Fotograf: Eva Lindblad

Så byggde han sitt imperium och blev en av frontfigurerna för svensk affärshistoria

Den unge pojken från landet kom att bli Sveriges yngsta börs-vd och en av landets mest framstående affärsmän. I en intervju berättar Anders Wall om sina mest och minst lyckade affärer, hur han byggt upp sitt imperium och varför han trots sina 83-år inte vill sluta jobba.

Anders Wall var en av de mest framstående affärsmännen under senare delen av 1900-talet. Han var med i de stora sammanhangen och har blivit känd för både lyckade och mindre lyckade affärer, och han är fortfarande aktiv som styrelseordförande i sitt Beijer Alma, den äldste i Sverige i ett börsnoterat företag. Han är entreprenör ut i fingerspetsarna,och under åren har en önskan växt fram om att förvalta erfarenheter och upplevelser så att de kommer nästa generation till del.

Men hur började allt egentligen? Hur kom det sig att en ung pojke från landet blev en av frontfigurerna för svensk affärshistoria?

– Jag är född entreprenör. Redan som liten plockade jag blommor på sommaren, som jag sålde, och på vintern sålde jag jultidningar. Jag tror att min största tillgång har varit att jag inte hade några ekonomiska resurser utan enbart ett arv bestående av heder och arbetsamhet.

ANDERS WALL

Den här texten utgör ett utdrag ur Entreprenörsboken vol II

Tillsammans innehåller volym I och II 76 unika entreprenörsporträtt som låter dig ta del av entreprenörernas första spirande idéer, deras utmaningar och viktiga beslut längs vägen samt hur de fortsätter bygga sina framgångsrika företag.

Namn: Anders Wall
Ålder: 83 år
Företag: Beijer Alma, grundat 1983
Ägarandel: Familjen och närstående äger 53 %
Antal anställda: 2 200
Omsättning: 3 300 miljoner kronor
Huvudkontor i: Stockholm /Uppsala
Finns i: 60 marknader där de största är Tyskland, Sverige, Storbritannien, Kina och USA

Han föddes 1931 som Anders Andersson på arrendet Oppgården i Giresta by, men tog senare soldatnamnet Wall efter sin farfars far. Familjen drev jordbruk och hade elva kor och två hästar, men det märktes tidigt att Anders var mer intresserad av affärer än av bondelivet. Det var Anders lärare och prästen i byn som uppmärksammade att han hade läshuvud, och i största hemlighet ansökte de till Läroverket i Uppsala för hans räkning.

– Jag blev antagen och skulle berätta för min pappa. Han stod som så ofta på gödselstacken och med nervösa steg gick jag dit, jag visste inte hur han skulle reagera. När jag berättat gjorde han något som var ovanligt på den tiden, han gav mig en kram. Han sa att han var lättad, att han hade funderat över vad det skulle bli av mig.


Anders började på Läroverket 1942 och cyklade varje dag de tre kilometerna i vardera riktning till tåget. Det var nya villkor som mötte honom och det var krävande, men han var fast besluten att klara sig själv. Han blev klassens ordningsman och fick många bra kompisar, bland andra ärkebiskopen Gunnar Weman och universitetsrektor Stig Strömholm.

– Jag gjorde affärer även under skoltiden, på onsdags- och lördagsmorgnarna

sålde jag kaniner på torget i Uppsala. Det var kaniner från gården som vi slaktat och jag hade med mig dem i en väska. Jag gillar kaniner, de har snabb reproduktionsförmåga och ger hög direktavkastning. Det var lätt att sälja dem under kriget, så det dröjde inte länge innan de var slutsålda.

En dag blev Anders pappa uppsagd från arrendet och fick sälja alla djuren på auktion. Anders stod där med handen hårt knuten i fickan och tänkte: Vänta ni, en dag ska jag visa er.

– Det var då jag bestämde mig för att det här aldrig skulle hända mig, jag skulle vara oberoende innan jag fyllde 40 år.

Familjen flyttade till Bergsbrunna, men pappan drabbades snart av cancer och gick bort. Anders och hans mamma hade en nära relation och hon följde gärna med på fina kalas, men hon imponerades inte av pengar eller fina titlar, alla var lika inför henne.

– Min mamma har betytt mycket för mig, det var hon som lärde mig att se det goda i livet, hon trodde gott om alla.

Anders morbror Gustav förvaltade Kjell Beijers gård där Anders hjälpte till på somrarna, och ibland brukade han få en ovikt sedel som tack. Det var stort. Paret Beijer hade inga egna barn och tog Anders till sig som en son. Anders utvecklade särskilt en djup vänskap med Kjell, som blev som en mentor för honom.

1952 tog Anders studenten och funderade ett tag på att bli präst men återigen tog lusten att göra affärer över. Det var också en lyckad affär som gjorde att han kunde börja läsa på Handels i Stockholm. Anders moster drev en butik med färdiglagad mat, och granne med henne låg en mjölkaffär. Damen som ägde den ville sälja fastigheten och Anders fick uppdraget att agera mäklare. Han satte in en annons i tidningen och åtta stycken svarade, bland annat en tandläkare.

