Galjonsfiguren. Lars G Josefsson avgick som vd för Vattenfall 2010. Fotograf: Hannibal Hanschke

Frälsningen som blev fiasko

Lars G Josefsson lyckades övertyga de flesta. Men Vattenfalls paradprojekt koldioxidlagring visade sig inte vara annat än klimatkampens alkemi och har hittills inte resulterat i en enda watt.

Lars G Josefsson tog rollen som världsfrälsare. Den smutsiga kolkraften skulle bli ren genom koldioxidlagring. Men inget hände.

Lars G Josefsson blev "europeisk hjälte" i Time Magazine. Han var huvudtalare i Davos. Han var klimatrådgivare åt EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt inför klimatmötet i Köpenhamn 2009. Han var en av två klimatrådgivare åt Angela Merkel. Han var rådgivare åt FN:s generalsekreterare Ban-Ki Moon. Han framställde Vattenfall och sig själv som spjutspetsar i kampen mot klimatförändringen. Allt detta grundade sig på en sak: koldioxidlagring, förkortat CCS, carbon capture and storage.

Kolkraft är hälften av klimatproblemet. Och det var det problemet Lars G. Josefsson åtog sig att lösa. Istället för att koldioxiden kommer ut genom kraftverkens skorstenar skulle den skickas i pipelines till en plats med rätt geologi. Där skulle gasen tryckas ner till stort djup och stanna där för evigt.

Det var ett populärt budskap bland snart sagt alla världens politiker: i länder med kol-, gas- och oljefyndigheter och i länder som har kolkraftverk. Sätt på ett filter på kraftverk, raffinaderier och stålverk och allt kan fortsätta som tidigare. Idén hade framförts i årtionden, men levde i marginalen, till dess att George W. Bush blev president 2001.

Redan på våren utnämndes CCS till en nyckelteknologi i administrationens energipolitik. En annan del av politiken var att förhindra och förstöra internationella överenskommelser om klimatet. Teknik, inte regleringar. På USA:s initiativ gjorde både OECD:s energiorgan IEA och FN:s klimatpanel IPCC stora studier av CCS. De hävdade att CCS var tekniskt enkelt, billigt och utan större risker.

Vattenfall var genast på och började arbeta med CCS 2001. Man hade nyligen köpt in sig i östtyskt brunkol och genererade därmed koldioxidutsläpp på runt 90 miljoner ton/år. Det behövdes en berättelse. Vattenfall talade om det "koldioxidfria kolkraftverket", även om en tysk domstol senare förbjöd att just den frasen fick användas för marknadsföring i Tyskland.

Vattenfalls första pilotanläggning var inte i drift förrän 2008, men Vattenfall uppträdde långt tidigare som om de redan hade tekniken. Piloten ligger i ett litet hörn av jättekraftverket Schwarze Pumpe. Där har Vattenfall visat att det går att fånga in koldioxid. Den infångade koldioxiden har sedan släppts ut i luften, med undantag för några billaster som körts till ett EU-stött lager i Ketzin 10 mil bort. Det är inte koldioxidfritt och det är inget kraftverk, för piloten har ingen turbin och generator. Detta var vad Vattenfall hade att visa upp.

Tanken med piloten var förstås att det skulle bli en fortsättning. 2007 förklarade EU-kommissionen, efter lobbying från Vattenfall och andra, att EU skulle ha 10-12 fullstora CCS-anläggningar i drift 2015. Det var djärvt, för Schwarze Pumpe, som ännu bara var en byggarbetsplats, var bara i skalan 1:100 i förhållande till ett riktigt kraftverk. Finansieringen av de 10-12 demoanläggningarna skulle komma från EU:s system för handel med utsläppsrätter. 300 miljoner utsläppsrätter skulle öronmärkas för CCS och annan innovativ energiteknik. I december 2012 hade två tredjedelar av rätterna sålts och fördelats på 23 projekt för vindkraft, vågkraft, solkraft, biogas... men inte ett enda CCS-projekt. Det fanns inga sökande.

