Fotograf: Fredrik Sandberg/TT

Hellre listig och lat än flitig och lojal

Dina kollegor skaffar luddiga jobbtitlar på engelska och fördriver tiden med "kreativa sessions", men gör de egentligen något av värde? Listig och lat har blivit nya ideal.

Varje dag gick Wolfgang till sitt jobb i den lilla staden Menden, satte sig vid sitt skrivbord och väntade. Åtta timmar senare gick han hem, utan att ha lyft ett finger.

Ingen märkte något. Efter fjorton år gick Wolfgang i pension, och avslöjade då vad han hade gjort - eller snarare inte gjort. Historien spreds som en löpeld, och väckte ilska hos det tyska folket. Wolfgang, som fått drygt 6 miljoner i lön för sin improduktivitet, hade inte bara pekat finger åt den lutherska arbetsmoralen utan även utmanat Bibelns bud om att "den som inte arbetar skall inte heller äta".

Trägen vinner, sade man förr. Hårt slit förväntades löna sig. Men världen har förändrats.

Det arbetsintensiva industrisamhälle som Wolfgang en gång växte upp i har fått ge plats för dagens postfordistiska tjänstesamhälle där kunskap, innovation och kreativitet är ledmotiv. I stället för konkreta och mätbara uppgifter vid det löpande bandet strävar vi nu efter lagom luddiga jobbtitlar, gärna på engelska. Vi vill vara strateger, affärsutvecklare eller varför inte difference makers, och fördriver tiden med strategimöten och workshoppar.

I takt med att arbetet blivit alltmer diffust har det blivit betydligt svårare för överordnade att mäta den anställdes arbetsinsats.

Det handlar därför inte längre enbart om vad du åstadkommer, utan mer om hur du får ditt arbete att framstå. "Social kompetens" har seglat upp som en högaktad egenskap, vilket enligt den uppmärksammade sociologen Roland Paulsen snarare är en omskrivning för "förmåga att hålla sig väl med makten".

Det yttersta beviset för ens värde på arbetsplatsen tycks dock fortfarande vara antal arbetade timmar. Ju fler du jobbar, desto bättre är du.

Men arbetstid går naturligtvis att manipulera. I en studie publicerad i Organization Science undersöktes kulturen på ett stort amerikanskt konsultbolag. Personalen påstod sig arbeta i snitt 60-80 timmar i veckan, och menade att företagets riktiga superhjältar var de vars namn lyste lutherskt grönt i mejlsystemet framåt midnatt, och som inte drog sig för att arbeta både lördag och söndag.

Men i själva verket hade flera av företagets - främst manliga - superhjältar utvecklat snillrika strategier för att ge sken av att vara arbetsnarkomaner, när de egentligen arbetade mer humana 50-timmarsveckor.

Ärligare kolleger som öppet bad om mindre arbetsbelastning ansågs däremot oengagerade och tappade mystiskt styrfart i karriären.

Hårt slit kan säkert fortfarande löna sig. Men vi måste inse att trägen faktiskt inte alltid vinner. Idén om att hårt arbete till slut kommer att bära frukt får nu ge plats för nya ideal - att vara listig och lat. Det gäller att förstå vad som verkligen premieras, och att spara energi för att leverera när det gäller som mest.

Någon som verkligen förstått de nya spelreglerna är den norske skidkungen Petter Northug. Medan kamratliga svenska arbetskaniner sätter en ära i att hålla högt tempo i täten, ligger den listige Petter Northug i bekvämt baksug och samlar krafter till det som egentligen spelar roll - spurten.

Väl där kan varken hårt slit eller träget arbete hjälpa svenskarna. Den late norrmannen vinner, hyllas och får nog med prispengar för att leva på hummer och champagne resten av året - trots att han ju faktiskt arbetat mindre än de andra.

Eller just det, kanske tack vare?

LÄS EN TILL KRÖNIKA: De har ofta fel - men det är optimisterna som levererar

Relaterade artiklar


Med vårt NYHETSBREV missar du inget viktigt!

Kalendarium

För dig som prenumerant