Fotograf: iStock/Soldiser

Vart tog alla Viqueens vägen?

Och var kom alla vikingar ifrån? Åsa Trulsson sadlade om från diplomat till modeentreprenör för att visa att krigarkvinnorna har raderats av prästerna och historieskrivarna.

”Arkeologerna har bara hittat en vikingahjälm, men fyrtio völvastavar som bars av prästinnor. Vi borde prata om ’viqueens’ och inte bara om vikingar”, säger Åsa Trulsson.

I den mest värdefulla vikingagraven av dem alla, norska Osebergsskeppet, ligger två kvinnor begravda. Och det är långt­ifrån det enda exemp­let på att kvinnor hade framträdande roller under vikingatiden.

Först trodde arkeologerna att en annan storgrav tillhörde en kortväxt krigsherre från perioden, men senare visade DNA-tester att stridsutrustningen tillhörde en kvinna.

Det var också en kvinna som finansierade stora delar av en expedition från Grönland för bosättning i Vinland – i dag Nordamerika. Det har gjorts Holly­woodfilmer om åskguden Tor medan dottern tillika stridsgudinnan Trud tycks ha gått spårlöst förbi.

Hennes betydelse illustreras av den så kallade Karlevistenen på Öland med inskriptionen ”han var stridsgudinnan Truds kämpe” som rests till minne av en mäktig dansk vikingahövding.

Förutom att vikingarna offrade till gudinnor som Trud och krigsgudinnan Freja säger de bortglömda berättelserna att det gällde att hålla sig väl med kvinnliga väsen som diserna och skyddsandarna fylgjor.

Så hur kommer det sig att kvinnor är mer eller mindre utraderade från vikingaperiodens berättelser?

Åsa Trulsson hävdar att skalder som Esaias Tegnér och Viktor Rydberg influerades av 1800-talets rådande kvinnoideal och därför valde att plocka bort krigarkvinnor från berättelserna, lät krigsgudinnan Freja bli fruktbarhetsgudinna och höll tyst om att det var accepterat att kvinnor hade barn med flera män.

”De gjorde sina tolkningar precis som jag mina, men utifrån en syn där kvinnor ska sitta tysta och brodera.”

Kristendomen banade också väg för en mer rigid syn på relationen mellan man och kvinna. Prästinnorna fick sitta tysta i kyrkbänkarna då den som ägnade sig åt minsta andliga aktivitet riskerade att brännas på bål.

Åsa Trulsson betraktar dikterna i ”Eddan” som en visdomsskatt som om den blivit berättad kunde ha bidragit till att kvinnor hade tagit för sig mer i samhället.

”Vikingarnas oräddhet inför döden har både fascinerat och skrämt många, men den gällde även kvinnor.”

Hon berättar om att en kvinna på Island ska ha förlorat sin hand i ett stort slag och då sonen hittar en hand på slagfältet och frågar om det är hennes svarar mamman: ”Det är inget att bekymra sig om.”

Att den som stupar i ett slag får träffa Oden i Valhall är också det en sanning med modifikation.

”Först fick Freja välja vilka kämpar hon ville ta med sig i väntan på Ragnarök och först därefter fick Oden välja.”

Hon berättar vidare hur arkeologer länge trodde att völvastavarna var grillspett snarare än maktredskap och hur sköld­möer felaktigt beskrivits som maktlösa ölflickor åt Oden, men var så mycket mer än så.

Läs även: Skäms, svenska män!

Själv blev hon upprörd när hon insåg att killarna i klassen kallades till mönstring medan tjejer måste ansöka. När hon blev myndig kom hon in på den militära grund­utbildningen i Boden.

Efter jobb på skolor i Göteborgs ytterstadsområden blev det statsvetenskap i Lund där hon tyckte att studietakten var så låg att hon klämde in en kandidat i Mellanösternkunskap. Men efter diplomatuppdrag i Saudi­arabien, Bagdad och Sarajevo bestämde hon sig för att återvända till barndomens berättelser och fann i vikingatiden intressanta livsfilosofier och beröringspunkter med dagens samhälle.

Och i dag driver hon Soldiser där hon designar, tillverkar och säljer sidensjalar med mönster inspirerade av Trud, Freja och andra bortglömda hjältinnor.

”Jag hoppas att mina produkter ska bidra till att kvinnor får tillbaka sin rättmätiga plats i berättelserna från vikingatiden.”