Fotograf: Paul Sancya/TT

Elbilen: en tickande miljöbomb?

Att lansera el- och hybridbilar är just nu hett bland världens biltillverkare. Helt enkelt för att de anses miljövänliga. Men i själva verket är det helt tvärtom.

El- och hybridbilar står som bekant överst på alla biltillverkares agenda nu för tiden.

Till och med lyxiga Rolls Royce, supersnabba Ferrari och pånyttfödda Lotus planerar nya modeller där elmotorer hjälper till att hålla bränsleförbrukningen nere, eller testar fram renodlade elbilar helt utan förbränningsmotorer.

Anledningen är enkel. Det anses miljövänligt. I själva verket är det en sanning med modifikation.

LÄS ÄVEN: Tyskland förbjuder bensindrivna bilar

Skälet heter bland annat litium, en avgörande komponent i de litium-jon-batterier som ska driva framtidens fordon, eller för den delen mobiler, datorer och andra apparater som kräver inbyggda energikällor.

Litium finns på få ställen i världen. Framför allt i Sydamerika, och specifikt i Chile, Argentina och Bolivia, samt ibland annat Tibet och i Australien.

Men faktum är att ungefär hälften av världens kända tillgångar av denna eftertraktade alkalimetall finns i en stor saltsjö i den gigantisk saltöken Salar De Uyuni i södra Bolivia.

Den anonyma så kallade marknaden betraktar denna vida och helt unika öken som världens nästa Saudiarabien, som enorma råvaruhav att exploatera i syfte att tjäna pengar.

Efterfrågan väntas nämligen gå från dramatisk till explosiv de kommande åren. Under åren 2003 till 2007 fördubblades världens behov av litium, från och med nu och framåt väntas efterfrågan tiofaldigas.
Eller, för att tillverka 60 miljoner elhybridbilar, vilket i teorin skulle kunna bli en årsproduktion, behövs 420 000 ton litium, bedömer det tekniska konsultföretaget Meridian International Research. Det är sex gånger mer än den nuvarande samlade årsproduktionen.

Merparten kommer antagligen att brytas i just Salar De Uyuni i Bolivia på sikt. USA:s motsvarighet till Statens geologiska undersökningar tror att det finns ungefär 5,4 miljoner ton litium under den stenhårda saltytan. Andra gissar på så mycket som 9 miljoner ton. Totalt är bedömningen då att världens samlade tillgång uppgår till 11 miljoner ton.

Brytningen kommer emellertid att leda till en lokal miljökatastrof av sällan skådat slag. Landskapet kommer att förstöras till oigenkännlighet. Bristen på vatten i en öken är redan betydande, men här kommer vattnet i princip att försvinna helt och hållet, eller förorenas bortom vett och sans.

Arbetsförhållandena för dem som redan bryter litium i öknen i mindre skala är enligt västerländska mått anskrämliga, enligt ett reportage i brittisk press. Inte nog med det.

För att utvinna litium krävs bland annat en torkningsprocess som med solens hjälp tar 18 månader, enligt uppgifter från Chiles stora Litiumbrytare SQM publicerade i andra medier.

Det är givetvis inte rationellt att soltorka under så lång tid när produktionen måste öka mångfalt. Det innebär nya metoder, som med all sannolikhet inbegriper förbränning av fossila bränslen och massiva koldioxidutsläpp.

Och vips så var de batteridrivna fordonen betydligt mindre miljövänliga än planerat.

Denna unika saltöken har dock blivit politiskt sprängstoff. Utländska intressen, det vill säga världens stora och multinationella bolag vill köpa upp den. Men Bolivia, ett av världens fattigaste länder, vägrar. Och när stora affärsintressen står emot fattiga länders ambitioner ligger nästan alltid konflikter och lurar.
Nu räcker det dock inte med litium för att producera ett modernt bilbatteri, det krävs också kobolt, nickel och mangan.

Här uppstår nästa lilla problem. Världens största tillgångar på kobolt finns i Kongo Kinshasa där brytningen är föremål för oroligheter eller regelrätt krig sedan länge.

I världen finns i dagsläget ungefär 900 miljoner bilar. Och frågan är om det någonsin blir ekonomiskt försvarbart att konvertera dem till elbilar. Eller om det ens finns tillräckligt mycket litium. Om allt känt litium används till fordon räcker det till ungefär 2 miljarder bilar. Men en hel del litium används i andra produkter. Faktum är att elektronikindustrin antas förbruka de klart största mängderna.

Åtskilliga rapporter världen över gör faktiskt gällande att de kända tillgångarna bara kommer att räcka till ett ytterst litet antal fordon, som på grund av produktionens miljöförstörande effekter rimmar extremt illa med ambitionen att ta fram gröna bilar .

Ett annat problem är den elproduktion som förser el- och hybridbilar med vederbörlig elektricitet. För el kommer som bekant inte alltid från förnybara energikällor. Tvärtom faktiskt, fossila bränslen, till exempel tyskt brunkol, står till exempel för 52 procent av statliga Vattenfalls årliga elproduktion, och kärnkraft för 25 procent. Vatten står i sammanhanget för 20 procent av produktionen.

I ett globalt perspektiv ser det ännu värre ut. Här står olja för drygt 34 procent, kol för 26 procent och naturgas för 20,5 procent, enligt IEA, International Energy Agency. Kärnkraft och vatten står för blott drygt 8 procent av världens energiproduktion.

Kort sagt att producera el är en skitig verksamhet. Och vilken produktionsmetod kommer att öka om efterfrågan på elektricitet ökar som en konsekvens av fler elbilar?

Att åka bli är också en skitig verksamhet, oavsett hur de framdrivs. Eller, el- och hybridbilar må spotta ur sig mindre skräp än sina bensin- och dieseldrivna kusiner under sin livscykel, och de ger med all säkerhets sina ägare något bättre samvetet - men att kalla dem miljövänliga är en sanning med modifikation.


Med vårt NYHETSBREV missar du inget viktigt!

Kalendarium

För dig som prenumerant