1 av 8
Bildspel: BILDSPEL: Klicka vidare för fler bilder Fotograf: Åsa Westerlund

"Han brann för företaget, inte för pengarna"

Sigrid Rausing skänker över 200 miljoner varje år. I en exklusiv intervju med Veckans Affärer berättar hon om sina filanropiska principer och sin förlagsverksamhet. Och om sorgen över sin brors narkotikaberoende.

Tre generationer tillbaka toppade familjen Rausing inte ens inkomstlistan i fiskeläget Råå utanför Helsingborg, den lilla by där släktsagan började. I dag tillhör familjen en av de allra rikaste i Storbritannien, ett land som rymmer många av världens miljardärsfamiljer.

Sigrid Rausing tar emot på ett kontor med egen takterrass i den lummiga delen av fashionabla Notting Hill. Hon är ledig och öppen på ett kanske mer svenskt stillsamt än munvigt brittiskt sätt. Skånskan sitter tryggt kvar, hon föddes och bodde kvar i Lund från födseln 1962 och nästan hela sin tonårstid.

Sigrid Rausing har i dag två olika yrkesroller. Den första, den filantropiska, axlade hon redan i 20-årsåldern då hon började ge bidrag till organisationer som Oxfam och Amnesty. Hon läste historia vid Yorks universitet och påbörjade därefter en doktorsavhandling i antropologi vid University College London. Meningen var att hon skulle studera begravningsriter i renässansens Italien. Istället blev det frågor kring etnisk identitet i före detta Sovjet. Som en del av doktorsavhandlingen bodde hon i ett år på en före detta kolchos i Estland. Det var också där hon bestämde sig för att starta sin välgörenhetsorganisation SRT, Sigrid Rausing Trust.

Frågan om varför hon gav sig in på välgörenhetsverksamhet tycks hon nästan uppfatta som underlig.

"Det är en del av kulturen i Storbritannien. Det föll sig helt naturligt."

Däremot är det långtifrån alla som ger bort lika stora summor som Sigrid Rausing. Varje år donerar hon runt 220 miljoner kronor och hittills har SRT sammanlagt skänkt över 2 miljarder. Även flera andra familjemedlemmar, i synnerhet hennes syster Lisbet och deras pappa Hans Rausing, donerar stora belopp men via andra kanaler och för andra ändamål.

Att hon har gett sin donationsverksamhet en humanitär inriktning bygger på privata preferenser, bland annat har det en bakgrund i föräldrarnas stöd för judiska flyktingar.

Mottagare av Sigrid Rausings donationer är 230 stycken NGO:er (Non-Governmental Organizations). För att bara välja några exempel så har SRT, via dessa NGO:er, medverkat till att bygga ett mer transparent rättssystem i Afghanistan, Ryssland och Iran, hjälpt somaliska asylsökande i världens största flyktingläger (Dadaab i Kenya) och befrämjat pressfriheten på en rad håll i världen.

Vilka är då skillnaderna mellan de här hjälpverksamheterna och den som bedrivs av svenska biståndsmyndigheter?
Enligt Sigrid Rausing handlar det förstås dels om storleken på hjälpen, dels om att det statsfinansierade biståndet agerar i samarbete med mottagarländernas regimer. Hon är förstås väl medveten om att synen på hjälpverksamhet alltid varit politiskt laddad. På 1800-talet var den privata välgörenhetssektorn drivande när det gällde flertalet omsorgsreformer, inte minst ett resultat av att tidens högerregeringar var ovilliga att finansiera en utbyggd offentlig omsorg.

Är då kanske den mest politiskt neutrala och pragmatiska synen att privat- och statsfinansierade hjälpinsatser kompletterar varandra?
"Så är det nog. Jag tror också att det ibland inte finns några riktigt bra lösningar. Livet är komplicerat, vi lever i kaos. Många hjälporganisationer tenderar att överskatta effekten av vad de gör", säger Sigrid Rausing och kommer in på de största utmaningarna med hjälpverksamhet.

