Saltsjöbadsavtalet knöt samman staten och kapitalet Fotograf: Scanpix

Så hamnade staten och kapitalet i samma båt

De familjer som kontrollerade störst börsvärden på 1960-talet - Wallenberg, Johnson, Stenbeck - är fortsatt dominerande ett halvt sekel senare. Och det är ingen slump, snarare effekten av en lång och målmedveten politik.

Schwartz, Hammarskiöld, Jacobsson, Åselius, Throne-Holst, Jeansson, Klingspor, Kempe och Wehtje. Ringer det en klocka? På 1960-talet hade de här familjerna ett betydande inflytande med stora förmögenheter, men i dag är deras makt som bortsopad. I stället har andra familjenamn seglat upp, som Olsson, Paulsson, Bennet, Hagströmer, Qviberg, Persson, Lindén och Hjörne.

Men det är slående att den absoluta ekonomiska eliten - Wallenberg, Johnson, Stenbeck, de familjer som kontrollerade de största börsvärdena på 1960-talet - i dag ett halvt sekel senare är relativt oförändrad.

Den dåvarande kommunistledaren CH Hermansson beskrev på 1960-talet maktkoncentrationen i Sverige i boken "Monopol och storfinans" - som de 15 familjerna.

Sverige lyfts ofta fram internationellt som ett socialismens och jämlikhetens föredöme. För att inte nämna vår egen självbild. Så hur har de enorma ojämlikheter vad gäller ekonomisk makt kunnat uppstå och bestå? Var det inte socialdemokratin som styrde under större delen av 1900-talet?

"Den socialistiska politikens intresse just för storföretagen behöver inte ytterligare förklaras. Det är i dem som motsättningarna mellan ägare och anställda blir mest påtaglig, och där den kollektiva formen för äganderätt och förvaltning lättast inställer sig som vägen till både mer jämlikhet, frihet och gemenskap. Deras avgörande betydelse för hela landets ekonomi och folkets levnadsstandard är självklar."

Orden är Ernst Wigforss, legendarisk socialdemokratisk finansminister och partiets kanske tyngste ideolog. Det är ingen tillfällighet att storföretagen dominerade det svenska näringslivet under 1900-talet - de är en betydelsefull byggsten i den "svenska modellen".

Efterkrigsdecennierna präglades av ett ekonomisk-politiskt klimat där stordriftsfördelar i produktionen ansågs driva tillväxten. Mindre företag med låg produktivitet skulle låtas gå i konkurs, då kunde arbetskraften mer effektivt flyttas till större och mer produktiva företag med stordriftsfördelar.

Den solidariska lönepolitiken, som innebar att de centrala fackförhandlingarna krävde lika stora löneökningar för företag i samma bransch oberoende av produktivitet, skyndade på tillväxten av storbolag. Lågproduktiva företag som inte kunde bära sina personalkostnader slogs ut.

Storföretagens dominans härrör ur dessa två övertygelser: den ekonomiska tron på att stordriftsfördelar driver tillväxt och den ideologiska övertygelsen att det koncentrerade ägandet underlättar för arbetarnas övertagande av produktionsmedlen, socialismens slutgiltiga mål.

När vi talar om koncentrerat ägande är det snarare "koncentrerad kontroll" som är nyckelorden. En kontroll som var en förutsättning för att den korporativistiska modellen ska fungera mellan staten, facket och en identifierbar elit av ägare.

"Nu när Marcus Wallenberg sitter här bredvid måste jag göra honom besviken och dementera talet om att det är för hans skull jag i EU försvarar Sveriges rätt att bestämma över sin egen aktiemarknad", sade dåvarande näringsministern Leif Pagrotsky vid Riskkapitaldagen i Stockholm 26 mars 2003.

I samma tal motiverar Leif Pagrotsky det svenska röstdifferentieringssystemet med starka A- och svaga B-aktier utifrån perspektivet att det är entreprenörens rätt att kunna gå till börsen utan att förlora kontrollen över sin skapelse.

Hade Wigforss ord förlorat sin slagkraft eller finns det i socialdemokratins historia anledningar att vara aningen skeptisk till näringsministerns försvarstal?

