Fotograf: Flickr

"Storstäderna måste lära av landsbygden - som har löst problemet för länge sen"

Storstadsbornas nya inneord "cirkulär ekonomi" anses ofta vara lösningen på våra miljöproblem, men på landet är det här knappast någon nyhet, skriver debattörerna.

Det talas numera mycket om cirkulär ekonomi, bioekonomi och delningsekonomi. EU-kommissionen har skapat en strategi för att ställa om till en cirkulär ekonomi. Nordiska ministerrådet satsar på bioekonomi som en lösning för att ställa om till en hållbar utveckling. Regeringen har utrett och utreder igen hur utvecklingen av delningsekonomi, nu med fokus på gräsrotsfinansiering, kan regleras och/eller stödjas inom befintliga lagar. Nya universitetsutbildningar och forskningsprojekt har startat kring dessa hållbara ekonomiska modeller.

I debatten beskrivs dessa trender som nya, urbana fenomen. Antagandet är att stadens täthet, med trendkänsliga konsumenter och storskalig produktion är en förutsättning för att utveckla de cirkulära och biobaserade produktionsmodellerna. Men faktum är att såväl biobaserad kretsloppsekonomi som resurseffektiv delning av produktionsmedel är självklara delar av den traditionella ekonomin på landsbygden. Långa distanser och nedmonterad samhällsservice har gjort så att landsbygden att blivit ledande inom social innovation. Vi som jobbar med landsbygdsutveckling har internationellt diskuterat detta i några decennier, fast under det allmänt mer okända begreppet lokalekonomi.

Lokalekonomi fokuserar på ekonomin på en viss plats och inkluderar förutom tankar om cirkulär-, delnings- och bioekonomi även fler sociala aspekter. Samverkan mellan olika samhällsnivåer som mellan myndigheter och civilsamhälle, kooperativa demokratiska organisationsmodeller och integration av personer som befinner sig långt från arbetsmarknaden är självklara delar inom det lokalekonomiska tänkandet.

Vi vill belysa likheterna och skillnaderna med några exempel: Att bilmärket Renault har börjat ta emot bilar när de ska skrotas för att ta isär dem och använda alla delar och material igen beskrivs ofta som cirkulär ekonomi. Ett mer lokalekonomiskt exempel är det sociala kooperativet Macken i Växjö som sysslar med återbruk på en sopstation, där personer som varit långt från arbetsmarknaden får skapa nya produkter av materialet som kommer in på tippen.

Uber, en global och digital svarttaxitjänst, är ett känt debatterat exempel på delningsekonomi. Ett lokalt exempel är Mobilsamåkning.se, ett samåkningssystem som drivs av eldsjälar i Småland och som kompletterar den bristande kollektivtrafiken. Ett storskaligt exempel på bioekonomi är den industriella utvecklingen av biodisel, som är framställs av vegetabiliska oljor eller animaliska fetter istället för petroleumprodukter.

Ett mer lokalekonomiskt exempel på bioekonomi är kvinnokooperativet Qvinnovindar på Falbygden som efter hot om uranbrytning istället gjorde en satsning på vindkraft, vars avkastning kommer lokalsamhället till nytta i form av ekonomisk återbäring.

Givetvis är alla satsningar för att hitta hållbara ekonomiska modeller glädjande – oavsett om de sker i staden eller på landet. Omställning till hållbarhet behövs akut i både stor och lite skala. Det vi vill sätta fingret på är att landsbygdens goda exempel är en blind fläck inom såväl politik som forskning. Detta trots att de lokalekonomiska produktionsmodellerna på ett bättre sätt inkluderar hållbarhetens alla tre dimensioner: den ekologiska, den ekonomiska såväl som den sociala. Om vi inte inser att landsbygden är ledande inom utvecklingen mot en hållbar ekonomi är risken stor att de offentliga satsningarna som vanligt dirigeras till illusionen om den hållbara staden.

Terese Bengard, verksamhetsledare Riksorganisationen Hela Sverige ska leva
Ylva Lundkvist Fridh, lokalekonomisamordnare Riksorganisationen Hela Sverige ska leva


Med vårt NYHETSBREV missar du inget viktigt!

Kalendarium