Han ser två scenarier som möjliga utgångar:
1. Räddas vad som räddas kan. Tyskland och Frankrike inser att de måste försöka vidmakthålla ”handslaget sedan Kohls-Mitterands dagar”. Också om till exempel Frankrikes ekonomiska ställning försvagats och bidragit till europrojektets svårigheter.
De två får anstränga sig att dels komma överens sinsemellan, dels att locka dem som inte hoppat av europrojektet med i en hårdare finanspolitiskt styrd rest-EMU. Detta torde betyda att ECB:s roll måste definieras om i förhållande till den politiska sfären, balansen mellan dessa två makterna förändras.
Tyska författningsdomstolen kommer säkert att ha sitt ord med i laget. Hela frågan blir politiskt turbulent i framför allt Tyskland kring detta. Men kanske rider de två nationerna ut stormarna. Det beror på de politiska ledningarnas styrka och väljarnas tillit till dem samt övertygelsen om att de två staterna har mer att vinna på att EU fungerar ute i världen som en rimligt stark politisk aktör, med en gemensam valuta och finans-/ stabilitetspolitisk uppbackning.
Villkoren för andra nationer att bli med i detta hårdare rest-EMU blir strängare än de konvergenskrav som föregick bildandet av dagens EMU. Framför allt kommer Tyskland att kräva att aspiranternas tro- och kreditvärdighet testas ordentligt.
Små nationer som Finland, Holland (euroland), Danmark (som ju har DKK bunden till euron), Estland (på tröskeln till euron), Sverige (som en gång sa nej till euron) inbjuds att delta. De får i och med detta en chans att ompröva sin tidigare hållning. Rest-EMU framstår ju som ett helt annat EMU-projekt, under andra förutsättningar, än det 1990-talsbygge de tog ställning till eller avstånd från.
En sådan linje kommer säkert också att peka på hela EU:s demokratiska underskott. Om rest-EMU blir finanspolitiskt muskulösare, måste medlemsstaterna, deras politiker och opinioner, få mer att säga till om, ges en chans att delta i besluten och kunna förklara dem för de egna väljarna. Det fordrar ändringar i EU:s olika traktater.
2. Var och en ser om sitt eget hus. Då ökar ”risken för” eller ”möjligheten av” att just det uppstår i Europa som många såg framför sig 1990/91, när Sovjetunionen föll, Östeuropa och Baltikum blev fritt och Tyskland återförenades: drömmen hos somliga om ”den nordeuropeiska Hansan”. Vid första anblick ser det ut som om Tyskland växer sig stort men mer varierade och spännande perspektiv kan också öppna sig.
Rysslands olje- och gasprojekt uppe vid ishaven och inne i Finska viken, Danmarks intresse av Nord Stream, Norges önskan att som energi-, olje-och gasexportör koppla ihop sig med Europa längs annat än Nordsjöns pipelines och den nya jakten efter Arktis rikedomar som berör flera av de här staterna.
Allt detta talar för en omgruppering där Norden–Ryssland–Tyskland bildar ett nytt kulturgeografiskt epicentrum i Europa som för första gången i Europas historia successivt verkligen kan knyta Ryssland fast i de västra delarna, ekonomiskt, infrastrukturmässigt, nätverksmässigt, intellektuellt och kulturellt osv.
Förutsättningen är att Putins autokratiska och nynationalistiska styresmetoder visar sig omöjliga och omoderna och bryts ned. Ett moderat och öppet Tyskland, med Angela Merkel eller likasinnade som kansler i Berlin, krist- eller socialdemokrat, blir Rysslands lots in i det nya Europasamarbetet.
Hur går det i detta alternativ med Frankrike och övriga EU-stater som inte hakar på Nordeuropaäventyret? Jo, de söker sig på motsvarande vis mot de traditionellt betingade Europazoner där de verkat förr i historien; Frankrike/Spanien försöker återskapa sitt hegemoniska inflytande kring Medelhavet/Nordafrika.
Problembarnen finns, nu som förr, i Sydösteuropa och kring östra Medelhavet. Ska något förändras till det bättre måste Turkiet ges förtroende av övriga Europa.
Summa summarum: Tre nya poler i ett Europa där EMU kapsejsat, men den gemensamma marknaden och EG-domstolen består som i dag, fast de stampar på stället. De tre polerna blir: Nordeuropa i en gradvis integrationsprocess med Tyskland och Ryssland som huvudrollsinnehavare. Sydvästeuropa och Nordafrika under fransk ledning. Sydösteuropa och Turkiet. Utanför allt detta lever Storbritannien sitt eget liv.
EU existerar visserligen fortfarande men får allt svårare att definiera sin egen framtidsuppgift. Utom på en punkt. EU går definitivt samman med Natos Europaavdelningar, som ges en allt lösare anknytning till USA.
Men i gengäld börjar Nato/EU gro och växa till sig som den planta varur ett förnyat och annorlunda europeiskt samarbete reser sig: här drivs säker- hets- och försvarspolitik, katastrofhjälp, kustövervakning, fredsbevarande och fredsframkallande insatser å hela Europas vägnar. Det sker av ren och skär nödvändighet och europeisk överlevnadsinstinkt. Alla deltar. Från Atlanten till Ural.