Fotograf: Magnus Laupa

Sveriges batteridrottning slår till igen

Christina Lampe-Önnerud, grundare av batteribolaget Boston Powers, har redan blivit dubbad till en av Sveriges mest framgångsrika entreprenörer. Nu startar hon ett nytt bolag, med ambitionen att förflytta världen från fossilt till förnyelsebart. 

Hon lyfter luren och ringer ett bekant nummer. En av de gamla polarna från tiden på HP svarar.

"Tjena. Det är Christina Lampe-Önnerud. Jag har bildat bolag."

"Jo, det har vi koll på. Kan du inte komma hit och berätta", svarar polaren.

"I morgon? " "Nej, men i övermorgon." Två dagar senare befinner hon sig på HP:s kontor i Boston för att visa sitt batteri och berätta om sitt bolag Boston Power.

"Så här skulle laptopindustrin kunna förändras. Med det här batteriet skulle ni äntligen kunna säga att ni är trådlösa."

En av de gamla rävarna bland åhörarna, en sann skeptiker, höjer rösten och säger:

"Den här sagan har vi hört så många gånger förut. Kom med något nytt. "

Innan hon hunnit kommentera är det en annan åhörare som replikerar:

"Vi kanske har hört det förut, men ni vet väl att hon var med i Danionics?"

Sedan var det slutsnackat. Datortillverkaren hewlett Packard blev den första kunden till Boston Power, det framgångsrika batteribolag som Christina Lampe-Önnerud startat hemma vid köksbordet några månader tidigare.

Danska Danionics, som hon blivit en del av redan under studietiden, var legendariskt i branschen.

"Min professor vid uppsala universitet, Josh Thomas, var med och startade Danionics. Med mitt fokus på energilagring och litiumjonbatterier blev jag en av de första som fick patent på området. Jag åkte båt och flög fram och tillbaka till Odense där jag fick köra nattpasset på pilotlinan, fick se riktiga batterier och blev expert på de danska röda varmkorvarna."

Det var compaq som med sin tidiga smarta telefon ipaq var först med att lansera Danionics platta litiumfoliebatterier, batterier som nu sitter i alla mobiltelefoner. Christina Lampe-Önnerud kunde dryga ut sin skrala studentkassa med royalty från patenten på det nya energirika material för katoden, det vill säga pluspolen i batteriet.

"Jag fick se hur 20 personer kunde ändra en hel industri. Det var fantastiskt."

I dag är Danionics upplöst men personerna bakom bolaget är alla välkända experter i batteribranschen, en bransch värd 500 miljarder dollar men med en liten skara kunskapsbärare - kanske bara 400-500 personer världen över - som alla känner varandra.

Christina Lampe-Önnerud är definitivt en av dem. Hennes klarblå klänning passar bra i det slottsliknande landshövdingshuset på Åsgatan i centrala falun där vi ses mitt i högsommaren. På övervåningen hittar jag Christina, hennes man Per, deras två barn Anna-Maria och Mattias och Christinas mamma Eva. Efter lite snittar och champagne är det dags. Christina Lampe-Önnerud har utnämnts till Dalarnas hedersambassadör 2013. hon strålar när hon tar emot den blå dalahästen, trots att hon säkerligen redan har ett antal på hyllorna hemma. för säkerhets skull får hon en till under lunchen.

Det är inte första gången hon prisas. Uppsalas kulturdrottning och Årets svenska kvinna 2011 är andra exempel. för fyra år sedan valdes hon in som ledamot i IVA, under flera år har hon anlitats som expert på World Economic Forum i Davos och engagerat sig i interacademies, fn:s organisation för global utbildning. för två år sedan var hon sommarpratare i P1 och en av talarna i det hajpade talarforumet TED. Exklusivt för VA avslöjar hon på sjungande dalmål att hon just sagt upp sig från den väl ansedda amerikanska hedgefonden Bridgewater, där hon varit i ett och halvt år, för att i stället bli entreprenör tillsammans med sin man igen på heltid.

"Mitt nästa kapitel handlar mer om action. Man kan faktiskt ha en stor idé, genomföra den och tjäna pengar på den", säger hon med eftertryck och vill inspirera andra att göra samma resa som hon själv gjort.

