Fotograf: Jessika Segerberg

Rapport inifrån Sveriges minst omtyckta myndighet

”Efterblivenheten vet inga gränser. Arbetsförmedlingen är verkligen helvetet på jorden.” Sociologen Roland Paulsens nya bok genomlyser en arbetsmarknad i förändring och Sveriges minst omtyckta myndighet.

”Varje gång jag går hem ifrån Arbetsförmedlingen så fantiserar jag om att vända mig om, plocka fram kulsprutan och bara kötta ner allt och alla där inne.”

VI BARA LYDER

Sociologen Roland Paulsen har forskat kring arbetets tomhet. Hans tes är att vi borde jobba mindre än vi gör idag med tanke på den tekniska utveckling vi haft. I februari utnämndes han till en av Sveriges 101 supertalanger i kategorin opinionsbildare.

Med hjälp av ett sorts wallraffande på ett arbetsförmedlingskontor har han nu synat Sveriges minst omtyckta myndighet i sömmarna.

Det hela mynnar ut i boken Vi bara lyder, som är en undersökning av byråkratiska ekorrhjul, och vad som får tjänstemän att nitiskt följa absurda regelverk de själva inte tror på. Resultatet är en personlig uppgörelse med hela idén om lönearbetets nödvändighet.

Den här texten utgör ett utdrag ur boken. Läs mer om boken här.

I en tråd på nätforumet Flashback uttrycker en anonym röst sitt missnöje.

”Efterblivenheten vet inga gränser. Kanske fel tråd att gråta ut i men Arbetsförmedlingen är verkligen helvetet på jorden.”

Rösten kommer från ett land i omdaning. Ett land där gapet mellan fattiga och rika drastiskt vidgats på några få decennier. Inte i någon offentlig organisation har denna förändring kommit till lika tydligt uttryck. Det var inte alltid så här. Den fanns en tid då Arbetsförmedlingen främst ägnade sig åt förmedling av arbete.

I ett av universitetsbibliotekets magasin hittar jag en bortglömd bok från 1995, Arbetsförmedlingen under sju decennier. Här berättar äldre arbetsförmedlare om Arbetsförmedlingens snabba förändring. Fram till förstatligandet 1948 var arbetsförmedlingarna regionala utan central samordning av kontoren. Att vara mellanhand mellan arbetsgivare och arbetslösa var inte så svårt. De arbetslösa kom till kontoret och fick reda på vilka jobb som fanns. Och det var det.

Under närmare tjugo år efter andra världskriget brottades arbetsförmedlarna med ett problem som kan vara svårt att ens föreställa sig i dag: för många jobb.

”Så mycket jobb det fanns att erbjuda!” berättar en arbetsförmedlare som var verksam under sextiotalet. ”De lediga platserna var registrerade på kort som placerades i ’vaggor’, det vill säga kortlådor. Det var arbetsförmedlaren som föreslog vilka arbeten kunden borde söka. När det kom in någon som sökte kontoristjobb var det att bläddra i vaggan – de sökande fick inte själva ta del av informationen!”

En annan konstaterar att det var ganska enkelt att vara arbetsförmedlare under den här tiden.

Eller: ”att det var enkelt var väl en sanning med modifikation. Arbetsgivarna låg på ganska hårt och krävde att vi skulle ’gräva’ fram personal åt dem även om det inte fanns några lämpliga sökande att tillgå.”

De arbetssökande – vi talar alltså om de hypercurlade generationerna som nu går i pension – kunde å sin sida ställa krav som ”inte maskinskrivning”, ”arbetstid 10-14”, ”inte för långt från hemmet”.

I slutet av sextiotalet genomfördes en öppenhetsreform av arbetsförmedlingarna. Kontor började införa ”öppen förmedling”, en självbetjäning där de arbetslösa själva kunde gå igenom listorna med lediga platser. Detta var inte populärt bland alla. På en förmedling i Eskilstuna höll man exempelvis emot, enligt en äldre arbetsförmedlare: ”Vår direktör sade att här skall inte vara något öppet, vi skall ha förmedling enligt den gamla goda modellen.”

