Fotograf: Henrik Montgomery/TT

Kunde inte vara kvar - trots miljoner i lön

Fyra gånger har VA:s spanare Johan Lindeberg rest sig upp och lämnat ett välbetalt jobb. Här berättar han om den värsta tiden i sitt liv och att resa sig upp och gå - utan att någonsin ångra sig.

Jag är tacksam att jag har låg smärtgräns. Jag har aldrig fastnat. Jag kanske har stannat ett, två eller tre år för länge men aldrig mer. 

När det gör ont så känner jag det. Det är en kvävande känsla. En ångestfylld smärta att jag inte längre kan vara mig själv. Det är nästan så jag pratar med en röst som inte är min. Mitt huvud är någon annanstans men inte i nuet. Jag försöker tänka rationellt. Men det bara går inte. Det gör för ont. 

Jag kan dela in mitt liv i olika kapitel. 

Det började i mitten på åttiotalet. När jag i fyra år försökte anamma yuppielivet som trader i cellulosa och som exportchef pa Bahco Verktyg. 

Men jag fick så ont i kroppen. Jag fick ätstörningar. Jag satt på affärsmiddagar och kunde inte äta. Jag mådde illa. Jag försökte vara någon som inte var jag. Jag försökte gömma maten under salladen så jag slapp förklara varför jag inte kunde äta. 

Det var den värsta tiden i mitt liv. Slipsen gav mig kvävningskänslor och jag fick ångest av den rosa tidningen på flyget. 

Jag gav upp min industrikarriär för att komma närmare den som jag egentligen är. För varje steg jag vågat ta har jag kommit närmare. Jag tror på idén att man föds helt ren och sedan adderar man lager efter lager genom sin omgivning. Sedan ägnar man resten av livet att försöka bli ren igen. 

Efter min industrikarriär hittade jag Diesel. Jag upplevde otroliga år på den italienska jeansfirman. Där fick jag bevis på att mina tankar fungerar. De som jag ser när jag sluter mina ögon. 

Men efter sex år fick jag ont i kroppen igen. Jag kände att jag gjort mitt. Det var Renzo Rossos varumärke. Andra fick ta över. 

Jag kände igen känslan från tidigare. 

Och jag tog min motorcyckel och körde igenom Europa för att hitta mig själv och få tid att tänka. Jag bestämde mig att mitt första steg var att flytta till USA och ta vdrollen själv. 

I USA kunde jag för första gången vara mig själv. Intensiteten i NYC fick mig att leva i nuet. 

Det gick ett tag. Jag bjöd upp Renzo i min våning på Park Avenue och sade att jag ville sluta. Fast jag hade en miljon dollar i lön (förmodligen tre miljoner i dagens värde) så kunde jag inte vara kvar. Han sade nej och jag stannade några månader till men sedan var det helt stopp. 

Styrelsemötet den nionde maj 1996 var min sista dag på Diesel. Två dagar senare gifte jag mig. Renzo satt med solglasögon på i kyrkan när jag passerade honom på väg ut och sade han: 

"You made me cry, you bastard." Vi har hittat tillbaka till varandra igen och har bra kontakt och Diesel blev ett så stort bolag som vi drömde om tillsammans. Men jag har aldrig ångrat mitt beslut. 

Den tredje maj 2007 reagerade min kropp igen. 

Jag reste mig och gick ut från ett styrelsemöte för J. Lindeberg i London. Mitt huvud blixtrade. Jag behövde bli kreativt fri igen. Fri. Jag kunde inte stanna på J. Lindeberg bara för det var mitt namn. JL blev för komplext med fashion och golf och med för många personer inblandade. Jag blev för beroende av mina investerare. Jag slogs för mina idéer men det blev för tungt. Och vi fastnade på en look som inte var jag längre. Jag reste mig och gick ut och kom aldrig tillbaka. 

Det är det absolut bästa beslutet jag gjort i min karriär. Jag gick ut och jag var fri. 

Jag är tacksam för att jag känner min kropp. Att den reagerar. 

Den har gjort att jag i dag har hittat min miljö. Där jag trivs. Där jag kan vara mig själv. Där jag kan göra det jag ser när jag sluter ögonen. Där jag varje dag hittar nya kreativa nivåer. 

Jag har blivit mig själv igen. Och jag känner att jag inte behöver leva upp till något. Bevisa något. Inte ens för mig själv. Jag kan bara vara den jag är. Och det gör att jag i dag är mer inspirerad än någonsin. Jag lever det livet jag vill leva. 


För dig som prenumerant

VA KVINNA PODCAST