För att ha varit inne i den värsta krisen sedan depressionen är effekterna för svensk del och resten av världen nästan oförskämt små. Åtminstone om man inte håller till i västra Götaland eller undviker att bo i Irland eller i Lettland. Efter depressionen startades andra världskriget och vid den senaste stora ekonomiska krisen i början av 90-talet sprack EMU-samarbetet och kronans koppling till eurons företrädare.

Anledningen till att krishanteringen har funkat ovanligt bra är att alla aktörer står på samma sida och det finns ingen som vinner på denna kris till skillnad från finansmannen George Soros som tjänade miljarder på att pundet och den franska francen föll 1992 när han framgångsrikt spekulerade på att regeringarna och centralbankerna i Europa inte skulle klara valutakrisen.

Samsynen gör att staterna har kunnat satsa sig ut ur krisen. Staten ger ut subsidier till bankerna som tackar och tar emot och villigt köper statsobligationer för pengarna och finansierar på så sätt de stats-finansiella underskotten. Det funkar som ett kedjebrev eller en märklig ekonomisk modell av särimnersk snitt som håller så länge alla litar på att grisen dyker upp på bordet igen och ingen bryter kedjan.

Det är många listor som Stefan Persson toppar. Rikast bosatta i Sverige, styrelseordförandena i landets mest framgångsrika företag och denna vecka årets största skattebetalare eftersom han har betalat närmare 800 miljoner kronor i skatt för 2008 som en följd av de miljarder som varje år rullar in på kontot när H&M delar ut sin aktieutdelning.

Det är en högst imponerande resa som H&M har gjort sedan bolaget börsnoterades för 35 år sedan. I samband med introduktionen värderades H&M till 81 miljoner kronor, alltså en tiondel av vad Stefan Persson betalar i skatt varje år. Den som satsade 4 000 kronor, vilket var en genomsnittlig månadslön 1974, hade i dag ägt H&M-aktier värda 16 miljoner kronor.

Framgången beror förstås på flera faktorer, vilket väl har beskrivits i förre VA-medarbetaren Bo Petterssons bok ”Handelsmännen” som tillsammans med ”Det virtuella bruket” om Jan Stenbeck-sfären är två av de bästa företagsböckerna som har skrivits.

En utmärkelse stärker självförtroendet och ger råg i ryggen. Det fick vi ett exempel på i förra veckan när Financial Times utsåg Anders Borg till EU:s fjärde bästa finansminister. Dagen efter utnämningen gick han ut och varnade de svenska börsbolagen för att dela ut pengar till aktieägarna vid vårens bolagsstämmor.

Svaren lät inte vänta på sig. Svenskt Näringslivs Urban Bäckström kommenterade utspelet med att Anders Borg är okunnig som blandar ihop aktieutdelning med lönerörelse och finansmannen Carl Bennet vill inte att staten ska lägga sig i vad hans bolag gör med sina pengar.

Det ligger mycket i både Bäckströms och Bennets kritik.

Utgångspunkten i Vattenfallaffären blev den förväntade. Med så hårda ord mellan ägare och vd som har utbytts de senaste veckorna var det tidigt klart att Vattenfallschefen Lars G Josefsson skulle få foten.

Det var ett helt annat tonläge mellan parterna för nio månader sedan, den 23 februari, när näringsminister Maud Olofsson kommenterade Vattenfalls och för den delen Sveriges största företagsaffär när den statliga jätten köpte det holländska kommunala kraftbolaget Nuon för 100 miljarder kronor. Då hette det att ”förvärvet av holländska Nuon är ett naturligt steg i att skapa ett ännu större värde i Vattenfall”.

Händelseutvecklingen belyser vådan av att sitta på två stolar, då en kapitalistisk där vinstmaximering och värdeskapande är det övergripande målet, och nu en politisk från vilken samma Maud Olofsson i måndags sa: ”Det är oacceptabelt att Vattenfalls utveckling går åt fel håll. Vattenfall måste, i egenskap av ett statligt företag, ta ett väsentligt större ansvar när det gäller investeringar i förnybar energi. Det ska vara styrelsens viktigaste drivkraft.”

Det är klart att det vållar stora rubriker när fyra av sex riksbanksledamöter är oeniga och reserverar sig mot besluten som klubbas. Men så länge Riksbanken är beslutsmässig ska inte oenigheten klandras, utan det är i stället något som vi ska bejaka. Det stimulerar nämligen debattklimatet och gör hela samhällsdiskussionen mer intressant.

Stimulerar gör för övrigt också det faktum att Riksbanken väljer att publicera hela det penningpolitiska protokollet där man på enkel och begriplig svenska får ta del av diskussionen som föregår beslutet.

Det är en fördömlig genomgång av det ekonomiska läget som även allmänekonomiskt intresserade borde läsa – inte bara makronördar.

ABB-kursen har den senaste månaden tappat fart mot övriga verkstadsbolag. Nedgången är orsakad av att bolaget inte ser någon riktig vändning för sina produkter och att det även tycker att 2010 ser osäkert ut.

Detta besked från ledningen och den efterföljande kursutvecklingen kan inte ha glatt ABB:s ordförande Hubertus von Grunberg som är en mycket tillväxtorienterad herre. Han avskedade till exempel ABB:s förre vd Fred Kindle i februari 2008 med anledning av att denne inte expanderade verksamheten så snabbt som önskat – det räckte inte med att ABB under Kindles ledning mellan åren 2004–2008 ökat vinsten efter skatt från 1 till 4,5 miljarder dollar.

Så här i efterhand framstår Kindles ovilja till miljardaffärer som klok. Det hade kunnat bli dyrköpta eller åtminstone riktigt dåligt tajmade affärer med tanke på hur marknaderna har utvecklats sedan han fick gå.

