Vi har inte råd med mediokra män

Ingen lämnar ifrån sig makten frivilligt, allra minst alla mediokra män
som sitter i vägen för alla kompetenta kvinnor som behövs i bolagsstyrelserna. VA:s Ulrika Fjällborg konstaterar att kvotering närmar sig med stormsteg och att det är hög tid att ta ett nytt kliv

Minns ni "Gubben mot strömmen"? Sedan 1999, lika länge som Veckans Affärer har korat Näringslivets mäktigaste kvinnor, har vi också korat­ en man som verkar för jämställdhet i näringslivet. Nu dödar vi honom, frid över hans minne. Inte för att det inte behövs män som lyfter kvinnor. Tvärtom.

Men strömmen har vänt, den går nu i jämställdhetens riktning.
Ingen kan längre hävda att ojämställdheten i styrelserummen och på börsen beror på att det saknas tillräckligt många kompetenta kvinnor i näringslivet. Inte utan att offentligt göra sig till allmänt åtlöje.

Redan efter vårt 15-årsjubileum i fjol bestämde vi oss för att göra ett omtag i arbetet med vår årliga lista Näringslivets mäktigaste kvinnor.

Analysen av ett och ett halvt decen­niums insamlade data visade att vi kommit till en nivå där det är dags att gå vidare, ta nästa kliv, höja blicken och se på maktbegreppet ur ett vidare perspektiv.

Vad är det att ha makt? Vad ger en människa makt? Vilka möjligheter ger makten? Och hur ser den kommande generationens företagsledare­ på makt? Hur tar de sig an sin makt och vad gör de med den?

Det finns ett tydligt paradigmskifte i nästa generations företagsledare, födda efter 1980. Under de år jag bevakat ledarskap och talangutveckling på Veckans Affärer har en trend blivit allt starkare. Törsten efter makten att få göra det man vill. Det man brinner för, det man tycker är riktigt viktigt. Åstadkomma förändring. Göra skillnad för mer än sig själv.

Talangundersökning efter talangundersökning, intervju efter intervju visar att maktbegreppet inte byggs av samma stenar som för 40- och 60-talister.
Stina Billinger, född 1980, och hållbarhetschef på SPP/Storebrand:

"Vår generation är inte så intresserad av formell makt, vilka beslut man har rätt att ta. Det som attraherar är resultatbaserad makt, makten att förändra det man vill förändra, att sätta sin egen agenda och leva sina egna värderingar, slippa göra saker man inte kan stå för", säger hon.

För 80-talisterna mäts makt och status allt mindre av titel, lön och bonus och alltmer av "vilka rum du blir insläppt i, vilka arenor du får tillgång till".

"I dag byter nog många sin bonus mot att få åka till World Economic Forum."

Dessutom skapas makt alltmer via det personliga varumärket och social, strategisk och verbal kompetens.

Stina Billinger tar Lina Thomsgård som exempel. Hon skapade själv en arena, Rättviseförmedlingen, av en idé hon brann för. Nu har hon lämnat den och är utan officiell maktposition.

"Ändå är hon extremt mäktig, en makt, en respekt, hon förtjänat genom egna sociala­ skills. Det förvånar mig att så få av de äldre i näringslivet förstår det."

Inte heller befordringsvägarna fungerar som förr. Jag minns Carl Fredrik Sammelis story, grundare av kommunikations­byrån Prime, om ett riktigt stjärnskott han ville uppmuntra och få ut mer av. Han höjde lönen med 20 procent. Och fick reaktionen: "Åh tack, då ska jag be att få tjänstledigt med 20 procent." Inte riktigt vad bolaget tänkt sig.

Näringslivet förändras fortare än någon­sin. Därför förändrar även vi på Veckans Affärer vår maktlista och skapar olika ­kategorier där vi kartlägger de mäktigaste.

Operationell makt väger fortfarande tungt, men även styrelsemakt, makt att driva­ opinion, entreprenörens makt att skapa­ jobb och tillväxt, ägarmakten, makten på börsen där vi helt klart har längst väg kvar att gå. Och som Näringslivets mäktigaste korar vi nu en kvinna, som utifrån den makt hon just nu besitter, har möjlighet att göra stor skillnad för ett gott och hållbart ­företagande. Och som levererar på den utmaningen.

Låt oss ta frågan om kvotering som exempel på hur medvetet och ihärdigt arbete tagit oss till denna nya nivå, fått strömmen att vända. För två år sedan svarade en majoritet av kvinnorna i Veckans Affärers enkät att de svängt och är för kvotering. I november röstade EU-parlamentet igenom EU-kommissionär Viviane Redings omdebatterade förslag om att 40 procent av styrelseplatserna i börsnoterade eller storbolag ska gå till det underrepresenterade könet senast 2020.

När Jens Spendrups så tacknämligt satte ner sin klumpfot i Ekots lördagsintervju för någon månad sedan blev han om än högst ofrivilligt en blåslampa i kvoteringsfrågan.

