Dags att dela på jobbet, herr minister

Lämna på dagis, vabba, sätta på en tvättmaskin efter sena Aktuellt. Och samtidigt göra chefskarriär. Det är dags att kvotera föräldraförsäkringen, menar Ulrika Fjällborg.

Den gamla vanliga slagdängan har gått upp på jämställdhetstoppen i näringslivet igen. The missing middle management women blues. Åter hörs klagosången "det finns för få kvinnor i mellanchefsledet" som orsak till bristen på kvinnliga toppchefer och kvinnor i svenska bolagsstyrelser.

Vet ni, det är faktiskt skitsnack och jag är väldigt trött på att skulden alltid läggs på kvinnorna. Det finns väldigt många kvinnor i mellanchefsledet på svenska företag - problemet är snarare att de inte kommer därifrån. Den relevanta frågan är varför de inte gör det.

Men okej. Låt oss titta på problemformuleringen: det finns för få kvinnor som är mellanchefer och därför har vi få kvinnor på toppchefspositioner på företagen. Hur kommer det sig?

Mellanchefspositionen brukar beskrivas som det mest pressande jobbet man kan ha. Du har mycket ansvar både nedåt till personal och uppåt till chefer. Sällan några stödresurser att räkna med, sällan reell möjlighet att styra din tid. Det är trångt i alla riktningar.

Detta sammanfaller dessutom väldigt ofta med en annan tajt period i livet: dagistider, vabbande, svällande tvättberg, kladdiga makaroner och krasande knäckebrödssmulor på köksgolvet, andan i halsen till mataffären 21.30, sätta på en tvättmaskin innan man nattar barnen så man hinner hänga den efter Aktuellt. Väldigt många kvinnor har två heltidsjobb i fyrtioårsåldern.

När de har som mest att göra med att fostra allas vår framtid förväntas de också slita hund som mellanchef för att - mot alla (okej, höga, då) odds - ta sig till en topposition i en avlägsen framtid. De som lyckas blir inte ens hjältar, oftare misstänkliggjorda för att ha försummat sina barn.

Samtidigt i en annan del av nyhetsflödet: psykisk ohälsa är vår nya folksjukdom. Statistiken säger att 48 procent av de långtidssjukskrivna kvinnorna är det av psykiska orsaker (39 procent för män). Värst är det föga förvånande just i fyrtioårsåldern.

Inte bara jag ser ett samband här. Åtminstone socialförsäkringsministern håller med i en intervju i SvD tidigare i vår: "... eftersom den psykiska ohälsan ökat mest bland kvinnor mitt i livet, 30-40 år, anar vi att det hänger ihop med att ta hand om barn och det mesta av hemarbetet samtidigt som arbetslivet är väldigt tufft ..." Illa nog. Men vad drar ministern för slutsats av detta? Vilka verktyg tar han till för att råda bot på denna sjuka?

Nyligen hörde jag honom prata om detta igen:

"I krocken mellan ansvaret för arbetslivet och ansvaret för hem och familj drar kvinnor systematiskt det kortaste strået. Kvinnor vabbar mer, kvinnor deltidsarbetar mer, vilket leder till att kvinnor får lägre pension än män. "

Sedan säger Ulf Kristersson häpnadsväckande tvärsäkert vad som INTE är lösningen.

"Att detta löses med kvoterad föräldraförsäkring är nonsens.

Det måste göras mycket mer än så. " Men, hallå. Hur kan slutsatsen bli att vi har så mycket att göra att det inte är någon idé att göra det en minister faktiskt kan göra?

Varför blir inte slutsatsen: Kom igen, det är mycket att göra så låt oss börja dra i alla trådar!

Så minister han är har inte Ulf Kristersson särskilt mycket makt över mellanchefers vardag. Han har inte många vapen att ta till i striden för kvinnors arbetsliv och hälsa. Det vassaste svärdet - en kvoterad föräldraförsäkring - väljer han att inte dra. I stället fortsätter han att gå som katten kring den heta gröten och två sina händer.

Jag hoppas att Hillevi Engström som nyligen slängde sig in i jämställdhetsdebatten kan göra skäl för sin titel och ge Ulf Kristersson ett visst bistånd.


Med vårt NYHETSBREV missar du inget viktigt!

Kalendarium

För dig som prenumerant