Fotograf: Insipred Traveller

"Klipp dig och säg upp dig, bortskämda 80-talist!"

Vi har curlats och fåtts att tro att vi kan göra vad vi vill i livet. Nu sitter vi och är lite besvikna över våra helt vanliga arbeten, långa jobbveckor och allmänt ordinära liv.

"Ibland när jag går till jobbet undrar jag vart jag är på väg. Känner ni också det?" Alla skakar oförstående på huvudet. "I livet alltså. Varför man jobbar och så. "Några av oss nickar. Vi känner igen oss.

Det är fredag och vi har mötts upp efter jobbet. För sex månader sedan tog vi examen från universitetet och har nu helt rimliga jobb som ser bra ut på papperet. Men det visar sig snart att ingen är riktigt nöjd. Det blev inte som vi tänkt oss. Vi hade väntat oss mer.

Mer fritid, högre lön, friare arbetstider och roligare uppgifter. Det börjar talas om entreprenörskap. Det kanske vore något. Någon nämner Filip Tysander, som startade ett klockmärke, blev en av världens största och köpte Sveriges dyraste lägenhet. "Något sådant vill jag göra! ", säger en vid bordet.

TYSANDER: Sveriges dyraste lägenhet - så kommer 31-årige superentreprenören leva

Vi tillhör den generation som tidningen Time för några år sedan kallade "generation me me me". Vi har curlats av våra föräldrar som fått oss att tro att just vi är unika, särskilt begåvade och kan göra precis vad vi vill i livet. Men nu sitter vi alltså på en bar, dricker öl och är lite besvikna.

Jag vet inte om det är bortskämda tankar eller ett sunt ifrågasättande. Men det är i alla fall inte någon sprudlande entusiasm över att nyss ha klivit in i det arbetsliv där vi förväntas vara kvar åtminstone tills vi fyller sextiofem år.

Lagom till sextiofemårskalaset brukade människan tidigare vara som lyckligast. Men förra året fann psykologiprofessorn Jean M Twenge att den sanningen inte längre gäller. De senaste åren har nämligen korrelationen mellan ålder och lycka mystiskt upphört. Vuxna över trettio år är nu mindre lyckliga, medan de yngre blivit lyckligare.

Men vad är lycka? Jean M Twenge definierar det som "verkligheten dividerat med dina förväntningar". Högre förväntningar ökar alltså kraven på verkligheten för att bibehålla lyckonivån. En förklaring till att trettio är det nya sextiofem när det gäller lycka, är enligt Jean M Twenge att det är kring trettioårsåldern som vi inser att våra förväntningar på livet inte håller. Kanske är det den bubblan som har spruckit för oss, ett halvår in i karriären.

Efter år av curlande har vi med belåten min gladeligen klättrat upp på våra höga piedestaler, övertygade om att vi är på väg mot en ljusnande framtid där det är helt rimligt att arbeta med sitt stora livsintresse, bo bekvämt och ha en god " work life-balance". Men verklighetens brist på både bostäder och jobb säger något annat. För dagens unga handlar det inte om att hitta ett drömjobb, utan snarare att hitta något över huvud taget.

Förväntningarna och verkligheten löper inte parallellt, de divergerar och blir alltmer skilda från varandra. Men om förväntningarna är problemet, vad är då lösningen? I vår enkla lyckoekvation vore det förstås smidigast att sänka förväntningarna för att på så sätt behålla eller rentav höja den upplevda lyckan. Om förväntningarna inte går att manipulera återstår bara en ingrediens att leka med: verkligheten.

Vad kan du göra för att få din verklighet att byta riktning och närma sig dina förväntningar?

Skriv den där romanen du skjutit framför dig, flytta ut på landet och bli självförsörjande, sälj allt du äger eller säg upp dig från jobbet och se vad som händer. Kom igen, det blir kul!

Själv lär jag nog ändå tuffa på i min verklighet och hålla tummarna för att lyckan trots allt peakar vid 65.

Viktor Bodelius, Executive Editor på VA Finans.


FLER KRÖNIKOR
Hellre listig och lat än flitig och lojal
De har ofta fel - men det är optimisterna som levererar
"Lyssna nu näringslivsgubbar, finanskrisen var männens fel!"
"Magi skapar inte nästa Spotify"


NYHETSBREV


Kalendarium

SENASTE VA