Om ett lands skolväsende är i kris eller inte bestäms i stort sett av två internationella mätningar. Den mest inflytelserika är Pisa som vart tredje år arrangeras av OECD och mäter läsförståelse och kunskaper inom matematik och naturvetenskap hos 15-åringar.

Den andra är Timms som mäter elevernas resultat i matematik. Den görs vart femte år av Boston College och omfattar i år 60 länder. Andra mer nationella faktorer som elevers, föräldrars och arbetsgivarnas nöjdhet och politikernas uppfattning är underordnade den internationella rankningen.

Ibland får mätningarna kritik för att centrala svenska värden som demokratisk fostran och social förmåga inte mäts. Det kvittar hur bra svenska elever än är på att jobba ihop, skolan underpresterar ändå. Orättvist eller inte – det finns ingen offentlig verksamhet som är så internationellt benchmarkad, vilket säger en hel del om synen på utbild- ningssystemets betydelse för konkurrenskraften i en tuff global ekonomi.

Sverige hade några år med acceptabla placeringar, särskilt i Pisa och särskilt vad gäller läsförståelse där Sverige kammade hem en 9:e plats år 2000. Enligt Timms blev svenska elever också bättre på matematik mellan 1995 och 2007 och steg från 22:a plats till 15:e.

Den stora kallduschen kom i Pisa 2009 då den svenska skolan rasade i alla tre kategorierna. Av 57 deltagande länder kom Sverige på 26:e plats i matte, 29:e i naturvetenskap och 19:e i läsförståelse. Krisens vidd förstärktes också av att skolans räddande ängel, Jan Björklund, hade varit skolminister i tre år. Om 2012 års Pisa inte visar några förbättringar blir situationen för skolministern svår, särskilt om pr-problemen för friskolans ägarformer fortsätter, vilket oppositionen kopplar till de dåliga resultaten.

Tyskland är också ett land som presterat relativt dåligt i Pisa-mätningarna och i jämförelse med Sverige finns det en intressant skillnad i reaktionerna. I den första mätningen 2000 konstaterade såväl svenska Skolverket som skolministern nöjt att Sverige låg något bättre än genomsnittet.

I Tyskland, som fick liknande resultat, utlöste Pisa en nationell kriskänsla som bara kan jämföras med om det tyska landslaget inte skulle kvala in till fotbolls-VM. Ordet Pisa blev synonymt med alla problem i skolan och resultatet benämns fortfarande ”Pisachocken”. Hela samhället deltog i debatten, medierna ångade på i åratal och näringslivets företrädare bankade outröttligt in att Tyskland måste upp bland de tio bästa annars hotas välståndet. Om vi vill vara ett ledande exportland måste vi vara ett ledande utbildningsland.

Så skedde också. Debatten skapade ett massivt förändringstryck. Tyskland har klättrat i rankningen. Sverige har sjunkit.

Här har det svenska näringslivet en hemläxa att göra. Svenska storföretag visar ett starkt engagemang vad gäller det uppenbara egenintresset: forskningspolitikens miljardfördelning och antalet utexaminerade civilingenjörer. Men sen tar det ofta stopp.

Visst hör vi vd:ar som oroar sig för skolan, men ytterst få satsar stora strategiska resurser för att förbättra hela utbildningssystemet, från förskolan och uppåt, och lika få har en långsiktig plan för att delta i skoldebatten. Grundskolan uppfattas inte som företagens domän och eftersom vikten av öronmärkta forskningspengar aldrig får stort genomslag i debatten är faktiskt den samlade bilden att de svenska företagen är ganska frånvarande i en central framtidsfråga.

Näringslivet ska inte underskatta sin opinionsbildande roll. Orsaken till att debatten var så bred och stark i det tyska samhället berodde till stor del på företagens uttalade krisinsikt. För att en debatt ska ta skruv krävs stödjepunkter i olika delar av samhället, det räcker inte med partier och professioner.

Om Volvo, Ericsson, Astrazeneca, ABB med flera på allvar skulle underkänna grundskolans resultat, engagera sig i förskolans peda- gogiska resurser och diskutera vikten även av humanistiska kunskaper skulle debatten om svensk utbildning få en helt annan tonalitet och tas på mycket större allvar. Och företagen skulle hamna mitt i det så eftertraktade allmänintressets tjänst.