Det ansågs oansvarigt att släppa informationen fri. Risken fanns att man skämde bort de arbetslösa och överbelastade populära arbetsgivarna med ansökningar.

I dag ligger ”listorna” ute till allmän beskådan. Man behöver inte ens söka sig till ett kontor, det räcker att surfa in på den så kallade ”platsbanken” – en nästan helautomatiserad webbtjänst där arbetslösa enkelt hittar de jobb som arbetsgivarna känner för att lägga ut. Det som en gång var Arbetsförmedlingen – även registrering av arbetslösa och administrering av försörjningsstöd – har tagits över av programkod och ny teknik. Så vad gör alla arbetsförmedlare? Och hur kommer det sig att de blir fler och fler?

[…]

Mysteriet har flera trådar. På ett övergripande plan handlar det om att ett samhälle som gör sig allt mindre beroende av arbete blir alltmer inriktat på att lösa sina sociala och ekonomiska problem med just arbete. Under Angeles Bermudez-Svankvists tid vid rodret blir Arbetsförmedlingen den institution som förväntas lösa allt. Tre andra institutioner – Försäkringskassan, Migrationsverket och Socialförvaltningen – skickar nu ett aldrig så stort flöde av uteslutna individer rakt in på Arbetsförmedlingens kontor. Analysen som görs är följande: som sjuk, nyinvandrad eller fattig är ditt största problem att du inte har något jobb. Alltså är det till Arbetsförmedlingen du ska.


Den här texten är ett nedkortat utdrag ur Vi bara lyder.

Detta skulle kunna uppfattas som helt i enlighet med den av alla riksdagspartier omhuldade ”arbetslinjen”. Problemet är bara att Arbetsförmedlingen varken primärt, sekundärt eller ens tertiärt ägnar sig åt förmedling av arbete i dag. Ett skäl till det är att det inte finns så många jobb att förmedla längre. Ett annat skäl är att Arbetsförmedlingen inte har kvar sitt forna informationsmonopol på vilka jobb som finns lediga. Arbetsförmedlingens platsbank är den sista platsen arbetslösa vänder sig till för att hitta jobb. Nio av tio hittar jobb på andra sätt. Den tiondel som får jobb via Arbetsförmedlingen har inte nödvändigtvis fått hjälp av någon handläggare. Den genomsnittlige arbetsförmedlaren förmedlar inte mer än tio osubventionerade jobb per år.

Vilket för oss till en annan sida av mysteriet. Om Arbetsförmedlingen inte bedriver förmedling av arbete, vad gör de då? Vad händer med de 72 miljarder i omsättning – en summa som motsvarar tio miljarder mer än statens utgifter för vård och omsorg – som Angeles nämnde? Utan att avslöja något på förhand vill jag dra läsarens uppmärksamhet till en förvaltningsteknisk förändring som obemärkt skedde 2008, det år då Angeles satte sig i katapultstolen. Detta år blev Arbetsförmedlingen en myndighet. När en arbetslös går till Arbetsförmedlingen är det således inte främst för att erhålla dess tjänster. Det den inskrivne möter på ett arbetsförmedlingskontor är något helt annat: myndighetsutövning.

Här finner vi mysteriets kärna. Arbetsförmedlingen har ett namn som inte återspeglar dess verksamhet. Arbetsförmedlingen är den institution som förväntas lösa världsekonomins kärnproblem. Arbetsförmedlingen är Sveriges minst omtyckta myndighet – även mindre populära myndigheter som Migrationsverket och Försäkringskassan framstår som klassens stjärnor i jämförelse. Sveriges omdaning, klyvningen mellan vinnare och förlorare, blir aldrig så tydlig som på Arbetsförmedlingen.

Vilka är de som jobbar där? De som inte bara ser omdaningen, utan administrerar den?

Vad tänker de?

Vad känner de?

Eller som man lätt kan undra om man någon gång blivit tvingad till ”jobbforum”: är de alls i stånd till att tänka och känna?


Vill du läsa fler spännande nyheter från VA?
 
Gör som 55 000 andra och anmäl dig till vårt nyhetsbrev här: 

Relaterade artiklar


NYHETSBREV


Kalendarium

LYSSNA PÅ VA:S PODDAR

SENASTE VA

VA Karriär