Jakten på Juholt förändrar media

Det är dags för politiker att sluta gnälla på medierna. Runda dem i stället.

Det var en felsägning som har all potential att bli ett etablerat nyord när Språkrådet summerar 2012.

Vi befinner oss i ett exhibitionellt läge , konstaterade VU-ledamoten Veronika Palm i en av de intervjumikrofoner som hon trängde sig förbi på väg till ännu ett av helgens krismöten i det socialdemokratiska partiet.

En korsning av exhibitionism och exceptionell - det är svårt att tänka sig ett bättre ord för att illustrera det som pågått utanför Sveavägen 68, rakt över gatan från redaktionen här på Veckans Affärer. Dygn efter dygn har Sveriges ledande politiska reportrar väntat och väntat utanför krismötena på besked. Minsta tecken, minsta nyans, minsta oklarhet har tolkats och tolkats igen i direktsändningar som pågått 8-9 timmar i sträck på webben.

Expressen har kört fram stora bussen som annars kommer ut vid folkfester som landskamper och melodifestivaldeltävlingar.
Det är inte svårt att förstå socialdemokrater som klagar över media, som känner sig förföljda och utsatta för en kampanj.
Men har de rätt?

Häromkvällen åt jag middag med en av partiets tyngsta makthavare. Mediebevakningen var förstås ett givet diskussionsämne. Liksom många andra i s-toppen hävdade den personen också att bevakningen av Håkan Juholt tagit ännu ett steg långt bortom tidigare gränser.

Personen tyckte sig se en 20-årig utveckling mot en engelsk tabloid journalistik. Mitt sällskap gick inte lika långt som Göran Greider och Marita Ulvskog och började prata om den borgerliga konspirationen, utan var mer undrande - vad blir medias slutsats av detta? Vad händer nu?

Jag börjar undra om frågan inte borde vara den omvända. Vad blir politikens slutsats av den senaste veckan, när det gäller relationen till media?

För jag är inte säker på att slutsatsen av den senaste veckans (eller årets, beroende på hur man ser det) bevakning av Håkan Juholt, som helt klart ledde fram till hans fall, är att det varit särskilt drevbetonad eller blodtörstig.

Det ser man också nu, när redaktör efter redaktör skriver krönikor på temat det var inte drevet som fällde Juholt, det var hans politiska misstag och allmänna inkompetens . Ur medias perspektiv är detta sant. Vad vi sett de senaste åren är en rad trender som samverkat.

Den första är att kvällstidningarna tagit en överlägsen ledning i nyhetsbevakningen och analysen kring politiken - och också blivit flera snäpp seriösare på köpet. Politisk journalistisk har blivit en nördig sportjournalistik där även morgontidningar och tv anpassat sig till den tabloida (men återigen - allt mer seriösa) dramaturgin.

Den andra trenden är realtidsjournalistiken. Webben och direktsändningar från viktiga event förstärker dramatiken och dokusåpakänslan, men jagar också fram snabbare analyser och mer detaljer.

Samtidigt, det är viktigt att understryka, har det skapat en journalistik som också blir mer korrekt och snabbare att ändra sig när man har fel. Transparensen tvingar fram det. Det går helt enkelt inte att fortsätta att påstå att en pojke är övergiven utanför en innebandyhall, när hela webben är full av uppgifter som pekar på att det inte är sant.

Allt detta är inte nödvändigtvis dåligt. Tvärtom. Ur det traditionella medieperspektivet handlar det som jag sa, om en visserligen hårdare granskning, men också mer kunskap och nyanser.

Det finns ändå skäl för media att se upp. Av två skäl: För det första har kunderna aldrig fel. Medias självbild är att vi står på den lille mannens sida, att vi är utanför etablissemanget. Men i publikens ögon är det tvärtom. Vi är etablissemanget, och det pågår på alla håll ett lågskaligt uppror mot allt vad institutioner heter, oavsett vi kallar dem socialdemokrater eller Svenska Dagbladet.

Det gör att gränsen när media betraktas som mobbare snarare än granskare på medborgarens sida, är tunn, så tunn. Det förstärks av intrycket, av bilderna. En upphetsad hop som omringar ensamma och pressade - visserligen makthavare - men ändå människor.
Men ännu mer intressant blir frågan om funktionen media fungerar fullt ut med den nya dramaturgin.

