Demonregissören grips på teatern för skattebrott

Mitt under en repetition på Dramaten i Stockholm kliver två civilklädda polismän in och griper regissören Ingmar Bergman, misstänkt för skattebrott. Händelsen i januari 1976 chockar både Bergman och svenskarna.

Gripandet i slutet av januari 1976 chockar inte bara Ingmar Bergman själv. Många svenskar blir upprörda när de nås av nyheten, som de tolkar som ännu ett bevis för "det svenska storebrorssamhället". Andra applåderar.

Händelsen på Dramaten blir snart en världsnyhet. Som skapare av filmsuccéer som Sommaren med Monika och Det sjunde inseglet är Ingmar Bergman en av världens främsta regissörer, framgångsrik såväl konstnärligt som kommersiellt. Sedan mitten av 60-talet tjänar han mycket pengar.

"Då min ekonomi började växa mig över huvudet på ett visserligen trevligt men lavinartat sätt, bad jag min vän Harry Schein utse en 

orubbligt hederlig advokat, som ville åta sig att bli min ekonomiska ”förmyndare”. Valet föll på den relativt unge och välrenommerade Sven Harald Bauer, som till allt annat var högt uppsatt koryfé i den internationella scoutrörelsen”, skriver han i sina memoarer, Laterna Magica.

Harry Scheins advokattips, Sven Harald Bauer, såg till att Ingmar Bergman i slutet av 60-talet bildade ett bolag i Schweiz, Persona Film ag, som skulle ta hand om utlandsaffärerna. Bergman hade vid den här tiden ett avtal med Svensk Filmindustri som gav honom hälften av utlandsintäkterna från de gemensamma filmerna. Bolaget sköttes av en lokal jurist som såg till att tillgångarna placerades i aktier.

Under 70-talet skärpte de svenska skattemyndigheterna kontrollen över svenska företags och privatpersoners skatteaffärer, inte minst när det gällde affärer i utlandet. Skattesystemet var kraftigt progressivt, men innehöll samtidigt mycket generösa avdragsmöjligheter för höginkomsttagare och stora möjligheter till avancerad skatteplanering, särskilt via bolag.

1973 lade Ingmar Bergman ner sitt schweiziska bolag och förde över alla tillgångar till sitt svenska företag Cinematograph. Han deklarerade intäkterna som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, vilket skattemyndigheten på Gotland – där bolaget var skrivet – motsatte sig. Myndigheten menade att inkomsterna istället borde taxeras som inkomst av tjänst, vilket skulle innebära dubbelt så hög skatt, plus straffavgifter, för Ingmar Bergman och hans bolag.

I november 1975 beslutade dock länsrätten att gå på Ingmar Bergmans linje. Konflikten med skattemyndigheten tycktes därmed vara över.

Det var den inte.

Trots domen i länsrätten fortsatte skattemyndigheten att utreda hans affärer. Nu gällde misstankarna skattebrott. Det var dock inte bara Ingmar Bergman som var intressant för myndigheterna. Även ”hans” skådespelare Harriet Andersson, Bibi Andersson och Max von Sydow granskades.

SVENSKA SKANDALER

Den här texten utgör ett utdrag ur boken Svenska skandaler  - Fittstim, järnrör och doktorshattar. Läsaren tas med på en fascinerande resa genom den svenska skandalhistorien, kantad av fifflande kommunalpampar, porrklubbsbesök, dopingavslöjanden och kaffeflickor.

I boken speglar författarna Mikael Bergling och Fredrik Nejman ett Sverige där sexualpanik avlöses av knark- och fallskärmsaffärer, och där de framväxande sociala medierna för alltid förändrat förutsättningarna för skandaljournalistiken.

Den 29 januari 1976 beslutade åklagare, efter föredragning av Riksskatteverkets utredare, att inleda en förundersökning mot Ingmar Bergman för skattebrott.
Dagen efter stiger två civilklädda polismän in på Dramaten vid Nybroplan i Stockholm och ber att få tala med regissören. En sekreterare förklarar att Ingmar Bergman arbetar och inte vill bli störd. Tillsammans med bland andra skådespelarna Anders Ek, Margaretha Krook och Jan-Olof Strandberg repeterar han August Strindbergs pjäs Dödsdansen.
Poliserna svarar att det saknar betydelse vad regissören vill. Han ska bara komma. Det är dessutom bråttom.

Sekreteraren går för att hämta Ingmar Bergman.