Den effekten vill jag tacka honom för. Hans häpnadsväckande okunnighet och förlegade argument fick ännu fler att ta bladet från munnen och sluta hoppas på att sunt förnuft ska lösa situationen.

Nu slåss politikerna om att få införa kvotering i bolagsstyrelser. Miljöpartiets Gustav Fridolin kräver 40 procent av styrelseplatserna till det underrepresenterade könet senast 2016. Stefan Löfven och S-kvinnorna hann före med sina kvoteringskrav, men skyndar långsammare.

Även finansmarknadsminister Peter Norman följer finansminister Anders Borg i spåren och kräver lagstadgad kvotering om det inte sker en reell förbättring efter stämmorna med kommentaren att han inte förstår varför det ska vara så omöjligt när det gick utmärkt att få jämställda styrelser i de statliga bolagen.

Den som behöver ytterligare argument för kvotering kan läsa en rykande färsk svensk forskningsstudie som två forskare vid Uppsala universitet, Johanna Rickne och Olle Folke, publicerade i början av året. De har studerat vad den politiska kvoteringen varannan damernas som infördes av Socialdemokraterna till valet 1994 gjorde i kommunalpolitiken. Resultatet motbevisar klart tesen att kvotering skulle leda till sämre kompetens hos dem som får uppdraget. Tvärtom höjdes kompetensen.

"Att kvoteringen ledde till sämre kvalificerade kvinnors inträde i politiken får inte stöd i våra resultat. Tvärtom förbättrades den genomsnittliga politikerns utbildningsnivå i och med att lägre utbildade män blev ersatta", skriver forskarna i rapporten.

Det är alltså de mediokra männen som har mest att frukta av kvotering. Det kan vara värt att tänka på innan man uttalar sig tvärsäkert mot kvotering. I synnerhet om man är man.

Då kan det också vara värt att granska sig själv lite. Hur inkvoterad är jag? På vilka grunder? Vänskap? Nätverk? Börd?

Jag är säker på att till exempel Jens Spendrup är duktig på många saker, liksom Jacob och Marcus Wallenberg och många andra familjeföretagare som ärvt sitt jobb. Men det skadar inte att hålla i minnet att de faktiskt är inkvoterade av börd, förmodligen den äldsta av kvoteringsgrunder. Det är inte alls säkert att de skulle anses vara den bäst lämpade för sitt jobb om de inte råkat födas in i just sin familj.

Och det ser jag inget problem i men så är jag som sagt för kvotering, vilket är ett effektivt sätt att se till att få med sig den kompetens man söker.

Förutom att än en gång belägga den kunskap som visats i många studier att kvinnors inträde i beslutande organ höjer kompetensen i gruppen och lönsamheten i företagen säger Uppsalaforskarnas resultat något viktigt om motståndet till kvotering.

"När man kvoterar in kvinnor i en mansdominerad grupp bryter man upp möjlig­heterna för mediokra manliga ledare att sitta kvar tack vare stöd från andra ­mediokra män. När kvinnorna kvoterades in ersattes de mediokra männen av män med högre kompetens", kommenterar Olle Folke forskningsresultaten i tidningen Ingenjören.

Om någon ska få makt måste en annan avstå har jag skrivit här förut. Så enkelt och så svårt är det.

Det är alltså inte så konstigt att vi har ett stort motstånd. Det beror helt enkelt på att ingen vill avstå sin egen makt till någon annan.

Men om det är de mediokra männen som är förlorarna på att kvinnorna får makt ligger det i de kompetenta männens intresse att göra skillnad.

Det är dags nu. Det är dags för män att sätta klackarna i backen och börja dra det här lasset. Som Sven Hagströmer, Peter Norman, Douglas Roos, Anders Borg alla Veckans Affärers historiska "Gubbar mot strömmen" gjort och gör och som Thomas Ekman på Tele 2, Veckans Affärers första köpare av vår nylanserade analystjänst "Från ord till handling" (se artikel på sidan 68 i papperstidningen).

"Om inte män jobbar för att ge kvinnor makt, så händer det inte. Det är den enskilt största orsaken till att det inte hänt mer i toppen av näringslivet", säger Shelly Porges, serieentreprenör som jobbar med globalt entreprenörskap för amerikanska staten och driver Hillary Clintons presidentvalskampanj.

Hon får medhåll av Joanna Barsh, senior­ partner och chef för New York-kontoret på managementkonsultfirman Mc­Kinsey, som ligger bakom Women Matter-rapporterna. Nu tar hon, som en följd av Hillary Clinton-rådets arbete för kvinnligt entreprenörskap och ledarskap, bolagets ledarskapsprogram till Sverige under namnet Women Up, där tretton svenska stor­företag blir partner, bland andra Investor, Kinnevik, Ericsson, Nordea, Saab och MTG.

Träning för kvinnor och medvetenhet för män är hennes recept. Det som framför allt hindrar oss nu är fortfarande attityderna, "the mindset of the management".