Vattenfalls Jänschwalde är ett av Europas största kraftverk, byggt 1979 med den tidens modernaste östtyska teknik. Under 1990-talet satte man in viss svavel- och kväverening, men koldioxidutsläppen är desamma som för 30 år sedan, 24 miljoner ton per år. Det är mer än alla Sveriges bilar. Avsikten var att en av de sex pannorna skulle byggas om för CCS, en investering på 1,5 miljarder euro och minskad effekt för den pannan . Det skulle ha infångat 1,7 miljoner ton CO2 (av 24 miljoner ton). Projektet var kvalificerat för två sorters EU-stöd för tillsammans långt mer än halva beloppet. Det blev ändå inget av. Vattenfall skyllde på bristande politisk vilja från den tyska regeringen, men en annan faktor måste ha varit att Vattenfall inte kunde lägga mer än en halv miljard euro (plus drift) av egna pengar på projektet, plus ökade driftskostnader plus mindre elproduktion.

Hösten 2011 blev det också tydligt att den brittiska regeringen misslyckats med att få någon att ta emot en miljard pund för att lagra typ en femtedel av sina koldioxidutsläpp. Vad hände?

Medan Vattenfall för 5-10 år sedan hävdade att CCS skulle bli lönsamt vid ett koldioxidpris på 20 euro per ton så har senare studier ofta hamnat på 3-4 gånger högre uppskattningar. Det handlar om en merkostnad på flera miljarder kronor per år för ett 1000 megawatts kraftverk. Dessutom är priset på koldioxid idag inte 30-40 euro per ton som många trodde att det skulle bli från 2013. Det ligger under 5 euro. CCS-förespråkare hänvisar gärna till "lärkurvan", att den tionde anläggningen blir mycket billigare än den första. Det förutsätter dock att det kommer att byggas tio anläggningar.

Missa inte: "Vattenfall ökar sina utsläpp"

Ytterligare 100 miljoner utsläppsrätter ska säljas och det är möjligt att några av dessa går till CCS-projekt. Men även om alla pengarna skulle gå till ett enda projekt är det bara en halv miljard euro. Det räcker inte till en demonstration av tekniken i full skala.

Om det blir något projekt alls så kommer det inte att var i drift förrän några år efter 2015.

"CCS är en övergångsteknik för att köpa tid", säger Staffan Görtz, som länge varit kommunikationschef för Vattenfalls CCS men nu är på väg att sluta.

Tid för övergång till vad? Förnybar energi?
"Ja, naturligtvis. All fossil kraft måste ersättas, minus effektivisering, inom en rimligt snabb tidsperiod till en rimlig kostnad."

Men vindkraft och solceller finns ju redan nu, medan CCS-kraft inte finns?
"Om du ser hur mycket vind, sol och biomassa kan ge så räcker det inte", säger Görtz.

Missa inte: Investeringar i ren energi dyker efter kapade subventioner (9 Nyheter)

Jag inte vill vara ohövlig mot en man som vigt många år av sitt liv åt CCS. Men faktum är ju att vi inte har en enda watt CCS-kraft trots att tolv år gått sedan CCS drog igång i Vattenfall. Under den tiden har solceller ökat från 1,7 gigawatt till över 100 gigawatt. Vindkraften har ökat från 24 till 282 gigawatt. Bioenergin har också ökat kraftigt. CCS är inte någon stor teknisk utmaning. Det går ju att transportera och lagra annan gas, till exempel naturgas, i stora mängder.

Separation av koldioxid är känd sedan 1823. Givetvis går det också att transportera koldioxiden i pipelines och tankbåtar. Den är inte heller svårt att trycka ner gasen till stort djup. Antagligen håller den sig kvar där, i alla fall det mesta. Men det är svårt att bevisa. Om koldioxiden läcker ut, när det än sker, så har den oförminskad växthusverkan.

Dessutom är koldioxid i höga koncentrationer dödande. Det är ett starkt argument för lokal opposition mot föreslagna lager och pipelines. Vattenfalls planer på koldioxidlagring i Jylland stoppades av bland annat detta skäl. Motståndet har också slagit ut planer i Tyskland och Holland.

Relaterade artiklar


Kalendarium

För dig som prenumerant

VA KVINNA PODCAST

BLOGG

Följ chefredaktören på klimatresan

Under 2019 utmanar Veckans Affärer sina läsare att minska sina affärsresor med flyg med hälften. Chefredaktör Åsa Uhlin håller koll på hur det går med det och sitt eget mål att flyga mindre på bloggen VA:s klimatresa.