Sedan den historiska kompromissen 1938 i Saltsjöbaden har socialdemokratin och storkapitalet vilat på ett samförstånd. En känsla av ömsesidighet där socialdemokratin behövde starka före-tag som inte flyttade utomlands, där vinsterna genom beskattning kunde bygga upp välfärdstaten samtidigt som Wallenbergarna i utbyte fick en fördelaktig stiftelsebeskattning.

Inte minst fick familjen Wallenberg legitimitet av sina goda relationer till arbetarrörelsen. Uttalanden som "Vi har byggt landet tillsammans" från Tage Erlander får ju den mest revolutionära proletären att mjukna.

Den kanske allvarligaste prövningen för samförståndsandan mellan socialdemokratin och Wallenbergarna var löntagarfondsdebatten under 1970-talet. Men när svenskt näringsliv samlades till stor demonstration 1983 lyste familjens överhuvud Peter Wallenberg med sin frånvaro.

Under decennierna efter andra världskriget inledde socialdemokratin en reformvåg som systematiskt missgynnade privat förmögenhetsbildning till förmån för stora institutionella ägare.

I rapporten "Globaliseringen och den svenska ägarmodellen" från 2008 lyfter Magnus Henrekson och Ulf Jakobsson fram fem centrala delar i socialdemokratins samhällsbygge som gynnat ett koncentrerat ägande: skattepolitiken, finansmarknadsregleringarna, kanaliseringen av sparandet i ekonomin, arbetsmarknadspolitiken och den aktiebolagsrättsliga lagstiftningen.

Hushållen var en skattemässigt diskriminerad ägargrupp i ett system som gynnade institutionellt ägande, och där lånefinansiering var starkt gynnat framför nyemissioner.

Under hela efterkrigstiden fram till slutet av 1980-talet var de svenska kreditmarknaderna reglerade. Stora etablerade företag stod långt fram i lånekön och fick lättare krediter än småföretag. När de stora AP-fonderna växte fram som stora institutionella ägare på 1960- och 70-talen var det härifrån som en stor del av lånen till näringslivet kom. Stora företag gynnades särskilt av det så kallade återlånssystemet som gav arbetsgivare möjligheten att låna upp till hälften av beloppet de hade betalat in till fonden föregående år.

Samtidigt hämmades den privata förmögenhetsbildningen både av snedvridna skatter och av ett pensionssystem som institutionaliserade ägandet. I kombination med reglerade finansmarknader hämmades sannolikt nyetableringen av företag till förmån för redan etablerade aktörer.

Vår svenska ägarmodell skiljer sig på många plan från den anglosaxiska, framförallt i synen på var makten utövas: hos ägarna eller företagsledningarna. Den anglosaxiska modellen förespråkar spritt ägande där företagsledningen har stort handlingsutrymme och där marknaden straffar företagsledningar som inte sköter sig. I Sverige ligger istället makten hos några få kontrollägare, som med en liten kapitalbas och röstdifferentierade aktier och ask-i-ask-ägande, kontrollerar stora börsvärden. Så hur har det präglat den svenska näringslivsstrukturen?

OECD-data visar att egenföretagarnas andel av sysselsättningen i Sverige vid olika mätningar under åren 1970-90 låg i botten bland samtliga OECD-länder.

I en mätning från 1990 har Sverige också den högsta genomsnittliga företagsstorleken. Av Sveriges 50 största bolag grundades 31 före första världskrigets utbrott och 8 under mellankrigstiden.

Och inte ett enda storbolag efter 1970.

Missa inte: "De är Sveriges 55 mäktigaste familjer"

Missa inte: "De är Sveriges 119 miljardärer"

Relaterade artiklar


Kalendarium

För dig som prenumerant

VA KVINNA PODCAST

BLOGG

Följ chefredaktören på klimatresan

Under 2019 utmanar Veckans Affärer sina läsare att minska sina affärsresor med flyg med hälften. Chefredaktör Åsa Uhlin håller koll på hur det går med det och sitt eget mål att flyga mindre på bloggen VA:s klimatresa.