Den senaste veckan har det annonserats inte mindre än fem nyemissioner från Haldex, Midelfart Sonesson, Gunnebo, Karo Bio och Tradedoubler. Det är fler och i en högre takt än i vintras och i våras när bland andra bankerna (undantaget Handelsbanken), SAS och Husqvarna tog in nya friska kulor från aktieägarna.

Det kan tyckas lite märkligt, för att inte säga oroväckande, att bolagen behöver mer pengar nu samtidigt som tredje kvartalets rapporter ser ut som de tidigare resultatrapporterna under året där bolagen redovisar positiva kassaflöden.

Det är dock inget krisbesked utan tvärtom ett tecken på att finansmarknaden nu funkar som den är tänkt att göra.

Allt handlar inte om att vinna. Ibland är det fullt tillräckligt att spela oavgjort. Det kommer AIK att vara mycket nöjt med när man möter Göteborg på Ullevi i säsongens avslutande fotbollsmatch – förutsatt att det svartgula laget inte åker på några rejäla nitar innan dess.

Det gäller även på börsen och valet av aktiefonder. Jakten på börssegrar (att slå index) är en dyr match som är nästan omöjlig att vinna och som i varje fall inte är värt pengarna.

Det har de senaste veckorna kommit ut ytterligare ett par nya böcker vars budskap går ut på att bankernas fonder inte slår index. Det är inte det som är så uppseendeväckande i aktiefondsvärlden, utan att så många sparare tror att det är möjligt.

Nyheter handlar i normalfallet om händelser. Men ibland är det verkligt intressanta det som inte sker. En händelse som ännu icke har blivit av är försäljningen av finansmannen Maths O Sundqvists röststarka aktier i Industrivärden efter bankernas uppgörelse med den jämtländske fastighets- och finansmannen i mars i år. Hans övriga aktieportfölj med aktier i en rad börsnoterade fastighetsbolag och byggbolag, inte minst Skanska, har för länge sedan sålts på aktiemarknaden. Men Carnegie står kvar som ägare till de 4 procent i Industrivärden som Maths O Sundqvist köpte 2007 och som i dag betingar ett värde på 1 miljard kronor.

Att Carnegie står som ägare är en formalitet, investmentbanken är den som företräder alla banker i Maths O Sundqvist-affären.
I själva verket är det Handelsbanken som sitter på panten.

Genom att inte sälja Industrivärdenaktierna har Handelsbanken påtagit sig en kursrisk. Det brukar banker i normalfallet inte vilja göra och det hade inte varit några problem att sälja dessa i och för sig tämligen illikvida aktier. Det finns nämligen en person därute som samlar på röststarka Industrivärden A, även om de är 10 procent dyrare än de röstsvaga Industrivärden C. Det är finansmannen Fredrik Lundberg som med sina 43 miljoner A-aktier är störste innehavare och som mer än gärna hade köpt på sig Maths O Sundqvists 12 miljoner aktier.

Om inte populism fanns i svenska språket hade regeringens snabba fotbyte i bonusfrågan varit omöjlig att förklara. Men nu finns det ett ord, som för övrigt har definierats av professor Paul Taggart, verksam vid universiteten i Göteborg, Georgetown och Sussex.

Det kännetecknas av en ideologi som saknar egna grundläggande värden, som är en kraftfull reaktion på en utbredd känsla av kris samt är en anpassning av omgivningens färger – det Taggart kallar ”populismen som kameleont”.
Hans beskrivning sammanfattar mycket väl hur regeringen har hanterat Carnegie och bonusfrågan.

Maud Olofsson gjorde strax innan hon blev statsråd uttalanden om att bonus är bra och i juli 2008 antogs nya riktlinjer för statliga företag som avlägsnade det generella motståndet. Ett år senare byter regeringen diametralt ståndpunkt och blir härföraren i världen i jakten mot bonus. Det som var bra för ett år sedan är dåligt i dag.

I vårens Teliasonera-fall blev det närmast parodiskt när regeringen på stämman gick emot sitt eget bolagsstämmoförslag. Det är inte fel att ändra åsikt. Men det ska göras på basen av bättre vetande och inte för att anpassa sig till omgivningen, det vill säga 2010 års väljare.

Moderaternas pressekreterare Per Schlingmann menade i en intervju i VA i förra veckan att bonus leder till girighet. Det är klart att den risken finns. Men det är inte där det brast under den här bankkrisen, lika lite som i den i början av 90-talet. Felet var som alltid vid bubblor att folk börjar tro att verkligheten har förändrats. Den här gången att världen var inne i en långsiktig stigande konjunkturuppgång och att ekonomin var så solid att vi inte behövde någon särskild riskpremie på riskfyllda placeringar. Det visade sig inte hålla denna gång heller, men att därifrån antyda att de svenska bankerna agerade medvetet oansvarsfullt som Schlingmann gör är att gå för långt.

Min bild är att krisen berodde på likriktning. Banktjänstemän är i allmänhet för försiktiga för att inte säga fega och det är själva motsatsen till den typ av giriga och förslagna bankmän som regeringen tror sig ha hittat.
Carnegie är det enda fallet i Sverige där girigheten verkligen fällde en svensk bank. Det var några få personer med direkt koppling mellan egen plånbok och beslut som lånade ut för mycket pengar till finansmannen Maths O Sundqvist. Men även där blev det fel. Där gick regeringen på Taggarts andra populismtes: ”Att reagera kraftfullt på en utbredd känsla av kris".
Man förstatligade helt sonika bolaget med hänvisning till att fondkommissionären var systemkritisk. Att Carnegies utlåning utgjorde fraktioner av 1 procent av det svenska banksystemets totala utlåning glömdes i all hast bort.