För media har en roll som granskare och ifrågasättare. Men ännu djupare handlar det om kyrkbacken, mötesplatsen där vi dels kan få nyheter och skvaller om vårt samhälle och vår grupp, men också kan lyssna på och delta i det pågående samtalet. Det demokratiska samtalet, idéerna om samhället om man vill vara pampig.

Och hur tänker man högt i den dramaturgi och den livevärld som nu skapats? Vem kan komma ut från ett VU-möte där journalister väntat i 8 timmar utanför och analyserar varje nyans i jakt på motsägelser och motsättningar och resonera?  Och om man inte kan det - har inte en av medias grundläggande funktioner slutat att fungera?

Det är naturligtvis inte media, eller i alla fall inte bara media, som bär ansvaret för att det blivit så. Det förvånar mig att så få som hamnar i mediestormar och fastnar i en dramaturgi vågar säga stopp och belägg - jag köper inte den här problembeskrivningen . Jag tror att det i allra högsta grad går att göra uppror mot media i stället för att pudla. Men det ömsesidiga beroendet mellan makthavare och tillgången till scenen har gjort att få har vågat.

Men jag tror också att det finns ytterligare en slutsats att dra för politiken av den senaste veckan (månaden, året). Det går inte att föra samtalet med väljare med enbart media som plattform. Då kommer man att fastna i en dramaturgi, då kommer man att bli taktisk, då kommer det att finnas ytterst lite utrymme för idéer och resonemang, osäkerhet och fritt tänkande.

Ytterst lite utrymme för verkligheten som den faktiskt är, oavsett om man är ett 40-procents parti eller balanserar på riksdagsspärren. Det kommer alltid att finnas motsättningar och idéer som bryts mot varandra.
Paradoxalt nog har det aldrig funnits så många möjligheter att tala direkt med väljare, medarbetare, kunder eller vad det nu må vara.

Om jag var ny partiledare i (s) skulle det vara en av mina första åtgärder. Att etablera en egen medieplattform, digital och interaktiv, för att föra samtal med medlemmar och väljare. En fri och bred plats där alla bjuds in, där alla mina nyheter släpps, men där jag också kritiserar och granskar mina egna diskussioner och förslag. Där jag kan etablera nya röster på egna meriter. En digital tankesmedja, en egen kyrkbacke.

Den ersätter inte på något sätt media. Jag tror till exempel att medier som VA, som ger perspektiv och resonemang, ger plats för nya idéer och mötesplatser fyller en viktig roll i det nya samtalet. Men räkna också med att överallt runt omkring oss kommer vi få se fler och fler som söker vägar runt medier. Och som inser att det är lika bra att etablera sådana platser långt innan skiten träffar fläkten.

Bevakningen av Juholt kommer att bli en vattendelare i det mediala landskapet på många sätt. Livejournalistikens seger, kvällstidningarnas maktövertagande, tv-mediets nya konkurrens och den slutliga insikten att världen är totalt transparent. det går inte att tro att något går att hålla hemligt fram över.

Den exhibitionella situationen är här för att stanna. Det är dags att dra slutsatser av det, och inte gnälla.


NYHETSBREV


Kalendarium

LYSSNA PÅ VA:S PODDAR

MEST LÄST PÅ VA.SE

Senaste dygnet I veckan
  1. Svensken som säljer för miljarder avslöjar knepen för att klä sig till framgång
  2. Trump släppte just en galen plan för att finansiera sin mur - som kommer kosta minst 70 miljarder
  3. Nu är Pewdipie inte längre nr 1 – här är influencern som tagit hans plats
  4. Grundade spritbolag av misstag – nu har han sålt det för 8 miljarder
  5. Nu skrotas plötsligt det svenska förbudet mot drönare – som gjorde branschen rasande
  1. Ingen trodde på den stökiga 14-åringen som jobbade på pizzeria – idag är hon toppchef och Sveriges coolaste innovatör
  2. På 5 månader har Trump gjort vad Obama inte lyckades med på 8 år
  3. Regeringen avslöjade just en rejäl skattesänkning
  4. Här är svensken som köpt årets dyraste bostad – för en astronomisk prislapp
  5. Klarna blev just godkända som bank – nu kommer de röra om rejält på marknaden

SENASTE VA

VA Karriär