Den ologiska logiken i att lita på varandra

Jag minns att vi hade passerat Iggesund när jag gjorde något som egentligen strider mot allt sunt förnuft. Jag slog ihop datorn, stoppade ner den i tygportföljen på golvet vid min plats och lämnade sedan portföljen för att gå och köpa kaffe.

På det södergående tåg 563 fanns ingen jag kände. Jag hade suttit i en tyst kupé, innesluten i musik och i manuset till den där boken jag försökt skriva färdigt. Jag hade inte yttrat ett ord till någon sedan konduktören kollade biljetten på min skärm strax efter att vi lämnade Sundsvall mer än en timme tidigare. Ändå lämnade jag datorn och bokmanuset med de senaste dagarnas arbete bakom mig. Men konstigast av allt; jag gjorde det med den absoluta förvissningen om att ingen skulle ta dem.

En nations demokrati är helt beroende av att demokratin också fungerar i liten skala. Deltagande i föreningsliv och samarbete med andra bidrar till att vi så småningom får förtroende för systemet, antar att andra har goda intentioner och vill oss väl, något bland andra Robert Putnam, professor i stadsvetenskap vid Harvarduniversitetet visat genom sin forskning. Förtroendet skapar ett socialt kapital som är en förutsättning för en väl fungerande demokrati att vi kan lita på varandra. Gemensamma sociala normer om tillit och ömsesidighet både möjliggör och underlättar de samarbeten demokratin bygger på. Och det är därför jag vågade lämna datorn bakom mig.

Ett samhälle har enligt teorin tre typer av tillgångar; fysiskt kapital, humankapital och socialt kapital. Innan Putnam presenterade sina studier av kopplingen mellan socialt kapital och föreningslivets hade dock det sociala kapitalet varit ett i stor utsträckning försummat område i analyserna av vad som främjat demokrati och ekonomisk tillväxt. Som så mycket annan kunskap framstår kopplingen som självklart när vi väl insett den. För att företag ska kunna göra affärer med varandra krävs det att man litar på att den andra uppfyller sina åtaganden, om inte annat så på grund av sociala normer som stipulerar att det är så man beter sig.

Detsamma gäller i många relationer människor har med företag. Vi litar blint på att företag vi aldrig träffat förut ska uppfylla sina åtaganden, utan att ha läst igenom det finstilta. Vi gör något så ologiskt som att lägga alla våra familjebilder på Dropbox, att förvara de käraste av minnen i ett moln vi aldrig ser hos ett företag som vi inte vet var de har sin hemvist.

I väntan på någon på Centralstationen i Stockholm ber en kvinna med värmlandsdialekt mig passa hennes väskor medan hon hämtar något. Hon har aldrig sett mig förut, har ingen aning om jag är en av de där ficktjuvarna som det varnas för, vet inte om jag redan utsett henne till nästa offer. Ändå gör hon det, hur ologiskt det än är, med den absoluta förvissningen om att inget kommer hända den.

Men ur ett mellanmänskligt perspektiv finns inget mer logiskt än att vi litar på varandra. Sedan neandertid har vi premierat de som sett till flockens bästa och straffat dem som bryter tillitens hederskod och skor sig själva. Kanske är det också en förklaring till ilskan vi känner över direktörsbonusar, alldeles oavsett om de följer ingångna avtal eller ej.

Vi vill lita på andra, både av utvecklingsbiologiska skäl som av psykologiska själ. När vi blir bedragna av Comhem som hänvisar till en snårskog av regler som verkar skapade för att undslippa eget ansvar reagerar vi därför med en nästan existentiell sorg över att deras omänskliga kundservice hotar underminera uppfattningen om att andra vill oss väl.

Att fortsätta tro på att andra vill oss gott, att fortsätta våga lämna datorer oövervakade eller väskor till främlingar är tecken på att vi lever i ett hälsosamt samhälle. Som individer måste vi värna det. Som företag måste vi respektera det. Om inte annat så för att motsatsen att förutsätta att alla vill oss illa i förlängningen är för outhärdlig för att vi ska vilja leva.


Nyhetsbrevet för det nya näringslivet:

För dig som prenumerant

BLOGG

Följ chefredaktören på klimatresan

Under 2019 utmanar Veckans Affärer sina läsare att minska sina affärsresor med flyg med hälften. Chefredaktör Åsa Uhlin håller koll på hur det går med det och sitt eget mål att flyga mindre på bloggen VA:s klimatresa.