Jämlikast i världen? Glöm det!

Jämlikast i världen? Glöm det!

Ynka fyra kvinnliga börs-vd:ar av totalt 254. Bara 3,5 procent av styrelseordförandena och 19 procent av ledamöterna. Världens mest jämställda land har halkat efter och tappat sin förstaplats kan vi konstatera när VA för tolfte året i rad rankar Näringslivets 125 mäktigaste kvinnor.

Nej, inte mycket har hänt. Veckans Affärer har dammsugit svenskt näringsliv efter kvinnor och återigen fått ihop en imponerande lista över kompetenta kvinnor. Några är namnkunniga, men de flesta flyger under radarn och kommer fortfarande sällan i fråga hos bolagens valberedningar. Men trots att de är många, så ser vi inget genombrott i statistiken.

Varje börsbolags ledningsgrupp har synats och vi kan konstatera att bara 16 procent av ledningsgruppernas ledamöter är kvinnor. På Large Cap-listan är det ännu värre, bara 14 procent kvinnor. Det rör sig om 66 personer totalt.

De allra flesta har stabsfunktioner och saknar alltså det operativa ansvar som anses nödvändigt för att kliva upp till vd-posten eller styrelseuppdrag.

Vi vet att det är uselt i styrelserna. Andelen kvinnliga ledamöter steg visserligen från 18,5 till 19,4 mellan år 2008 och 2009. Men i realiteten rörde det sig om en kvinna netto. Flera bolag som helt saknade kvinnor avnoterades så andelen kvinnor hade ökat även om inte en enda kvinna tillkommit.

Veckans Affärers kartläggning bekräftar vad andra internationella undersökningar visar.

I den årliga jämställdhetsmätningen Gender gap som är gjord av World Economic Forum, halkar vi nu ytterligare en placering till fjärde plats.

Förklaringen till att Sverige inte kunnat hålla sig kvar vid guldplaceringen från både 2006 och 2007 beror inte på att vi har blivit sämre. Det beror på att vi står stilla medan omvärlden kommer ikapp. I år toppar Island listan, tätt följt av fjolårets vinnare Norge och Finland.

Rapporten mäter ekonomisk makt, politisk makt, hälsa och utbildning. Vi får högsta poäng på de sista två, men lägre när det kommer till makten.

Eftersom Sverige aldrig har haft en kvinnlig statsminister dras poängen ner något och ger oss en fjärdeplacering med samma tre nordiska länder före oss som i den totala rankningen.

Men när det kommer till den ekonomiska makten halkar vi ner till en sjätteplats. Där ser vi oss omsprungna av otippade länder som Mongoliet, Bahamas, Moçambique, Barbados och det afrikanska kungariket Lesotho.

De svenska svagheterna är framför allt två. Det första handlar om beslutsfattare, seniora chefer och mellanchefer. Där hamnar vi på en 49:e plats av de 137 undersökta länderna. Några av de länder som har bättre placeringar på den punkten är Australien, Brasilien, Bulgarien och Bolivia.

Och när det gäller lika lön för lika arbete på 41:a plats, där vi slås på fingrarna av bland andra Kambodja.

Eurostat, EU-kommissionens statistikbyrå, visar inte heller några strålande siffror för Sverige. När de räknar kvinnliga chefer hamnar Sverige på plats 17 av 30. Ännu värre blir det om man bara räknar andelen kvinnliga chefer i relation till hur många kvinnor som yrkesarbetar. Då hamnar vi bland bottenskrapet på en 26:e placering.

Hur är det då att vara chef och kvinna i Sverige? Veckans Affärer frågade dem som är eller har varit på listan över näringslivets 125 mäktigaste kvinnor.

Det vanligaste problemet för de utfrågade är att man upplever att man blir osynliggjord eller förminskad.

Det är svårare att få gehör som kvinna. Män tar varandra på större allvar , säger en kvinna i enkäten. Många ger liknande svar. Lilla gumman-syndromet, kallar en kvinna problemet för, medan en annan berättar vad hon fått höra:

Du sitter ner och kissar så DU har ingen talan.

En annan vanlig förklaring till varför man tror att det ser ut som det gör är att män rekryterar från sina egna nätverk och där finns inte kvinnorna. De kvinnliga cheferna anser också att de måste prestera mer, alltså jobba hårdare för att bevisa sig.

Kvinnor får inte prova på nya saker och lära sig med tiden, utan måste oftast redan kunna de nya utmaningarna på en gång , säger en kvinnlig chef.

Och som lök på laxen verkar det också som att kvinnor får mindre stöd i sina organisationer än vad de manliga kollegerna får. Både från sina chefer och i form av assistenthjälp eller resurser från staberna.

Svaren är formulerade så att det ska förstås att det är okunskap bakom och ingen genuin ondska eller önskan att kvinnorna ska försvinna.

