Lars Kepler-duon: Så här skriver vi deckarna som gör världssuccé och säljer för miljoner

Vi har träffat dynamiska deckar-duon Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril –  mer kända som Lars Kepler. Här delar de sig av sina arbetsmetoder, processer och vägen till framgång.

Förra året var Lars Kepler den svenske författare som gjorde högst förtjänst på sitt skrivande. Paret bakom pseudonymen, Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, tjänade 2014 snäppet mer än Camilla Läckbergs knappa 16 miljoner – alltså var och en för sig. Totalt har drog de in mer än 33 miljoner.

Att kalla det en supersuccé är en underdrift. Lars Keplers böcker har sålt i sex miljoner exemplar i 60 länder – samtliga är bästsäljare. Sandmannen har till exempel toppat säljlistan i nio länder. Med stor säkerhet kommer Kaninjägaren, som utgavs i oktober, visa sig vara ännu en succé.

Men det var inte från början givet att samarbetet mellan makarna skulle funka överhuvudtaget - det har tagit tid att skapa Lars Keplers framgångssaga.

Innan skapandet av Lars Kepler gjorde de en rad misslyckade försök att skriva tillsammans.

Alexandra: Vi började med att försöka skriva en barnbok för det kändes som något enkelt – men det är det verkligen inte. Vi började bara gräla på varandra.

Alexander: Det har vi gett upp på. Sedan har vi försökt skriva en pjäs ihop eftersom Alexandra jobbade som skådespelare och jag har skrivit mer än 20 pjäser för teatern.

Alexandra: Vi har ju båda koll på dramaturgi och scen.

Alexander: Men det blev också en katastrof. Tillslut hittade vi i deckaren och det funkade. Dels för att det var en genre som vi båda hade samma förhållande till, och dels så var skapandet av en författare en viktig grej. Det var inte längre Alexander och Alexandra som skrev, utan nu är det Lars Kepler. Och att kanalisera sin kreativitet genom honom, det funkade.

Alexandra: Då behövde vi inte gräla med varandra – vi kunde släppa vår prestige totalt.

Därför har Lars Kepler alltid varit mer än bara en täckmantel för Alexander och Alexandra. Han är en egen karaktär med en egen röst. Mer specifikt: Lars Kepler är en svensk före detta gymnasielärare som väljer te över kaffe och knaprar citronkex.

Alexandra: När vi drömde upp Lars Keplers berättelser var det viktigt att hänga upp det på något som vi verkligen inte hade gjort själva. Vi är verkligen inte varken temänniskor eller citronkexmänniskor. Lars Kepler är också en skäggig, väldigt väldigt skygg person.

Alexander: Särskilt under hipsterperioden var han skäggig.

Framgång bygger på att aldrig ge upp, att skriva sådant man brinner för och inte mycket hårt jobb.

Trots att miljonerna strömmar in ser Alexandra och Alexander inte sig själva som entreprenörer, eller egenföretagare – även om det finns vissa likheter.

Alexander: En likhet med att vara entreprenör är att man som författare är beredd att jobba hur mycket som helst. Man lägger ner mycket mer tid på arbetet än om man bara är anställd. Det är inte så att vi har några åttatimmarsarbetsdagar.

Alexandra: Vi jobbar alltid i princip. Det är den största lyckan att få jobba med det man älskar.

Men för att nå dit finns inga genvägar, inga hemliga knep. Det krävs hårt jobb, stor hantverksskicklighet, och genuint intresse.

Alexandra: Många vill skriva böcker – det enda jag kan säga då är att det inte finns något annat sätt att skriva än att skriva. Det finns tyvärr inga knep som att ’jag alltid har en tiokrona under vänstra skosulan’.

Alexander: Jag tror det handlar om att aldrig ge upp – om man tror på det man gör då är det bara att fortsätta. Och det är viktigt att, som författare, inte ha målet att nå någon stor publik, utan att snarare försöka att skriva bästa möjliga bok inom genren man ger sig in i. Gissa inta vad någon annan vill ha. Man ska till exempel inte försöka skapa ett tuggummi utifrån vad man tror att barn skulle gilla – om du inte tycker det är bra själv är det inget bra tuggummi helt enkelt.

Det finns alltså inga knep och inga genvägar, men bakom varje bok finns enormt mycket arbete. Alexandra och Alexander har funnit sin metod.

Så här ser arbetsprocessen som producerar Lars Keplers miljontitlar ut:

1. Generera en vattentät idé – det får ta den tid det tar.

Det är inte värt att lägga ned arbetet som krävs för att skriva en bok om inte grundidén är lysande.

Alexandra: Iband pratar vi i tre månader, bara för att pröva idén. Den ska hålla för att skapa en hel roman.