De som ville krossa henne förra gången är nu hennes vänner. framgång föder respekt. och det gör framfarten för hennes nya bolag cloteam, företaget med ambitionen att bli en dominobricka i spelet att förflytta världen från fossilt till förnyelsebart, betydligt smidigare än för Boston Power. Nu kan hon dessutom vara sin egen affärsängel och satsa eget kapital. Hur mycket hennes förmögenhet uppgår till vill hon inte avslöja.

"Jag har alltid levt rätt långt under mina tillgångar för att satsa på nya idéer."

Cloteam har också fått ett lån från det amerikanska energidepartementet, Doe, på 3,5 miljoner dollar för att utveckla ett batterilagringssystem genom att sätta ihop elbilsbatterier på ett smartare sätt än tidigare. under det närmaste året kommer det att avgöras huruvida idén bakom Cloteam, som föddes under hennes sista tid på Boston Power, håller.

"Om det går som vi tror kommer jag att stiga på tåget ganska snabbt. Annars har jag en massa andra saker jag vill göra", säger hon med glimten i ögat.

Bland annat vill hon använda sin förmåga att bilda team, se individernas styrkor och svagheter och göra dem medvetna om dem, att få människor att agera på sina idéer och inte bara prata om dem. hon vill vara en katalysator som får de lovande idéerna att blomstra och de dåliga att skrotas tidigt.

"Min önskan för de närmaste fem åren är att få i gång ett par små bolag eller ett stort."
Intresset för naturvetenskapliga ämnen väcktes tidigt. "Min pappa, som var innovatör på ABB, hade ett jättestort inflytande på mina val.

Hans intresse för matematik och fysik smittade av sig och vi fick tidigt gå på Aseadagarna för att se robotar som ritade Musse Piggbilder, träffa pappas internationella gäster hemma på middagar och sommarjobba som programmerare.

Men han var också kunnig inom litteratur och en man med stort människointresse.

"För mig blev det viktigt att bli duktig på så mycket möjligt och jag drömde om att starta ett bolag med hjärta i." Men på den tiden i Ludvika förväntades hon som alla andra med höga skolbetyg söka sig till läkarlinjen. Hon fick ett ettårigt stipendium till USA där hon läste anatomi, men konstaterade snabbt att det bara handlade om utantillkunskaper och tappade intresset.

På kemikursen kom hon däremot i kontakt med en fantastisk professor som fick henne att älska kemi och gav henne en ovärderlig inblick i en forskares värld.

Hon ville emigrera men kände att hon var för ung. Tillsammans med sin man Per Önnerud - de två har följts åt både privat och yrkesmässigt ända sedan de träffades genom kommunala musikskolan hemma i Ludvika - började hon i stället plugga på Uppsala universitet, hon kemi och han teknisk fysik.

Två år innan bägge doktorerade - hon i oorganisk kemi med fokus på energilagring och litiumjonbatterier - blev hon uppringd av Duracell, batteribolaget på allas läppar. Jag ler åt tanken. Likheten är slående. Det är bara de rosa kaninöronen som saknas.

"Ja, jag vet. Jag äter litium", säger hon och skrattar högt.

Efter intervjuer på Duracell i Boston var jobbet hennes. Lägenheten i Uppsala och många av deras tillhörigheter såldes, inte minst det älskade pianot som hon fått som fattig student av ägaren till en av de gamla pianofabrikanterna i Uppsala när hon blev utsedd till Uppsalas kulturdrottning.

Per Önnerud hade fått en forskartjänst på MIT och allt var klart när Christina Lampe-Önnerud fick reda på att Duracells vd just fått gå och bolaget skulle dra ned på takten.

"Det kändes inte bra. Så jag ringde upp MIT som två dagar senare hade fixat en forskartjänst åt mig med hjälp av pengar från Nasa. Sådant kan nästan bara hända i USA."

Hon stortrivdes och tyckte att kontakterna med eleverna var jätterolig. Men hon såg också prestigeuniversitetets baksida.

"Professorer som bara vara 35-40 år fick hjärtattacker och depressioner. Allt den hjälp jag fått, alla kontakter som folk förmedlat med professorer, Nobelpristagare och gästföreläsare verkade försvinna när man blev professor. Då blev det en stenhård tävling och det är inte min starkaste gren. Jag gillar att jobba i team och locka ut det bästa av folk."

