalt störd" av sina egna Awami League-kolleger. (Men denna störning är i sin tur BNP:s fel, en konsekvens av tortyren i fängelse under BNP:s regeringstid, menar Awami League-anhängare i sociala medier.)

Käbblet i Awami League spelar BNP i händerna.

"Hur lågt kan man sänka sig?" undrade BNP:s fasta utskottsmedlem MK Anwar på ett stort bönemöte dagen efter huskollapsen.

"Om vi skakar dig istället, så faller du sönder", sade han och riktade sig till inrikesministern.

Premiärminister Sheikh Hasina manade till ett slut på propagandan mot regeringen.

"Sluta sprida lögner. Hjälp de drabbade. Donera blod, skicka pengar, erbjud hjälp. Och utkräv straff mot de ansvariga", var hennes budskap.

BGMEA och BKMEA anser att "ägarna och ingenjörerna och alla som varit involverade i bygget" bör straffas. Det var ett av budskapen efter ett extrainsatt generalmöte den påföljande lördagen.

Journalister var inte välkomna och den största delen av mötet hade också ägnats åt att fördöma mediernas roll efter olyckan. BGMEA-representanter vidhöll på en presskonferens direkt efter mötet att bilder och grafik har "överdrivit" tragedin i Savar vilket har lett till en "image crisis" på den internationella arenan.

Däremot nämndes inget eventuellt straff mot fabriksägarna som tvingade in de 3000 arbetarna i den krackelerade byggnaden på onsdagens morgon.
På mötet bestämdes också att alla fabriksägare ska kontrollera sina byggritningar och lämna in en rapport omgående till sina respektive intresseorganisationer. De som inte gör det mister sin licens. Intyg och certifikat har dock alltid ett pris i Bangladesh vilket är en källa till stor frustration hos klädföretagens fabriksauditörer.

Från den brittiska koloniala eran via den pakistanska ockupationen till kriget som gav landet självständighet 1971 - och de följande fyra decennierna med ömsom militärer och familjedynastier vid makten - har det bangladeshiska samhället genomsyrats av korruption och nepotism.

En ytterligare faktor i Bangladesh är att det mesta bygger på kortsiktigt tänkande. Detta deltaland har i decennier och sekler övermannats av andra herrefolk och naturkatastrofer, inget tas för givet eller betraktas som beständigt och för evigt. Behöver man tre nya våningar för en bra order så bygger man det. Försvinner kunden så får det lösa sig.

Dem som allt handlar om, 4,2 miljoner textilarbetare, ska som redan nämnts hållas lugna, eller med ett annat ord kuvas. I praktiken är facklig organisering omöjlig.

De tusentals människor som motvilligt gick in i Rana Plaza den tidiga onsdagsmorgonen, trots stora sprickor i fasaden, föstes in av fabriksvakter som hytte med käppar.

De upplopp som följde efter kollapsen i Savar spred sig i hela landet och har pågått sedan dess. Textilarbetarnas krav: decent working conditions, säkra arbetsvillkor.

BGMEA/BKMEA har svarat med att stänga fabriker och polisen har skjutit tårgas. Som så många gånger förr.

De utländska klädföretagen har via uppförandekoder och fabrikskontroller försökt fylla i luckorna, pressa fram förbättringar på fabriksgolven. Det har lyckats när det gäller den synliga arbetsmiljön. Men den uppenbara bristen på grundläggande brand- och byggsäkerhet är ett misslyckande bortom ord, en katastrof.

De rikedomar som RMG-industrin genererar är iögonfallande. Giganterna H&M och amerikanska Wal-Mart gjorde nettovinster på 16,8 miljarder respektive 36,6 miljarder kronor 2012. Den bangladeshiska eliten gör inga försök att dölja de nya pengarna.

I hög takt byggs palatsliknande villor i Dhakas finare kvarter, många fabriksägare eskorteras i BMW och Mercedes, de äger fastigheter i Thailand och Malaysia och rör sig i internationella kretsar i Dhaka, London, New York, Dubai och Singapore. Men i arbetarslummen står livet still.

I fabriksklustren trängs de överarbetande kvinnorna och männen och barnen och släktingarna i rostiga plåtskjul med jordstampade golv som blir lera under monsunen.

Åtta av tio i industrin är kvinnor och för många av dem är jobb på textilfabrikerna enda vägen bort från tvångsgifte och ett medeltida liv på landet.
Minimilönen är 250 kr per månad. För att överleva tvingas de flesta jobba 14 timmar om dagen sex dagar i veckan.

Swedwatchs rapport från 2012 visar att situationen för kvinnorna är ohållbar. Samtidigt är kvinnorna hoppfulla och stolta, de har ett yrkeskunnande som inbringar intäkter till familjen och ger hopp om ett bättre liv.

Det mest effektiva sättet att minska fattigdom är att köpa varor som producerats av människor i fattiga länder. Därför är inte köpbojkott vägen fram. Det är företagen och regeringen i Bangladesh som måste agera och vi konsumenter behöver nu korten på bordet:

Fabrikskollapsen i Dhaka visar på det akuta behovet av genomgripande förändringar i hur stater och företag hanterar sitt leverantörsansvar, utifrån internationellt erkända riktlinjer om staters skyldighet att skydda mänskliga rättigheter och företags ansvar att respektera dem.

De skadade, överlevande och anhöriga måste kompenseras. Oberoende och transparenta fabriksinspektioner måste genomföras, renoveringsarbeten göras, säkerheten sättas först. Facklig representation på arbetsplatsen måste tillåtas, fackklubbar och arbetarkommittéer spelar en oerhörd roll för långsiktig säkerhet på arbetsplatserna.

Företag som handlar i Bangladesh bör skriva på och implementera det brand- och byggsäkerhetsavtal som tagits fram av bangladeshiska och internationella fackförbund och arbetsrättsorganisationer. 

Låt kollapsen bli en vändpunkt.

Kan vi inte ta om frågan i TV-studion:
"Kommer tragedin i Savar att påverka RGM-exporten negativt?" och få höra ett annat svar.

"Nej, olyckan var startskottet för en hållbar industri med säkra fabriker och levnadslöner. Vi kommer att vara fortsatt konkurrenskraftiga eftersom prismarginalerna är stora. Och från och med nu ska vi fördela rättvist vad vi tjänar."

Viveka Risberg,
kanslichef på Swedwatch, före detta boende i Dhaka och anställd inom RMG-industrin

Källor: The Daily Star, Prothom Alo, Dhaka Tribune, New Age, bdnews24.com, bdinn.com, alalodulal.org, bgmea.com, Facebook

MISSA INTE: "H&M i krismöte efter olyckan i Dhaka"

MISSA INTE: "Olyckan är de globala klädjättarnas ansvar"

Relaterade artiklar


För dig som prenumerant

VA KVINNA PODCAST

BLOGG

Följ chefredaktören på klimatresan

Under 2019 utmanar Veckans Affärer sina läsare att minska sina affärsresor med flyg med hälften. Chefredaktör Åsa Uhlin håller koll på hur det går med det och sitt eget mål att flyga mindre på bloggen VA:s klimatresa.