– Vi träffades i butiken och de skrev ett köpeavtal på åtta miljoner, vilket var väldigt mycket pengar på den tiden. Vi skulle ses på banken alla tre, och när tandläkaren kom bar han på två resväskor. Det visade sig att han hade pengarna i dem. Vi satt där hela eftermiddagen och räknade pengar, och med provisionen jag fick på affären fick jag råd att studera på Handels.

Det blev dock inte så långvariga studier, Anders tyckte att det saknades levande affärsdiskussioner på Handels och när han blev erbjuden ett jobb på Kol & Koks lade han studierna åt sidan. Paret Beijer ägde Kol & Koks och Anders hade haft praktik där, först på ett dotterbolag i Hamburg och senare i Stockholm, innan han blev fast anställd med uppgiften att köpa och sälja metaller.

– Jag kände mig hemma bland folket där, det var inte lika uppsträckt som på Handels, dit jag inte återvände igen, trots att jag hade tre tentor kvar.

Det gick dock bra ändå. Anders blev erbjuden att bli vd för Kol & Koks 1964 och blev därmed Sveriges yngste på den posten i ett börsbolag. Han gick igenom bolaget och såg att det krävdes förändring.

– Jag räknade på kostnaderna och såg ingen framtid för bolaget, som bestod av många små företag. Jag föreslog för styrelsen att vi skulle sälja och starta bygghandel istället, och så blev det. Styrelsen sa ja till att sälja oljedelen för 15 miljoner kronor till amerikanska Mobil Oil som ville komma åt varumärket. Vi fick 23,5 miljoner.

En finansman var född och nu började det ta fart på riktigt! Anders blev en centralgestalt inom industri- och affärslivet. Kol & Koks bytte namn till Beijer Invest och man köpte en stor post i oljehandelsbolaget STC. På så sätt kunde man ta vara på den befintliga kompetensen inom olja, och det blev en bra affär som visade sig bli en riktig kassako.

1975 köpte Anders merparten av Kjell Beijers A-aktier och byggde upp en förmögenhet. Han lät också medarbetarna köpa in sig för att säkra deras ekonomiska framtid och för att kunna försäkra sig om att få höra deras ärliga mening om saker.

Under åren avlöste affärerna varandra, en del mer lyckade än andra, och namnet Anders Wall var respekterat i affärsvärlden. Det är inte mycket han ångrar, men det finns ett par saker.

– PG Gyllenhammar och jag kände varandra sedan tidigare och när Volvo började få problem träffades vi för att diskutera detta. Det slutade med att jag sålde in Beijer Invest i Volvo och fick aktier i båda bolagen. Det skulle visa sig att jag och PG var helt olika som personer, det fungerade inte riktigt som jag tänkt och det var svårt att förena två företagskulturer. Jag kände att jag inte kunde vara kvar i en miljö där jag inte trivdes, och jag saknade affärslivet, så vi beslöt oss för att gå skilda vägar.

Anders lärde sig skillnaden mellan en vd med inflytande och en som inte har någon formell makt. På den tiden hade inte ägarna makten, utan det var vd:n som satt på den. Med facit i hand kan Anders se att han borde ha handlat och tänkt annorlunda i Volvoaffären.

− Vid ett samgående med ett annat bolag kan man ha siffernissar som säger att allt ser bra ut, men man glömmer människorna, de är det viktigaste vid fusioner. Om jag hade varit mer medveten om det skulle jag aldrig ha genomfört affären med Volvo. Att skapa en bra företagskultur kräver tid, engagemang, ärlighet och långsiktighet, och ledaren måste vara ett föredöme som bryr sig om personalen.

En annan sak som Anders kan se tillbaka på med viss ånger är att han avböjde att bli porträtterad av Andy Warhol.

– Jag har alltid varit konstintresserad, och jag lärde känna många popkonstnärer, bland andra Andy Warhol. Han ville göra ett porträtt i blått och gult för att framhäva min svenskhet, men detta var under Volvotiden och jag ville inte exponeras, så jag tackade nej. Det var synd, det hade varit kul att ha ett Andy Warhol-porträtt på väggen.

Under Volvotiden startade Anders investmentbolaget Argentus och gjorde några uppmärksammade affärer inom det. I början på 1990-talet, i samband med en ombildning av bolaget, gick det i konkurs och Anders förlorade en hel del pengar. Han led även förluster i bankkrisens kölvatten.

– Jag har sett till att sprida riskerna genom att ha många små bolag. Det är viktigt med långsiktighet och att inte bara se till här och nu, att ta vara på att man är en del av ett samhälle och delar med sig till det.

1983 startades Alma Invest som 1987 börsnoterades under namnet Alma Industri och Handel AB. På 1990-talet ändrades namnet igen till Beijer Alma med tre dotterbolag, och utvecklingen har varit strålande. Anders sitter fortfarande i styrelsen tillsammans med sin son Johan, och han hjälper också andra företag med successionsfrågan, som han menar kan vara både en glädje och en svårighet.

