Krönika: Se upp för innovationsteater

I ivern att vilja förändra är det lätt för organisationer att förföras av alla nya tankesätt. Risken är att man blandar ihop vad som verkligen är innovation och vad som egentligen bara är teater, skriver Elin Ankerblad.

Vi spelar alla lite teater ibland. Går in i roller för att passa in eller sticka ut. Vi övar in manus för att föra fram vår åsikt. Klär upp oss och klär ut oss. Det är en del av yrkeslivet. Och kanske livet i allmänhet.

Teatern är förförisk och inspirerande. Den får oss att våga hoppa och tänka större bortom den hårda verkligheten. Men i det här lustspelet måste vi vara försiktiga med att blanda ihop vad som bara är just teater, och vad som faktiskt är verkligt.  

På allas vår agenda står, idag mer tydligt än någonsin, ambitionen att förnya sig. I många fall pådrivet av en växande känsla av att allt runt omkring oss förändras i raskare takt. Inget är längre säkert. Kravet på kundupplevelsen har aldrig varit högre. Och för att bemöta det jagar vi efter sätt att uppnå ett tillstånd av konstant kreativ påhittighet.

För att skynda på den här resan har allt fler organisationer därför börjat anamma nya, och ibland rent av oortodoxa sätt att arbeta. Mer kundcentrerat, digitalt, snabbare, rörligare och korsdisciplinärt. Komplexa och viktiga egenskaper som vi alla måste ta på allvar.

Inte sällan kategoriseras arbetet under samlingsbegreppet ”innovationskultur” där strävan efter förändring också innebär en djupgående och långsiktig förändring av företagskulturen som främjar innovation. Jag och mina kollegor har själva haft förmånen att följa och bidra till den här typen av förändringsarbete i både små och stora företag vi ser upp till.

Läs även: Krönika: Stoppa dyr talangflykt – så får du dina bästa medarbetare att stanna kvar

I praktiken innebär det exempelvis utveckling av nya arbetssätt och nya sätt att organisera sig på, men också mer tankeväckande övningar i labbmiljö för att se på sig själv i spegeln, ifrågasätta sina värderingar, praktisera ny affärsutvecklingsmetodik och tänja på gränserna för vad som är möjligt.

Och allt det här är så klart bara av godo eftersom det hjälper organisationer att lära sig nya saker och utmana sig själva. Men det finns också fällor värda att reflektera över.

För i ivern att vilja förändra och bevisa innovationsförmågan för både sig själva och omvärlden är det lätt för organisationer att förföras av allt det nya. Inspirerade av metodik såsom ”design thinking” tar organisationer klivet ut i spännande kreativa övningar och nya angreppssätt.

I bästa fall, för att på riktigt åstadkomma förändring i organisationen. I värsta fall för att skapa en så kallad innovationsteater med huvudsyftet att ge sken av att vara innovativ och lägga ut dimridåer för att dölja den bittra stillastående sanningen. Oavsett syftet finns risken att blanda ihop vad som verkligen är innovation och vad som egentligen bara är teater.

Teatern kan ju vara värdefull på vis att den bidrar med inspiration till stordåd långsiktigt. Den kan väcka lusten för innovation. Den ser ut som innovation. Och den känns som innovation. Men den är inte innovation. Och det får vi aldrig glömma.

För nya arbetssätt och processer är inte innovation innan de praktiserats. Post-its på en vägg är inte innovation innan de omvandlats till handling. En ny innovationsavdelning betyder inte nödvändigtvis innovation. Häftiga lokaler med en 3D-skrivare i hörnet är inte innovation. Och tyvärr, inte ens bra idéer är innovation.

Allt kan ju så klart bidra till att knuffa oss i rätt riktning. Och det behövs som grundförutsättningar för att kunna röra sig framåt. Men det är faktiskt enbart en bra start. En teater som visar vad organisationen bör, vill och kan. Men tänk om vi har fullt upp med att spela teater samtidigt som nya konkurrenter, möjligheter och utmaningar börjar kristallisera sig på horisonten? 

Innovation är att gå från en idé till en konkret lösning som skapar förändring. Helst en bestående sådan. Och för att komma dit krävs en rad olika konkreta egenskaper som är allt annat än teater.

Det krävs tid och uthållighet snarare än snabba sprintar. Det krävs nya incitament för medarbetare och ledning som är helt annorlunda än alla traditionella KPI:er nedärvda i generationer. Det krävs tydliga strukturer som möjliggör att innovationer inte fastnar i evighetskvarnar bland organisationssilos.

Och framför allt, det krävs ett vasst hantverk i att regissera, designa och förverkliga attraktiva produkter, tjänster och kundupplevelser. I slutändan är detta den enda verkliga innovationen. Och det kan ingen teater i världen kan ersätta.
Ridå.

Elin Ankerblad är grundare och business director på innovations- och designbyrån Doberman och medlem i 17-nätverket.

Läs även: ”Riv affärsplanen och bygg starka team – så lyckas du med både stora affärer och stor familj”