När hon trots höga rankingpoäng tackade nej till en professorstjänst höjdes både en och två ögonbryn. I stället kom hon och hennes man att börja jobba för ett litet uppstartsbolag som tog fram renare bränslen, blåare displayer och batterier förstås.

Sedan ringde Bell Labs, den amerikanska teleoperatörens utvecklingsavdelning som skapades redan 1925 som ett samarbete mellan AT&T och Western Electric och kom att bli en av världens största forskningsorganisationer.

Det blev hennes första möte med affärslivet.

Men i Boston var hon saknad. Ett år senare gav hon efter för påtryckningar med fruktkorgar, choklad och löften om att bli firmans yngsta partner någonsin och flyttade tillbaka. När hon klev in över tröskeln på konsultfirman Arthur D Littles kontor gjordes hon medveten om spelreglerna.

"Välkommen. Här är ditt brevpapper med ditt namn, ditt kontor och dina lokaler. Om du inte är vinstdrivande inom ett år måste du gå."

De behövde inte bli besvikna.

Hon blev kvar i sex och ett halvt år. Perspektiven vidgades.

"Det kunde exempelvis handla om ett land som ville ha hjälp att dra upp sin hållbarhetsstrategi för de närmaste fyrtio åren. Eller också var det ett företag som gick på knäna för att de lovat en produkt till marknaden om ett år som de inte kunde leverera och nu vädjade till oss att uppfinna något lite snabbt. "

Konsultarbetet på Arthur D Little innebar också oerhört mycket resande, ofta till kunder i Japan. Att träffa kunderna ansikte mot ansikte var en central del av firmans strategi. Med bebisen AnnaMaria och en nanny i släptåg gav de sig i väg, alltid en dag före mötet för att ha tid att installera sig ordentligt. Kunderna var informerade i förhand med kravet att hon behövde gå hem och amma på lunchen och ha med sig AnnaMaria på de obligatoriska kvällsaktiviteterna.

Konceptet fungerade friktionsfritt. Men när förhandlingar med nya klienter skulle öppnas och stängas var hon tvungen att ha en manlig bisittare.

"Jag fick båda mina barn under min tid på Arthur D Little och såg hur jämställdhet fungerade i praktiken. De ställde upp med allt jag behövde. Att jag var tillbaka på jobbet två veckor efter födseln handlade enbart om att jag ville det själv. "

Som kvinna i en mansdominerad värld blir hon oftast bemött med respekt men ibland har hon ändå häpnat över kommentarer i styrelserummet:

"Vi skulle önska att det här projektet som du leder kunde vara mer än ett vackert ansikte, är ett exempel. Till det finns inget att säga utan då går man helt enkelt vidare och börjar prata om projektplanen. Jag har bestämt mig för att inte utmana etablissemanget på alla plan. Ofta står jag ju för revolutionerande idéer och det är ju jobbigt redan som det är. "

Exempelvis har hon bestämt sig för att inte utmana i sin klädsel och drar sig inte för att ge yngre kvinnliga kolleger just detta råd. Hon följer männens exempel och byter inte ut kostymen när det drar ihop sig till kvällsaktiviteter.

"Men ibland står jag inte ut med skämten, tar personen åt sidan och vädrar mina åsikter. " Med all den kunskap och erfarenhet hon inhämtat var det dags att göra en insats för världen och förverkliga den dröm hon närt redan som sexåring. Ett eget bolag med hjärta i.

Halloweenhelgen 2004 körde hon hem sina kartonger från Arthur D Little och började jobba hemifrån huset i Boston.

Hon satte upp ett testlaboratorium i sin lada och fyllde i siffror i det tomma Excelarket på datorn vid köksbordet. Efter en rad allvarliga explosioner orsakade av batterier och batterier som byttes ut alltför ofta fanns ett behov att fylla, både för konsumenterna och för miljön. Det blev starten på Boston Power.

"Trots att jag gått på några av världens finaste institutioner så känner jag i hjärtat att jag tillhör folket. Jag visste inte från början hur lösningen skulle se ut men jag visste att jag kunde lösa problemen. "

Boston Powers gröna batteri, som är det enda Svanenmärkta i världen, bygger på ett trettiotal förändringar i en litiumjoncell.