– Jag hoppas att han kommer, annars blir det inte roligt för er, säger den ene av polismännen till sekreteraren.

Ingmar Bergman avbryter repetitionerna och går till sekreterarens rum, där de båda polismännen väntar. När han frågar vad det är frågan om svarar polismännen att det gäller hans skatteaffärer och att han genast ska följa med på förhör. Ingmar Bergman ber då att få ringa sin advokat.

– Det går inte. Han är också inblandad och hämtad till förhör, svarar polismännen.
Tillsammans beger de sig till regissörens rum för att hämta en ytterrock. Det är kallt ute. När Ingmar Bergman fått på sig ytterkläderna får han plötsligt magkramp och ber att få gå på toaletten.

”Polisen inspekterar toaletten och förbjuder mig att låsa dörren. Kramperna trycker ihop mig och jag ger ifrån mig länge och ljudligt. Polismannen har slagit sig ner utanför den halvöppna dörren”, skriver Bergman i sina memoarer.

Efter toalettbesöket förs Ingmar Bergman ut till en väntande polisbil. Han körs inte till det stora polishuset på Kungsholmen, utan till speciella lokaler vid Kungsholmstorg i Stockholm där han förhörs under flera timmar. Samtidigt görs det husrannsakan i hans hem vid Karlaplan och på hans kontor. Handlingar tas i beslag.

Innan Ingmar Bergman släpps tar polisen hand om hans pass. Åklagaren beslutar också om reseförbud, regissören får inte lämna Stockholm.

För att om möjligt undvika de journalister som han tror ska belägra hans bostad så fort gripandet blir känt, packar Ingmar Bergman under kvällen en liten väska med det viktigaste. Vid midnatt beger han sig till en ”hemlig” lägenhet, inte långt från bostaden.
Han är uppskärrad och somnar med hjälp av sömnmedel.

Nyheten om gripandet sprider sig fort. Visserligen finns det vid den här tiden inget internet och inga webbsajter, men via radion och tv:s nyhetsprogram blir händelsen snabbt känd och fyller tidningarna.

Aftonbladet hävdar i en ledarkommentar att Ingmar Bergman borde ha använt sig av Teaterförbundet för att få hjälp i skattefrågor istället för ”det parasitära skikt av skattekonsulter och ekonomiska rådgivare som naturligen söker manipulera med skatt och annat för att undandra uppdragsgivare beskattning”.

Finansminister Gunnar Sträng förklarar att skattelagarna även gäller för ”kulturister”.
Ingmar Bergmans yngste son Daniel tar brottsmisstankarna hårt och vägrar gå till skolan.
”Hur mina övriga barn reagerade vet jag inte, vi hade liten eller ingen kontakt. De flesta tillhörde dessutom de vänsterorienterade grupperingarna och tyckte, efter vad jag senare förstått, att det var tämligen rätt åt farsan. Några var omedelbart övertygade om min brottslighet”, skriver Ingmar Bergman i sina memoarer.

Utomlands får nyheten stor uppmärksamhet. Skådespelerskan och sångerskan Marlene Dietrich skriver brev till regissören och ger honom sitt stöd. Kulturpersonligheter i Italien vill att han ska flytta dit.

I början av februari 1976 åtalas Ingmar Bergman för falskdeklaration alternativt vårdslös deklaration, och hans advokat för medhjälp till brotten. En vecka senare, den 11 februari, meddelar riksåklagaren plötsligt att fallet ska övertas av en annan åklagare.

Den 25 mars beslutar den nye åklagaren att lägga ner åtalet. Ingmar Bergman är friad från misstankarna om skattebrott. Den förste åklagaren prickas senare för tjänstefel.

Riksskatteverkets tjänstemän tycker dock att åklagarens beslut att fria Bergman är obegripligt och antyder att undersökningarna ska fortsätta.


Den här texten utgör ett utdrag ur boken Svenska skandaler  - Fittstim, järnrör och doktorshattar.

Brottsmisstankarna och polisförhöret tar hårt på Ingmar Bergman, som drabbas av en djup depression och läggs in på Karolinska sjukhuset för vård. Efter tre veckor flyttar han till Sophiahemmet. Dagarna flyter sakta fram. Han äter mediciner, promenerar i parken och sitter i avdelningens samlingsrum och tittar tillsammans med de andra patienterna
på sportsändningar på en färg-tv-apparat som han har donerat.