Invanda beteenden och mönster är svåra att bryta. Det kan vara förväntningar på hur du ska agera eller vara. Jag har till exempel fått kommentarer som att det inte klär en kvinna att vara bestämd och arg. I stället uppmuntras jag till att vara snäll. Det krävs mycket självinsikt och självförtroende för att inte anpassa sig till dessa tokiga förväntningar och i stället fortsätta att driva sin affär , resonerar en kvinna. Jämfört med tidigare år blir det allt vanligare med kommentarer som har med ålder att göra. Några upplever att kvinnor får det svårare efter en viss ålder.

Om det stämmer kan det bero på att det ofta anses bli tuffare ju högre upp i organisationen du kommer och ålder och karriärkliv tenderar att följa varandra. Det kan också bero på det så kallade maskotsyndromet. Med få kvinnor i en grabbig miljö är det lätt att bli den glada, käcka tjejen. Den duktiga flickan som inte utmanar och som är som en av grabbarna. Hon har ofta en äldre herre i organisationen som sin mentor, informellt eller formellt. Någon som promotar henne och ger henne möjligheter att bevisa sig.

Med åren tappar kvinnan sin ungdomliga charm. Kanske har hon slutat skratta åt lumpenjargongen. Dessutom har hon blivit kunnigare och mer erfaren och är nu en konkurrent om makten. När hennes beskyddare går i pension eller på annat sätt försvinner ur organisationen blir hon extra sårbar. Ingen för längre hennes talan och hon saknar förankring och nätverk och blir måltavla för trakasserier. En del subtila andra mer plumpa.

Du måste ha legat med chefen , fick en kvinna höra för inte så länge sedan. Hon var i en sådan position att hon kunde sparka vederbörande.

Jargong och grabbig kultur, verkar vara ett stort problem för kvinnor som kommit en bit upp mot toppen och även när de sitter på höga positioner.

När Veckans Affärer för två år sedan frågade kvinnor som hoppat av sina till synes lysande karriärer, så var just detta det näst vanliga svaret. Det allra vanligaste var att de tröttnat på att vara osynliga och se sig omsprungna av yngre och mindre erfarna män.

Här tror kvinnorna själva att jargongen och kulturen skulle förändras om man fick in fler kvinnor.

Tålamodet är slut. Nu vill mer än hälften av kvinnorna i undersökningen att politikerna kliver in och lagstiftar. 52 procent av kvinnorna på listan jämfört med fjolårets 32 procent säger sig nu förespråka kvotering.

Och inte bara till styrelserna, några vill gå ännu längre och även ha kvotering till ledningsgrupperna.

Jag var förr emot kvotering, men har nu ändrat mig. Eftersom styrelser och ledningsgrupper är totalt dominerade av män så tror jag att kvotering är enda sättet att få till en snabb förändring. Det kommer att ta för lång tid att få in kvinnor, trots att det finns mängder av kvalificerade och kompetenta kvinnor till både ledningsgrupper och styrelser , säger en kvinna.

Flera uttrycker just samma sak, hur man svängt i frågan eftersom ägarna inte verkar kunna eller vilja lösa det självmant. Många anger också Norge som ett positivt exempel.

Men det är många som också tycker att politikerna borde bli bättre på att sopa rent framför egen dörr. Vinterns rapporter om hur ojämställt det är i kommunala bolag visar inte direkt att de själva prioriterar frågan. Det gör det besvärande för politiker att peka finger mot näringslivet. Och det verkar finnas en osäkerhet bland de svarande kring om politikerna menar allvar med att det är en viktig fråga.

Erkänn könsmaktsordningen och börja agera , uppmanar en kvinna med hög placering på listan.

Det är viktigt att debatten blir bredare än bara kvotering, tycker många. Flera vill att det läggs mer resurser på skolorna för att förändra attityderna tidigt. En del vill ha mer anslag till genusforskningen. Och många vill diskutera föräldraledigheten, men det finns också röster som vill utmana vilka förebilder vi har.

Jämställdhetsarbetet börjar långt in i organisationerna där kvinnor behöver synas och få ta plats och där förebilderna på arbetsplatsen inte är superman med barnpassning och som kan/vill jobba dygnet runt , säger en svarande.

Veckans Affärer frågade kvinnorna vad de skulle använda tiden till om de fick två timmar extra på dygnet. 51 procent svarade egen tid, det vill säga motion, läsning eller hobby. 18 procent svarade att man skulle lägga tiden på familjen.

Samma mönster syns när LRF:s jämställdhetsakademi lät Synovate fråga sina medlemmar samma sak. Majoriteten av kvinnorna skulle ägna den extra tiden åt sig själv medan männen däremot satte familjen som högsta val.

Den troliga förklaringen till skillnaden är att man väljer det man mest anser sig försumma. Det indikerar att kvinnor saknar tid för sig självs och män längtar efter att få umgås mer med familjen.

