Plötsligt händer det

Plötsligt händer det. Partierna slåss om att vara det mest jämställda och varannan svensk är feminist. Precis som när Miljöpartiet dök upp för två decennier sedan har Fi ritat om den politiska kartan, menar Ulrika Fjällborg.

Plötsligt händer det. Det har skapats ett momentum. Sällan har jämställdheten varit så på tapeten som nu inför valet 2014.

Det finns flera orsaker till det. Under hösten drev EU-kommissionär Viviane Redings kvoteringsförlag frågan om kvinnors roll i bolagsstyrelserna allt närmare sin konkreta spets. "Spendrupgate" i mars blev en ny milstolpe för hur oinsatt man inte längre får vara.

Politikerna har inte varit så aktiva i frågan om kvotering till bolagsstyrelser sedan Margareta Winberg (S) kuppade igenom hotet om 25 procent för ett decennium sedan. Partierna har tassat som katterna kring den heta föräldraförsäkringsgröten, bevakat varandras förslag och skickat upp testballonger om ökad individualisering.

Framför allt har en profetiskt ljungande Gudrun Schyman och Feministiskt Initiativ drivit övriga partier till en allt aktivare jämställdhetspolitik. I synnerhet efter framgången i EU-valet.

Helt plötsligt pratade partiledarna jämställdhet i Almedalen, inte enbart talespersonerna. Helt plötsligt håller folkpartiets Jan Björklund ett sommartal på en scen med slagorden: "Feminism – utan socialism". Vänsterpartiet kontrar med: "Feminism – och fett med socialism". Och FI svänger vidare med: "Feminism – med extra allt!".

Men det är inte så plötsligt. I näringslivet har allt fler aktörer drivit frågan länge: Veckans Affärer som listat Näringslivets mäktigaste kvinnor sedan 1999 och Ruter Dam startat 1987. De har fått sällskap av Allbrightstiftelsen, Rättviseförmedlingen och många mentorprogram, projekt och nätverk på bolag och i branscher. Politikerna har förstås inte varit overksamma. Till slut, snarare än plötsligt, vallovade socialdemokraterna i augusti ännu en individuell öräldraförsäkringsmånad.

Det går dock inte att underskatta kraften i piskan från en yttre fiende, vilket Feministiskt Initiativ visat den här sommaren. Det visar även tidigare politisk historia.

När Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988 var miljöfrågan långt ifrån prioriterad. Men när med ett rikdagsparti som drev det perspektivet genomgående mer eller mindre tvingades de övriga skaffa sig en seriöst menad miljöpolitik. Viktiga frågor, frågor som skapar samhällsstruktur, behöver sådana förkämpar.

I dag heter miljöfrågan "hållbarhet" och genererar en egen årsredovisning på börsens största bolag, H&M.

Den omfattar betydligt mer än säldöd och kärnkraft. Jämställdhetsfrågan – och hela jämlikhetsfrågan, med tanke på SD – behöver också en egen riddare som kan dra lansen när prioriteringarna slentrianmässigt låter stödet till mäns jobb gå före kvinnors, bankstödet vinna över vårdens deltidstvång, familje(fader)ns rätt att bestämma sättas före barns rätt till en föräldraledig pappa.

Vi behöver någon som håller ett konstant tryck på just den här akupunkturpunkten på agendan, och låter det perspektivet stråla ut i hela rikspolitiken. FI:s framgångar har redan gett utdelning oavsett hur det går i valet på söndag: 47 procent av svenskarna anser sig vara feminister, enligt en Sifo mätning på uppdrag av Ekot som publicerades i slutet på augusti.  Det finns ett momentum. Plötsligt händer det. Till slut. Kanske trycker börsbolagen särskilda jämställdhetsrapporter om 20 år.


Med vårt NYHETSBREV missar du inget viktigt!

Kalendarium

För dig som prenumerant