Under sin tid på Sophiahemmet funderar han mer och mer på att lämna Sverige och flytta utomlands. Han känner sig jagad av media och av tjänstemännen på skattemyndigheten som trots det nedlagda åtalet låter förstå att de inte är färdiga med honom.

I mitten av april 1976 stiger Ingmar Bergman och hans hustru Ingrid von Rosen på ett plan till Paris. I en artikel i Expressen med rubriken ”NU lämnar jag Sverige” berättar han om sitt beslut, men också att han utsatts för hot och utpressning.

”Jag insåg att mina motståndare inte var oväldiga, objektivt arbetande och omdömesgilla myndigheter utan en samling prestigeberidna pokerspelare. […] Eftersom jag kräver en viss trygghet för att kunna åstadkomma något i mitt yrke, och eftersom denna trygghet uppenbarligen kommer att förmenas mig under överskådlig tid (myndigheternas trakasserier och gatlopp i tidningarna) blir jag tvungen att söka min trygghet någon annanstans än i detta. Det står mig klart att jag tar en stor risk. Min yrkesutövning är möjligen så starkt förknippad med min miljö och med mitt språk att jag inte klarar en omställning nu i mitt femtioåttonde år. Trots detta måste jag våga försöka. Den förlamande känsla av otrygghet som jag levat med de senaste månaderna måste få ett
slut. Kan jag inte arbeta är min tillvaro meningslös.”

Regissören klargör samtidigt att han inte tänker bli någon skattesmitare. Han tänker lämna kvar sin förmögenhet i Sverige och om han befinns skyldig ska han skicka hem mer pengar om de första inte räcker.

Ingmar Bergman tänker göra rätt för sig. "Jag har varit övertygad socialdemokrat. Med uppriktig lidelse har jag omfattat denna de grå kompromissernas ideologi. Jag tyckte att
mitt land var det bästa i världen och det tycker jag väl fortfarande, möjligen beroende på att jag har sett så oerhört lite av andra länder. Mitt uppvaknade blev en chock."

Nyheten om att Ingmar Bergman är på väg att lämna Sverige slår ner som en bomb.
– Detta är skammens och vemodets dag för Sverige, säger statsminister
Olof Palme när han samma dag kommer till regeringslunchen.

– Det här kan vara spiken i kistan för partiet inför valet. Det är en mardröm. Svenska folket vill inte ha en polis- och kontrollstat hängande över sig. Eller skattemyndigheternas spårhundsfantaster i hasorna. Vanligt folk kommer att bli skrämda av det här.

Olof Palme konstaterar också att Ingmar Bergman är en världsberömd regissör med inflytelserika, och skrivkunniga, vänner över hela världen. Palme och Bergman är om inte nära vänner, så bekanta. De har flera gånger träffats, bland annat hos den gemensamme vännen Harry Schein som med järnhand och whiskyn Cutty Sark styr Svenska Filminstitutet. Vid ett tillfälle har Palme och en av hans söner dykt upp med en chokladask för att önska Schein god jul i dennes villa i Danderyd. Ingmar Bergman var då där. Regissören passade på att hylla Palmes insats i valdebatten mot Fälldin i Malmö 1973.

I Paris tar ingmar bergman och hans hustru in på lyxhotellet George V, ett stenkast från Champs-Elysées. Hotellet belägras snabbt av ett stort pressuppbåd. Att Sveriges kanske mest kände – levande – konstnär känt sig tvingad att fly landet är utan tvekan en stor nyhet. Trots konflikten med de svenska skattemyndigheterna blir paret Bergman inbjudet till lunch på svenska ambassaden.

På vägen dit jagas de av paparazzifotografer på motorcyklar. Efter ett kort besök i Hollywood – och diskussioner om en filmatisering av Glada änkan med Barbra Streisand i huvudrollen – bosätter sig Ingmar Bergman i München där han anställs som regissör på Residenztheater.

Under sina år i Tyskland gör han flera uppmärksammade teateruppsättningar och filmer, bland annat Höstsonaten med Ingrid Bergman i huvudrollen (filmen spelades dock in i Norge).

Konflikten med skattemyndigheten slutar med att regissören får rätt på nästan alla punkter. Det enda beslut som går honom emot är en upptaxering av bolaget Cinematograph med 150 000 kronor.

Ingmar Bergman återvänder till Sverige först i början på 80-talet. Han avlider 2007, 89 år gammal.

SKANDALINDEX: 7,8


Med vårt NYHETSBREV missar du inget viktigt!

Kalendarium

För dig som prenumerant