"Det största moraliska dilemmat är att vi kan utsätta människor som försvarar mänskliga rättigheter för en större risk för våld, framför allt i odemokratiska och våldsamma stater, genom att organisationer vi stöder ibland får en ökad profil genom vår medverkan. Det är ett stort ansvar."

Går det då att dra några generella lärdomar från den arabiska våren, en form av nutida "case study" i demokratiutveckling?
Sigrid Rausing håller med om att utvecklingen riskerar att gå bakåt för egyptiska kvinnor. Samtidigt säger hon att det som sker nu, inklusive i Syrien, också kan betraktas som de sista konsekvenserna av det kalla krigets maktuppdelning.

"Det kalla kriget förhindrade utveckling och demokrati i stora delar av Latinamerika, Asien, Amerika, Afrika och, inte minst, i arabvärlden."

På en fråga gällande opinionsbildning, vem som egentligen har störst nytta av teknikutvecklingen - despoter, despotuppkomlingar eller verkliga demokratikämpar - tvekar inte Sigrid Rausing:

"Den nya teknologin har hjälpt aktivisterna som försvarar demokrati och mänskliga rättigheter. Stater som Kina försöker försvara censuren, men det blir allt svårare."

Hon ger ett exempel på hur våld i Palestina bevisats tack vare att (den SRT-finansierade) organisationen Betselem delat ut videokameror bland allmänheten. Utifrån det startades organisationen Videre et Credere, som hjälper människorättsaktivister att filma våld i andra delar av världen.

Där det finns pengar brukar det också finnas lycksökare, men Sigrid Rausing tror inte att SRT har drabbats.

"Före en investering besöker och analyserar våra anställda varje potentiell mottagarorganisation. Vår styrelse, en grupp experter i mänskliga rättigheter, fattar sedan beslut."

Vilka av organisationens enskilda engagemang är du mest stolt över?
"Vårt program i Turkiet som stödde små NGO:er för mänskliga rättigheter, kvinnor och miljö. Jag är också stolt över att ha varit med i början i organisationer som blivit inflytelserika, bland annat Human Rights Watch, Global Witness, ILGA Europé och Reprieve."

Tre prestigefyllda priser vittnar om att det nog finns skäl för stoltheten: International Service Human Rights Award (2004), Beacon Special Award for philanthropy (2005) och Changing the Face of Philanthropy Award.

Det finns även andra Londonsvenskar som är starkt engagerade i välgörenhetsverksamhet, bland annat Percy Barnevik och Skypegrundaren Niklas Zennström.

"Jag känner båda, mest Catherine Zennström och visst har vi utbytt erfarenheter."

Håller du med Percy Barnevik som brukar säga att bistånd generellt bör knytas starkare samman med objektivt mätbara målsättningar?
"Absolut om jag hade arbetat inom hans område (näringslivsutveckling via mikrolån till kvinnor, reds.anm.). Mänskliga rättigheter är en helt annan slags verksamhet och kan inte mätas på samma sätt."

Om du var generalsekreterare i FN, vilka tre områden skulle du prioritera högst?

"Fred, flyktingar och minoriteter samt kvinnors lika rättigheter."

Och vem är din favoritfilantrop?
"George Soros", lyder det snabba svaret. Som skäl bakom valet lyfter Sigrid Rausing både fram storleken på hans bistånd (en miljard dollar årligen) och George Soros sätt att leda sin verksamhet genom bland annat regionala styrelser. Hon menar att hans insatser satt påtagligt positiva avtryck i den humanitära kampen, framför allt i gamla Sovjetunionen.

Sigrid Rausing är gift med Eric Abraham, han jobbar som film- och teaterproducent och har bland annat samproducerat den Oscars- och Golden Globe-belönade filmen "Kolja". Innan dess gjorde han sig ett namn som sydafrikansk journalist, han rapporterade då om Sydafrikas förtryck och blev stämplad som kommunist av apartheidregimen. Förföljelse var inget nytt i hans judiska familj som under kriget tvingats fly från Ungern.