"Jag anser att företag har jobbat med 'policys and practices' men ännu inte med sina 'mindsets'", säger hon in en intervju med Veckans Affärer.
Kvinnor har de senaste decennierna utbildat sig, drivit företag, tränat sig i ledarskap, i att kliva fram och ta plats, ta risk.

Kvinnor har fått mer makt. Men det har ännu inte betalat sig tillräckligt i de yttersta toppositionerna.

"Det vi behöver nu är män som 'sponsrar' och blir 'champions' för att ge kvinnor makt. För allas skull. Ekonomin kräver det, vi har inte längre råd att missa halva produktiviteten", säger Shelly Porges.

Det räcker med att titta på Veckans Affärers lista över de mäktigaste kvinnorna på börsen för att se vad hon menar.

Argumenten för att just börsen förtjänar en egen maktlista kan tyckas självklara, men tål att betonas. Ytligt sett kan börsens roll i näringslivet ha förmins­kats av finanskriser, hot om ökade regleringar och allt färre nynoteringar de senaste åren.

Men om börsen tappat mark som kapitalförmedlare till nya bolag är den allt viktigare för medborgarna. Det finns i dag inte en svensk vars ekonomi är oberörd av vad som händer på börsen. Börsen är en helt integrerad institution i både samhällsekonomi och privatekonomi genom pensionssystemet och genom vanligt folks sparande.

Och endast 14 av Stockholmsbörsens 256 företag har i dag en kvinna som vd. Och snart bara 12 när Mia Brunell Livfors avgår från Kinnevik och Eva Nygren från Rejlers.

3 av dem styr large cap-bolag. Potentialen för ökad kompetens, och därmed ökad vinst, är mycket stor om man får tro Uppsalaforskarnas slutsats att kvoteringens största effekt är färre mediokra män.

Vi står inför gigantiska utmaningar i världen det gäller länder, företag, organisationer och individer.

Den som lyssnat på professorn i miljö­vetenskap, Johan Rockström, vet att planeten balanserar på gränsen till att inte längre kunna reparera alla skador männi­skan orsakar. Arbetslösheten riskerar samtidigt att slå ut stora delar av en hel generation som ­resten ska försörja. Den ekonomiska krisen i Europa har fortfarande effekter som får oss jämföra med tiden före första världskriget.


Vi har faktiskt inte råd att vara mediokra­. Marginalerna är för små, utrymmet för att prestera under vår kollektiva förmåga är för litet.
Nu menar jag inte att vi ska putta ut fler herrar i utanförskap, det har vi redan på tok för mycket av. Utan att vi tydligare måste söka den kompetens varje verksamhet behöver det finns många delar av samhället som har stora underskott på män och på traditionellt manlig kompetens.

Det behövs massor av män i skolan, i sjukvården och åldringsvården, på fritidsgårdar och i barnomsorgen. Där finns det stor brist på den kompetens och de egenskaper vi traditionellt tillskriver män. Äldre­omsorgen behöver ren muskelstyrka, skolor och ungdomsverksamhet behöver gränsdragning, större mångfald av kunskap inom allt tonåringar vill lära sig och förebilder av båda könen det finns väldigt mycket som män kan bidra här. Förutom det självklara argumentet att alla arbetsplatser mår bättre av en mångfaldig personalsammansättning.

Det män behöver göra är att vidga sin kompetens, spränga gränserna i sina könsroller och utvidga sin arena. Vilket är vad kvinnor gjort i decennier.

Shelly porges har rätt. Det är dags för männen att ta steget in i det praktiska jämställdhetsarbetet. Att verkligen dra sitt strå till stacken och kanske rentav avstå egen makt till förmån för gruppens mångfald. Tänk lite John F. Kennedy: tänk lite mindre på vad bolaget kan göra för dig och lite mer på vad du kan göra för bolaget. Och världen.

Kanske behöver man inte fråga så mycket­ hur det kommer sig utan lita på de resultat som andra vittnar om och bara göra't. Ta lite risk, helt ­enkelt.
Jag vill se fler konkreta exempel på personer som följer exemp­let hos vår "Gubbe mot strömmen", och de insatser de gjort ­genom åren.

Du mäktige man använd en del av den makt du har för att bana väg för de duktiga kvinnor du har omkring dig, som behöver det. Det kan rentav löna sig. Andra sidan av den bytesaffären brukar vara lojalitet och respekt. Det är inga dålig valutor det heller.

Om du redan har ett vd-jobb och ett antal styrelseuppdrag kanske ska du säga nej tack till nästa förfrågan och i stället kontra med: "Men jag har ett förslag på en utmärkt person som jag kan förmedla till dig."

Och har du inte det så fråga mig. Jag har. Och jag har kolleger som har.

HELA LISTAN: "Näringslivets 101 mäktigaste kvinnor 2014" 
LÄS ÄVEN: "Jättar ska få kvinnor att jobba med tech"


Med vårt NYHETSBREV missar du inget viktigt!

Kalendarium

För dig som prenumerant