45 procent av de kvinnliga cheferna arbetar mellan 40 och 50 timmar i veckan och 34 procent mellan 50 och 60 timmar. 88 procent av dem har hemmavarande barn, så det är lätt att förstå att det är den egna tiden som får stryka på foten. Inte så konstigt kanske att hushållsnära tjänster står högt i kurs hos de svarande, även om det inte längre anges som patentlösning på hela jämställdhetsfrågan, något vi såg för några år sedan när samma fråga ställdes.

Bäst effekt tror man att mätbara jämställdhetsmål i företagsledningarna skulle få. Det är också flera som efterlyser skattelättnader eller andra ekonomiska incitament från statens sida till bolag som har jämställda ledningsgrupper och styrelser. Med fler kvinnor i ledande positioner hoppas man bryta den grabbiga kulturen inom företagen. Därmed kan man inte bara behålla kompetens som annars flyr, utan också odla den och få en bredare rekryteringsbas till toppjobben och styrelseuppdragen i framtiden.

Diskrimineringsombudsmannen, DO, listar vad som anses vara könsdiskriminering i arbetslivet. När vi frågar kvinnorna i nätverket framgår det att 60 procent av dem råkat ut för kränkande kommentarer. Men mer än hälften av de svarande, 52 procent, anger också att de är eller har varit lönediskriminerade. Den här upplevelsen ökar ju högre upp i organisationen man kommer. 56 procent av de kvinnliga cheferna upplever sig vara lönediskriminerade.

En kvinna berättar att hon som vd haft flera tiotals tusen lägre lön än en av männen hon var chef över, trots att de var i samma ålder. När hon senare slutade ersattes hon av en yngre man och skillnaden i lön mellan den nya vd:n och den andre mannen var fortfarande densamma, men åt andra hållet.

Den tredje vanligaste könsdiskrimineringen är fysiska, ovälkomna närmanden av sexuell natur. Var tredje kvinna har upplevt detta. De flesta har aldrig anmält de, då de inte tror att det skulle leda någonvart. Några har anmält det. I något enstaka fall har det lett till omplacering av mannen i fråga, eftersom det visade sig att han blivit anmäld förut. Men i de flesta fall händer ingenting.

Det är svårt att veta när man blivit könsdiskriminerad på grund av graviditet, men det är flera kvinnor som berättar om sådana erfarenheter.

En kvinna berättar hur chefen på andra sidan bordet bokstavligen drar tillbaka anställningsavtalet när hon ska skriva under, efter att hon valt att berätta att hon just upptäckt att hon är gravid.

En annan berättar hur en tidigare utlovad befordran gick henne förbi för att hon gift sig. Förklaringen chefen gav var just att man inte kunde bortse från risken att hon skulle välja att skaffa barn nu.

Att kombinera familj och karriär verkar dock inte vara något problem för kvinnorna själva. Sju av tio kvinnor uppger att familjen inte är något eller litet hinder för dem att ha en chefsposition. Bara 7 procent av de svarande anger att familjen är ett stort hinder.

Scanpix ANETTE NANTELL/SCANPIX Rätt ensam. Susanne Börjesson med erfarenhet från Åhlens är vd för börsnoterade Venue Retail Group och Accentbutikerna

Unik. Monica Caneman är ordförande i Linkmed och alltså en av få.

Foto: Peter Jönsson

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman /scanpix

Foto: Victor Brott/Fotojournalisten AB

Trio med makt. Mia Brunell Livfors på Kinnevik, Annika Falkengren på SEB och Elisabet Lindner på Diamyd tillhör också den lilla skaran kvinnliga börs-vd:ar.

Thorvaldur Orn Kristmundsson/scanpix Flaggan i topp. 
Isländskorna är yrkesverksamma, välutbildade och lever länge enligt Gender gap .


NYHETSBREV


Kalendarium

LYSSNA PÅ VA:S PODDAR

MEST LÄST PÅ VA.SE

Senaste dygnet I veckan
  1. Här är 13 saker du kan göra som får folk att gilla dig direkt – enligt forskning
  2. Vill du jobba på Spotify? Nu söker de personer som ska leda ett helt nytt projekt i Stockholm
  3. Här är Mark Zuckerbergs galna plan för att ta över världen när smartphones och bildskärmar dör ut
  4. Håller läskbranschen på att dö ut? Här är siffrorna som gör att Coca-Cola och andra jättar nu måste tänka om helt
  5. Han är den okände svensken bakom 10 000-timmarsregeln – här förklarar han varför den inte stämmer
  1. Gjorde Trump nyss sin värsta militära tabbe hittills?
  2. Bankernas skräckscenario: Dina räntekostnader kan stiga med 20 000 kr — i månaden
  3. Volvo utmanar Tesla – 5 saker du behöver veta om den nya elbilen
  4. Mannen som gick från 30 kronor i timmen till miljardär: De här 4 knepen hjälper dig till toppen
  5. Här är Facebooks nya storsatsning — vill ta kål på smartphones och TV

SENASTE VA

VA Karriär