Var det humanitärt arbete som förde er samman?
"Nej, men man kan nog säga att det fanns en sympati och förståelse mellan oss genom vårt intresse i mänskliga rättigheter."

Tillsammans med maken etablerade Sigrid Rausing, år 2005, bokförlaget Portobello Books. Det var också så hon skapade en andra yrkesroll.

Kort efteråt köpte hon Granta Books, ett bokförlag med solid kvalitetsstämpel som även ger ut den anrika litterära tidskriften Granta Magazine. I vår ska Granta Magazine även börja publiceras i Sverige, Kina, Bulgarien, Norge och Italien. Sverige är inte så svårt att förstå som följdmarknad, men varför valet av övriga länder?

"Vi har inte valt länderna. Det är helt beroende på förlagens intresse."

Hur mycket kommer innehållet i Sverige att likna innehållet i den brittiska modertidningen?
"Alla internationella utgåvor ges ut av partnerförlag i landet (i Sverige Bonnier). Förlagen betalar oss en summa för rättigheterna, tar ungefär hälften av vårt innehåll och fyller den andra hälften med eget innehåll."

Sigrid Rausing fördelar ungefär hälften av sin tid på förlaget och andra hälften på SRT. Numera ligger båda organisationernas kontor på bekvämt gångavstånd från varandra. Hennes förlagsintresse bygger på ett alltid brinnande bokintresse.

För en dryg vecka sedan släppte Granta en lista över Storbritanniens 20 bästa romanförfattare under 40 år. Händelsen får alltid stor uppmärksamhet i den brittiska bokvärlden, inte minst för att det bara sker var tionde år. För första gången inkluderar listan fler kvinnor än män och författarna skildrar bland annat tillvaron för exploaterade bangladeshiska gästarbetare i Dubai, hallickverksamhet i Storbritannien, droghandlare i Thailand, Somalias militarism och hur livet ter sig för kinesiska politiska flyktingar i Lausanne.

Hur närvarande är människorättsaktivisten Sigrid Rausing när förläggaren Sigrid Rausing bedömer bokmanus?
"Inte alls. Det vore att sätta in en smygagenda som skulle gå emot min känsla för integritet. 'Best of young British' handlar om litterär kvalitet, mina donationer handlar om mänskliga rättigheter. Jag håller isär de två institutionerna."

Hur ser då Sigrid Rausing på dagens turbulenta bokmarknad? Kommer kvalitetsförlagen att förlora på den tekniska utvecklingen eller går den att vända till en fördel?
"Jag tror att vi kommer att överleva med hjälp av e-böcker. Många köper rabatterade högkvalitativa e-böcker, läser dem kanske inte men tycker om att ha dem i sina e-bibliotek. Som alla förlag har vi några få böcker som går bra och stöder andra. Det går inte alltid att förutspå vilka böcker som blir bestsellers och vilka som inte blir det. Och det är inte alls säkert att de mer kommersiella böckerna stöttar de mest 'litterära'. Man vet inte hur det kommer att bli förrän försäljningssiffrorna kommer in."

Varför säljer skandinavisk deckarlitteratur så bra i Storbritannien?
"Trender, som alltid. Det handlar också om 'state of the nation', om en attraktion inför lite mardrömslika gestaltningar av vad som händer i samhället."

Vilka är dina favoritförfattare genom tiderna?
"Stor fråga! Tolstoj, Austen, Joseph Conrad, Carber, Joan Didion, Janet Malcolm, gällande poesi John Berryman och Anne Carson. Tolstoj om jag vore tvungen att välja en."

I februari i år listades Sigrid Rausing av BBC Radio som en av Storbritanniens 100 mest inflytelserika brittiska kvinnor.

