Fotograf: Leif R Jansson/TT

Jag gör världen lite bättre - för min egen skull

I grunden är vi alla egoister. Det gäller också sociala entreprenörer konstaterar VA:s nya spanare. 

Årets Oscar för bästa film gick till en historia om människans ego.

"Birdman " handlar om skådespelaren som i sin ungdom blev rik och berömd på att spela superhjälte, och som nu är i desperat färd att regissera sin comeback. Men han är inte intresserad av att göra den comeback som förväntas av honom, i en uppföljare till sin gamla succé.

Nej, han vill komma tillbaka som något meningsfullt. Han vill sätta upp en pjäs på Broadway, som ska visa att han är mer än en representation av det ytliga Hollywood. Han klöser och slåss för att övertyga omvärlden om att han har något att komma med. Att han har djup.

"Birdman" är en film om ego. Om hur vi ser på oss själva och hur vi önskar att vi kunde påverka andras uppfattning om oss. Filmens framgångar beror mycket på att den ligger så rätt i tiden. För vi lever i egots tid. Det beror inte nödvändigtvis på att vi är mer egoistiska än tidigare generationer, utan på att vi har fått en uppsjö av forum där vem som helst kan visa upp sig. Där vi kan vända och vrida på vad vi gör och vilka vi är. Där vi kan försöka påverka hur andra ser på oss. Egot har en större roll än någonsin.

Anledningen till att egot blomstrar när möjligheten ges är rätt enkel. Vi är alla i grunden egoistiska. Våra handlingar är till för att tillfredsställa oss själva. Relationerna vi skapar är till för oss själva. Det är också engagemangen vi visar och organisationerna vi startar. Vi gör det vi gör för att tillfredsställa våra egna behov. Och det är faktiskt inte någon dålig drivkraft.

Ibland säger någon till mig, apropå att jag grundat och driver en ideell organisation, att: "Du måste vara en fin människa."

Trots att jag hört det ofta hajar jag till varje gång. Jag känner mig inte ett dugg fin. Jag känner mig bara lyckligt lottad som får göra det jag gör. För min alldeles egen skull.

Jag vet hur de som säger orden tänker. De tänker att jag hade kunnat grunda ett vanligt företag i stället, ett som maximerar vinst. Eller att jag hade kunnat ta ett välbetalt jobb, kanske inom finansvärlden men om inte det så åtminstone i ett börsbolag.

De utgår från att jag jobbar med socialt entreprenörskap för någon annans skull. Att jag gett upp någonting genom mitt beslut att jobba för att inkludera fler människor i samhällslivet. Att det skulle vara någon form av altruism. Det är det inte.

Entreprenörskap i sig är en egoistisk handling. Entreprenörens huvuduppgift må vara att lösa någon annans problem, men att utveckla produkter, tjänster och bolag gör man inte för någon annan än sig själv. Kanske handlar det om prestigen i att vara först på en stor boll. Kanske om välbehaget i att knäcka en svår nöt. Ibland handlar det om att göra sig en ekonomisk vinst och kunna konsumera mera. Och ofta om att göra livet lättare för någon eller världen bättre för många. Men det man gör, gör man alltid i slutändan av egenintresse.

Att vara social entreprenör är inte heller något man gör för någon annan. Du gör det för din egen skull. För att tanken på en lite bättre värld gör dig gladare än det mesta. Eller bara för att det gör för ont i dig att stå vid sidan och titta på. Oavsett vilket, så är värdet i att förbättra situationen för någon annan alltid allra störst för dig själv.

Golnaz Hashemzadeh Bonde är grundare till den ideella organisationen Inkludera Invest.


NYHETSBREV


Kalendarium

SENASTE VA

VA Karriär