Fotograf: Claudio Bresciani/Scanpix

Statens riskkapital sågas - av statens egen revisor

I en svidande rapport sågar Riksrevisionen det statliga riskkapitalet. När nu Riksrevisionen och självaste riksrevisorn ryter till kanske något äntligen kan hända?

"Det är viktigt för både start och tillväxt i nya företag att det finns ett fungerande system för kapitalförsörjning. Kravet på samfinansiering med privata aktörer stödjer inte ambitionen att satsa i tidiga skeden. Regeringen bör därför ompröva systemet för statligt riskkapital och göra det effektivare," säger riksrevisor Claes Norgren.

Han säger det efter att Riksrevisionen skrivit en svidande rapport om hur det statliga riskkapitalet inte fungerar. För oss som har jobbat med frågorna under större delen av våra vuxna liv är det här absolut inga som helst nyheter. Men vi har skändligen misslyckats med att föra fram våra åsikter och få någon som helst effekt på våra kunskaper. Men när Riksrevisionen ryter till finns det på nytt hopp.

Själva grunden för kritiken är att det statliga riskkapitalet på samma gång är splittrat (för många aktörer) och riktat (till särskilda sektorer). Och att det statliga riskkapitalet främst går till de senare skeden där det redan finns gott om privat kapital. Där risken är liten, helt enkelt.

Själv tycker jag att rapporten är obligatorisk läsning för hela svenska folket. Eller åtminstone för alla svenska entreprenörer. Då kan ni roa er med att konstatera att 0,2 procent av riskkapitalet går till såddfasen. Totalt sett går faktiskt ca 55% av alla statliga investeringar till mogna bolag. Mogna bolag representerar tydligen det statliga riskkapitalets syn på vår dynamiska tillväxt och framtida pensioner.

Det är lätt att vara raljant över faktum som att två av de sex statliga aktörerna är specifikt fokuserade på Norrlands inland, där inga människor bor och där problemet följaktligen är att hitta investeringsobjekt. Och detta faktum har givetvis Claes Norgren inte missat.

Inte heller har han missat att kapitalet är bara en del av ekvationen. I inledningen av rapporten kan vi läsa:
"Granskningen är avgränsad till riskkapitalverksamhet som sker med statliga medel, men bör ses i det bredare sammanhang av politiska verktyg som staten kan använda för att öka tillgången på finansiering för nya och växande företag, såsom skattelättnader, bidrag, lån och garantier."

Japp, det kallas för investeringsklimat. Investeringsklimatet har inga lobbyister. Vi ser fram emot när Claes Norgren sätter tänderna i detsamma.

Frågan om behovet av humankapital behandlas dock lite senare i rapporten om än inte i någon större omfattning. Här skulle det gå att komma med en uppföljare på denna rapport som har alla möjligheter att bli en ny bestseller.

Inget ont om många av dem som förvaltar vårt pund i de statliga riskkapitalfonderna jag känner flera mycket kvalificerade personer där. Problemet är dock att jag har träffat betydligt fler som inte är riktigt lika skarpa.

En entreprenör som vill ha riskkapital vill ha smarta pengar. Nätverket och personerna bakom investeringen ska ju idealt tillföra mer värde än det som kan komma av det investerade beloppet. Det innebär att den som investerar måste ha något att tillföra. Har man det i tillräckligt stor utsträckning på de statliga aktörerna? (nej, det är ingen fråga, det är ett konstaterande klätt i frågans form men det förstod ni säkert)

Fråga två är då givetvis om inte kökslådorna hos de statliga aktörerna innehåller de skarpaste knivarna, hur ska då det statliga riskkapitalet nå dem som behöver det?

I mina ögon är det ingen fråga som behöver utredas. I andra länder (exempelvis Israel) har staten varit duktiga på att hjälpa de investerare som faktiskt hjälper de entreprenörer man är ute efter ska växa, det vill säga de som agerar i de tidiga faser som staten identifierar som så viktiga, men där staten de facto inte agerar och som marknaden skyr. Även Europeiska Investeringsbanken, EIF, resonerar på detta sätt.

Staten ska däremot inte gå in med miljardbelopp och inte med pengar som ska gå till investerarnas egna löner (som ju är fallet med vanliga riskkapitalfonder, eller det statliga systemet), men med resurser som gör att dessa investerare kan göra mer av de nätverk och den kunskap de redan har. Och så utvärderar man hela, hela tiden. Den som gör bra saker kan få mer resurser att göra bra saker med. Den som gör dåliga saker, tja.

Men får tjänstemännen välja lär åtminstone både Fouriertransform och Inlandsinnovation vara kvar. De har ju ändå rörelsekostnader på 5,0 respektive 6,2 miljoner kronor per anställd och år och har det säkert ganska bra på jobbet. Själv funderar jag på vad skulle kunna göra med budgeten för enbart en av dessa anställda.

MISSA INTE: "Riktiga riskkapitalister - de nya bolagsbyggarna" 


Nyhetsbrevet för det nya näringslivet:

Kalendarium

För dig som prenumerant

BLOGG

Följ chefredaktören på klimatresan

Under 2019 utmanar Veckans Affärer sina läsare att minska sina affärsresor med flyg med hälften. Chefredaktör Åsa Uhlin håller koll på hur det går med det och sitt eget mål att flyga mindre på bloggen VA:s klimatresa.