Är det din filantropiska verksamhet eller din förlagsverksamhet som ger dig mest inflytande?
"Filantropin skulle jag tro. Jag skriver lite också." Ett något blygsamt svar - hon har skrivit många artiklar i The Guardian och The New Statesman. Nästa år ger svenska Bonnier ut en svensk utgåva av en bok med den engelska titeln "Everything is wonderful". Författaren heter just Sigrid Rausing och det är hennes andra bok. Den första utkom år 2004 och är baserad på hennes doktorsavhandling.

Vad handlar den nya boken om?
"Den bygger på dagsboksanteckningar när jag 1993-94 bodde på en kolchos i Estland. Boken handlar om vad som hände i en mycket avlägsen by åren efter Sovjetunionens fall."

Sigrid Rausing växte upp i Sverige på 1960-talet och 1970-talet när socialdemokratin och antikapitalismen var som starkast. I en tidigare intervju har hon berättat om att det var svårt att tillhöra en familj som då var på god väg att utvecklas till en av Sveriges rikaste. Även om familjen skapade tusentals nya jobb och betydande skatteintäkter under kristidens 1970-tal - just när jobb och skatteintäkter behövdes som mest.

Var det skälen bakom att ni emigrerade?
"Jag var för ung för att bedöma det, men jag vet att min pappa brann för företagets utvecklingsmöjligheter, inte så mycket för pengar. Skatterna hade inte så stor betydelse, däremot var hotet om löntagarfonder relevant."

Sigrid Rausing, liksom hennes berömda familjeföregångare två generationer tillbaka, ger ett intryck av stor plikttrogenhet. Men det är lättare att förstå drivkraften hos startgenerationerna Ruben och Hans.

Vad driver egentligen tredje generationens Sigrid Rausing?
"Bra fråga. Familjekultur skulle jag tro. Kanske påverkad av att min farfars familj var frikyrklig."

Ända fram till och med den missbruksrelaterade dramatiken knuten till Sigrid Rausings bror, Hans Kristian, har familjen Rausing varit anmärkningsvärt skandalfri. I juni 2012 avled Hans Kristian Rausings fru Eva i hemmet efter ett långvarigt drogmissbruk.

Sedan det skedde har det haglat artiklar som går ut på att teckna problematiken som "ett typiskt rikemansproblem".

Luttras man som celebritet av alla kommersiellt eller politiskt motiverade överdrifter? Eller vänjer man sig aldrig riktigt?
"Narkomaner som är ovanligt rika eller ovanligt fattiga beskrivs alltid i medierna som offer för överflöd respektive fattigdom. Verkligheten är mer nyanserad och kan handla om viss genetisk svaghet, uppväxt och miljö, men också kultur. Narkomaner lär sig att vara missbrukare och vet hur man beter sig i den kulturen."

"Om man kan vänja sig vid medieattacker? Ja, kanske, men jag har inte vant mig än... Mest är vi förstås fruktansvärt ledsna över vad som hände. Sorgen efter Eva är tung, inte minst för hennes fyra barn. Medieattackerna känns då mindre viktiga."

I Storbritannien pågår just nu en politisk debatt kring avkriminalisering av narkotikaanvändande. Nyligen skrev Sigrid Rausing i "The Guardian" att narkotikamissbruk - i praktiken - redan är i det närmaste avkriminaliserat för förmögna. I stället föreslog hon att tvångsomhändertagande av missbrukare bör underlättas, om än inte fullständigt på bekostnad av den personliga integriteten.

Ernest Hemingway hävdade att skillnaden mellan förmögna och andra helt enkelt är att förmögna har mer pengar.

Är de existentiella utmaningarna ungefär samma trots materiella omständigheter?
"Absolut. Däremot är det nog svårt för de flesta av oss att riktigt förstå de existentiella utmaningarna av fattigdom."


För dig som prenumerant

VA KVINNA PODCAST

BLOGG

Följ chefredaktören på klimatresan

Under 2019 utmanar Veckans Affärer sina läsare att minska sina affärsresor med flyg med hälften. Chefredaktör Åsa Uhlin håller koll på hur det går med det och sitt eget mål att flyga mindre på bloggen VA:s klimatresa.