Fotograf: McDonalds

4,75 för en Big Mac - så gick det till när han öppnade Sveriges första McDonalds

Tio år gammal sålde han fler majblommor än någon annan. Vid 25 införde han den grillade kycklingen på svenska varuhus, vid 37 öppnade Paul Lederhausen Sveriges första McDonald´s på Kungsgatan i Stockholm. 

”Kalabalik” lär vara ett turkiskt ord som Karl XII:s karoliner på 1700-talet tog med sig hem tillsammans med kåldolmarna från den ödesdigra vistelsen i Bender. Men nu handlade det istället om Kungsgatan 4, lördagen den 27 oktober 1973 och nystekta hamburgare.

Dagarna före öppningen av den första McDonald’s-restaurangen på svensk mark – och den fjärde utanför Nordamerika – föregicks av frenetiskt arbete och mycket hysch-hysch. Jag ville ha en premiär som verkligen gjorde intryck och hade därför täckt skyltfönstren mot gatan med brunt papper. Texten på den löd: Här öppnar Sveriges första McDonald’s och jag kunde se hur folks nyfikenhet ökade i takt med att den stora dagen närmade sig.

Inte minst priserna tycktes lockande. Vi tog fyra kronor och sjuttiofem öre för en Big Mac. En och tjugofem för en påse pommes frites. En krona för kaffet. Men skulle logistiken fungera? Skulle alla hamburgare vara genomstekta, bröden räcka, milkshaken vara tillräckligt kall?

Paul Lederhausen har mättat fler svenskar än någon annan. I nyutkomna boken”Ständigt hungrig” berättar han om sin resa från dyslektisk skolgrabb i krigsårens Stockholm till kontroversiell hamburgerkung.

Jag insåg att en provkörning var nödvändig och några dagar före premiären skickade jag som reklam ut en inbjudan till alla taxichaufförer i Stockholm:

”Vi bjuder på hamburgare till alla som kan uppvisa taxilegitimation.” Det blev ghalabaliq, som Karl XII skulle ha stavat det. Meningen var att premiären skulle ske dagen före det stora öppnandet, men trycket blev så stort att jag var tvungen att riva bort omslagspapperen i förtid.

Var alla hade ställt sina bilar fick jag aldrig riktigt kläm på, och sanningen att säga var det nog lite si och så med det där med legitimationen. Många hade ”glömt” den. Andra bara ryckte glatt på axlarna; de var förmodligen bara vanliga förbipasserande som av ren nyfikenhet och kanske hunger hade följt med strömmen. Men jag beslöt att inte vara knusslig. Mitt mål var ju uppnått: Jag hade fått mina testkunder.

Nu kunde jag under en hel dag provköra min restaurang och se var de svaga punkterna fanns. Dessutom hade stans taxichaufförer på nolltid lärt sig hitta vägen till McDonald’s. Synkroniseringen visade sig vara den enda riktigt stora knäckfrågan. Hur få allt att fungera som ett löpande band, så hamburgare, pommes frites och pajer blev klara och kunde serveras exakt samtidigt?

Men eftersom det fanns timer på alla stekbord, fritöser och kylanläggningar, gick det efterhand att få ett flöde utan större mankemang. Ett annat problem – som jag delvis redan hade löst – var personalfrågan. Många av dem som sökte jobb hos mig var forna utbytesstudenter i USA och hade redan en relation till McDonald’s. De visade sig vara perfekta för jobbet; de hade fått smak på det amerikanska snabbmatsköket och dessutom smittats av den förhärskande serviceandan.

Enda kruxet var att de flesta var så unga att de inte fick jobba på nätterna. Det fick däremot de vuxna invandrare som på senare år kommit till Sverige och i många fall saknade fast jobb. Jag fann dem vara positiva, ambitiösa och arbetsamma människor och slussade dem glatt in i mitt företag. Redan vid öppnandet hade jag en stab som jag kände att jag kunde lita och bygga vidare på.

Det är svårt att beskriva känslan när jag sent på kvällen slutligen sa adjö till den siste taxichauffören – eller om det bara var en av alla objudna gratisätarna. Vi hade klarat elddopet, det var tydligt. Alla våra gäster hade fått sin hamburgare. Ingen hade behövt vänta speciellt länge på sin mat. Min stab hade skött sig oklanderligt. Nöjd och stolt kunde jag låsa dörrarna och vandra mot Hötorgets tunnelbanestation för att fara hem i natten och få några timmars sömn hemma i villan i Bromma.

För någon sovmorgon var inte att tänka på. Redan i gryningen måste jag vara på plats igen för nya tag med potatisskalaren och stekbordet. Dessutom hade jag utlovat en pampig invigning med tutande musikkår och OS-hjälten Gunnar Larsson som klippare av det blågula bandet. Han var den perfekta galjonsfiguren, tyckte jag. Läste numera ekonomi i USA och var ju simmare som jag. Eller ... ja, en aningen bättre simmare, förstås. Hade tagit guld på både tvåhundra och fyrahundra meter medley i München 1972.

Några år senare skulle jag anlita honom till en konferens för mina licenstagare och någon kläckte idén att vi efteråt skulle tävla mot varandra, Gunnar och jag. Han bara skrattade. ”Ni kan få binda både mina armar och fötter, jag vinner ändå.” Förmodligen var det sant. Jag antog aldrig utmaningen. Men hösten 1973 kände jag mig ändå som en mästare. Den första månaden kunde vi räkna in närmare hundratjugo tusen gäster – i snitt fyra tusen per dag. Det mesta funkade perfekt, förutom att äppelpajerna var så populära att jag var tvungen att bekosta en specialleverans från USA med flyg ur egen ficka – förmodligen världens dyraste pajer.

Redan i april 1974 sålde vi för åttahundrafyrtio tusen kronor, vilket visade sig vara nytt säljrekord för en McDonald’s-restaurang. Världsrekord!

Detta är ett kapitel ur boken Ständigt hungrig av Paul Lederhausen och Petter Karlsson.


Nyhetsbrevet för det nya näringslivet:

Kalendarium

MEST LÄST PÅ VA.SE

Senaste dygnet I veckan
  1. Här är Nordens mest attraktiva arbetsgivare 2019 – Sweco som leds av Näringslivets mäktigaste kvinna 2019 på toppen
  2. Pensionsjätten satsar 740 miljoner i Northvolt – och spekulerar om Teslafabrik till Sverige
  3. Världens hetaste startup just nu – ska hjälpa bönderna att bli klimaträddare
  4. Ed Sheeran spelar mot världsrekord – drar in 7 miljarder kronor på senaste turnén
  5. Bra lön direkt: 10 välbetalda jobb som inte kräver utbildning
  1. Att ta tåget är inte så klimatsmart som du tror
  2. Nya plastskatten – upp till 7 kronor per plastpåse
  3. Bianca Ingrossos varumärke en riktig tillväxtraket
  4. Världens hetaste startup just nu – ska hjälpa bönderna att bli klimaträddare
  5. Skapa guldkant genom kontroll över ditt kapital – ”din väg till frihet”

För dig som prenumerant

BLOGG

Följ chefredaktören på klimatresan

Under 2019 utmanar Veckans Affärer sina läsare att minska sina affärsresor med flyg med hälften. Chefredaktör Åsa Uhlin håller koll på hur det går med det och sitt eget mål att flyga mindre på bloggen VA:s klimatresa.