Ett slags andra generationens batteri.

"Jag kontaktade de stora elektronikbolagen och gjorde klart för dem att de antingen kunde köra med mig eller skratta åt mig och mina 25 anställda i en lada. Tyvärr visade det sig att de som vände mig ryggen första gången var svåra att omvända även när bolaget blivit större."

Det första året klarade hon sig på familjens sparkapital och pengar från två affärsänglar. Totalt hann bolaget ta in över 400 miljoner dollar i riskkapital, anställa 400 personer varav flertalet i fabriken i Kina och komma upp i en ansenlig produktionstakt innan hon 2012 lämnade över bolaget till en kinesisk vd.

Hon är djupt besviken över bristen på mod hos de svenska politikerna efter att under två års tid kämpat för att Boston Powers fabrik skulle hamna i Ludvika i stället för i en av Pekings förorter.

Förutom privat kapital, bland annat från familjen Wallenberg, behövdes ytterligare 400 miljoner kronor i statligt riskkapital. Boston Power vände sig till USA, Tyskland och Sverige.

Medan Ludvikas kommunalråd, S-politikern Maria Strömkvist, var helt med på noterna var det svårare på riksplanet.

I paketet ingick att Sverige skulle kunna bli en hubb för spjutspetstillverkning av batterier, skapa 300 jobb på tre år, få Christina Lampe-Önnerud som rådgivare och gästföreläsare vid svenska högskolor som KTH och Chalmers.

"Vi var i kontakt med Maud Olofsvson och näringsdepartementet, Vinnova och Tillväxtverket. Ingen sade direkt nej men å andra sidan vågade ingen gå först. Om bara någon på Tillväxtverket kunnat säga att det här var ett prioriterat projekt så hade det räckt, men rädslan att satsa på fel projekt var större än rädslan för att inte satsa alls. "

Det kan man däremot inte beskylla Victor Müller för. På sex månader tog de tillsammans fram en eldriven herrgårdsvagn som kunde gå 200 mil på en laddning. Ofattbart snabbt ansåg den traditionella industrin. Men finanskris och Saabs egen kris kom emellan.

"Jag känner honom inte särskilt väl men jag älskar personer med inställningen att vad kan gå fel. " I racet att ta fram ett nytt effektivare litiumjonbatteri finns självklart även Elon Musk, entreprenören bakom den hajpade elbilen Tesla.

"Relativt snart efter starten av Boston Power ringde jag honom och berättade om mina planer på att sätta upp en batteri fabrik och undrade om han var intresserad. Jättekul, svarade han och frågade om jag kunde placera den intill hans. Men jag bor ju i Boston, svarade jag.

Då kan vi ju inte jobba ihop menade han. " Deras vägar har mötts många gånger sedan dess och lär fortsätta göra det.

Christina Lampe-Önnerud funderar med jämna mellanrum på hur de med gemensamma krafter kan ta idéer om energilagring till västvärlden.

Kineserna såg däremot möjligheten med Boston Powers fabrik och tog den.

Och det blev i Asien som Boston Power kom att växa starkast och det är där batteriet finns i ett antal elbilar i dag. Behovet av att ha ledningen i Kina växte men tanken på ett liv med familjen i Kina med privatchaufförer, isolering och miljöförstöring lockade inte. Hon lämnade över ansvaret men kvarstår fortfarande som delägare.

Jobbet på Bridgewater lockade familjen till Connecticut och en charmig villa byggd tidigt 1900-tal. Det är också här Cloteam huserar.

"Med lärdom från Boston Power avvaktar vi med att anställa, har mindre aggressiva tidslinjer och kör det snålare. Industrin måste komma i kapp."

Men återigen trotsar hon många av managementkonsulternas värsta "nono" - att jobba ihop med sin man, sina vänner och ha bolaget hemma vid köksbordet.

Varför ändra på ett vinnande koncept?


För dig som prenumerant

VA KVINNA PODCAST

BLOGG

Följ chefredaktören på klimatresan

Under 2019 utmanar Veckans Affärer sina läsare att minska sina affärsresor med flyg med hälften. Chefredaktör Åsa Uhlin håller koll på hur det går med det och sitt eget mål att flyga mindre på bloggen VA:s klimatresa.