Den här texten utgör ett utdrag ur Entreprenörsboken vol II som ges ut av Founders Alliance.

Anders älskar inte bara affärer, han älskar också vackra ting. Han tror att hans blick för detta väcktes i samband med att han arbetade hos paret Beijer på Säby gård. Det fanns många möbler från svenskt Tenn på gården och Anders drömde om att en dag själv få äga sådana. Han visste inte då vad ödet hade i beredskap för honom.

– När jag läste på Handels bodde jag på Grevgatan, och på morgnarna när jag gick Strandvägen fram brukade jag titta in i butiken och förundras över allt vackert. Estrid Ericson, formgivare, konsthantverkare och grundare av Svenskt Tenn, brukade själv vara i butiken och hon hade uppmärksammat att jag var där ofta. En dag kom hon fram till mig och vi började prata. Detta skulle bli början på en lång vänskap mellan den då unge Anders och den äldre Estrid. Det blev också hon som inredde hans första kontor på Kol & Koks. Det blev dyrt, men Anders hade fått sin dröm uppfylld. Än idag står möblerna på hans kontor. Anders och Estrid brukade äta lunch och prata affärer hemma hos henne med jämna mellanrum.

– Det var alltid samma mat, omelett eller kallskuret, men olika vackra dukningar. I början på 1970-talet berättade hon att hon oroade sig för Svenskt Tenn eftersom hon började känna sig trött. Vi kom överens om att jag skulle köpa företaget och grundade Beijerstiftelsen 1975. Vi skrev ett avtal om att allt skulle vara som det alltid hade varit.

Så blev det, Anders räddade därmed företaget från att komma i orätta händer, och hans första hustru Ann satt på posten som vd fram till mitten av 1980-talet. Svenskt Tenn är fortfarande sig likt än idag, och Anders ser en möjlighet, och kanske nödvändighet, att så småningom etablera butiker utomlands.

Idag bor Anders på Starfors säteri vid Heby, hans gamla trakter, och än en gång har ödet haft en överraskning i beredskap. Det visade sig att hans farfars farmor tjänade som kökspiga på just Starfors under 1790-talet och att flera andra släktingar varit torpare och statare i omgivningen. Både han och hustrun Charlotte har engagerat sig mycket i bygden.

– Jag vill skapa en levande landsbygd och brinner för dess utveckling. Jag vill ge tillbaka till min hembygd och hedra minnet av mina föräldrar och de som hjälpte mig en gång. Det har jag gjort genom att bland annat bekosta restaureringen av Giresta kyrka. Det är jag stolt över.

Det hålls ofta konserter i kyrkan och en stiftelse har bildats som delar ut stipendier till begåvade inom musik. Det finns också flera andra stiftelser i Anders namn, bland annat Anders Walls stiftelse och Anders Walls Vetenskapliga stiftelse som vännerna lade grunden till när han fyllde 50 år. Genom dem stöttas unga företagare på landsbygden,

 forskning, konst och musik, lantbruk samt industri som inspirerats av entreprenörskap och kreativitet. Varje år på Anders födelsedag delas stipendierna ut till unga mellan 18 och 30 år. Dessutom får de ett livslångt medlemskap i nätverket Wallumnerna, som bland annat ordnar resor då han själv deltar. 350−360 stipendiater och 50 miljoner kronor har delats ut under åren.

– Det är en sak att tjäna pengar, men det är en annan sak att använda dem. Jag var lite klok när jag startade mina stiftelser och valde de områden jag brinner för. På det sättet kan jag förena nytta med nöje, eftersom det är mitt kulturella intresse som ger mig livsbalans, och när jag reser i arbetet har jag alltid sett till att ta en dag ledig för

galleri- eller operabesök.

Anders är också finansiär till en professur i Entreprenörskap och en av tre hedersmedlemmar vid Uppsala universitet. De andra två är HM kung Carl XVI Gustaf och den japanske kejsaren. Han är starkt engagerad i universitetet och varje höst arrangeras Anders Wall-dagen, då olika framstående entreprenörer föreläser.

Anders Wall har inga planer på att slå sig till ro. Han menar att som entreprenör finns det ingen pensionsålder, entreprenörskap sitter i själen och håller en levande.

– Jag jobbar fortfarande, är kreativ och ser runt hörnet, trots mina 83 år. Jag gillar att vara i farten, träffa människor och lösa problem, men min omgivning förstår inte riktigt varför jag håller på. Jag hade egentligen kunnat sluta jobba vid 40, men jag ville visa tacksamhet och ge något tillbaka. En av mina förebilder är den danske skeppsredaren och affärsmannen Mærsk Mc-Kinney Møller, som sa till mig: Man ska inte räkna framgång i enbart kronor och ören.

LÄS ÄVEN: Trots sina 80 år jobbar paret bakom svenska världssuccén ännu heltid

Relaterade artiklar


För dig som prenumerant

VA KVINNA PODCAST