Alexander: Ibland kan man ha en jättebra idé, men det betyder inte att den håller för 600 sidor. Det kan kännas starkt först men sedan upptäcker man att det inte finns möjlighet till tillräckligt många bra förgreningar för att man ska kunna göra något av det.

2. Utifrån idén börjar man nysta i intrigen, lägger på struktur efter alla konstens regler, och gräver djupare och djupare i händelseförloppet tills alla detaljer är på plats.

Alexander: Vi pratar och pratar, och när vi tillslut är färdiga med idén så börjar vi med intrigen. Den som vi redan har anat oss till, det som får oss att känna att ’det här borde funka, det här är jättespännande, det här brinner vi för, vi blir skiträdda när vi tänker på det’. När vi kommit så långt jobbar vi lite som filmmanusförfattare: vi tar isär förloppet, huvudscener, vändpunkter, osv och gör lappar som vi sätter på väggarna. Mer och mer lappar där man kan följa varje karaktärs utveckling och val. Vi täcker en jättevägg med lappar. Sedan står vi och pekar och flyttar runt bland lapparna och drömmer upp berättelsen tills vi båda verkligen kan och är överens om grundhistorien. Först då vi börjar skriva.

Alexandra: Ofta brukar vi känna om det drar iväg åt fel håll. Till exempel, när en berättelse kommit för långt ifrån karaktärerna som vi bryr oss om. Och då repar vi upp allting. Vi går alltid på den känslan. Är det något som känns att det inte brinner i oss, då gör vi om.

Alexander: En kreativ process hänger på att man är väldigt lyhörd hela tiden. Det är en balans mellan att lyssna på sig själv och vara trogen gentemot den berättelse man vill berätta. Är man inte ärlig kommer läsaren känna av en konstruktion. Det man ritar upp på vägen är ett partitur, inte den färdiga musiken. Musiken måste komma inifrån. Och ibland får man gå ifrån partituret.

3. Det gäller att skapa karaktärer som man själv är intresserad av.

Alexandra: Man måste ha karaktärer som man är fascinerad av. Det handlar om att man ska jobba med de här människorna i ett år. Det är dem man ska umgås med flera timmar varje dag.

Alexander: Det är som en bekantskap. Man känner dem inte alls djupt från början. Utan man lär känna dem under processen. Ibland upptäcker man att den ursprungliga bilden av deras personlighet var ett missförstånd.

Alexandra: Man kan konstruera en intrig som är jättelistig och allting, men karaktärerna börjar liksom leva när man börjar skriva, och då vill de inte alltid göra som man vill att de ska. Man måste ha gehör för det som händer i skrivande stund.

4. Sedan skriver man, och väljer hela tiden det avsnitt man är mest sugen på för tillfället.

Trots alla inledande förberedelser är själva skrivprocessen organisk.

Alexander: Vi skriver inte ett kapitel om dagen, utan vi jobbar med hela texten samtidigt från början. Man kan inte veta vad kapitelindelningen kommer vara i förväg.

Alexandra: Vi skriver inte texten linjärt. Ibland tar vi bort lite lappar eller byter plats på dom. Det är som en stor deg.

Lars Keplers röst kommer fram genom ett iterativt arbete med texten.

Alexandra: När det väl kommer till skrivandet sitter vi bredvid varandra vid varsin dator och väljer något som vi känner oss sugna på, som vi redan bestämt ska hända. Och sedan efter ett tag så byter vi text. Vi mejlar fram och tillbaka väldigt mycket. Jag tar Alexanders text och han min.

Alexander: Ibland kanske det inte blir något kvar av den ursprungliga texten – ibland kanske man stryker i princip allt som den andra har skrivit. Men jag kan ju alltid skriva tillbaka det om jag vill. Att vara författare är ensamt. Men när man jobbar två får man hela tiden nya impulser.

Alexandra: Snarare skulle jag säga att man får inspiration. Om jag skriver ett skelett av en text och Alexander sedan plötsligt fyller på med något jag aldrig kunnat hitta på så blir jag jätteinspirerad av det och så fortsätter jag i min tur med att fylla på mer. Och så fortsätter det tills det tillslut inte finns en enda mening som bara en av oss har skrivit. Det är det som är Lars Kepler på något sätt. Det ska vara en ton. En specifik kristallklar ton som vi alltid försöker nå.

Lars Keplers bästa boktips till VA:s läsare

Alexandra: Begär och Etik av Jörgen Reder – det är en bok som har påverkat oss väldigt mycket. Det handlar just om våra drifter, och att så fort våra begär uppfylls så börjar vi längta efter något nytt. Det är väldigt intressant.


NYHETSBREV


Kalendarium

SENASTE VA