Till en del beror förändringen på att de nya växande ekonomierna som Kina, Indien och Brasilien domineras av statligt kontrollerade bolag och att de utsätter västländerna för en svidande konkurrens.

Hela 80 procent av Kinas börsvärde ägs till exempel av staten. Det är inte så konstigt om trendkänsliga politiker i väst börjar tvivla på om de privata bolagen hemma orkar stå emot konkurrenter som direkt backas upp av framtidens stormakter.

En annan orsak är naturligtvis framgången för de statsägda marknadsekonomierna.  Statliga bolag tycks kunna klara av allt det där som man tidigare skällde dem för att inte klara: tillväxt, teknikomvandling och framtidssatsningar och om det går så bra i Kina att deras bolag köper upp våra kanske den kinesiska modellen är ett alternativ.

En tredje orsak är de väldiga åtaganden som gjorts av stater i väst, inte minst USA, där Obama-administrationen gjort dygd av att äga just bilfabriker och sådana väldiga förskjutningar i ägandet brukar kläs i ideologier och påverka tänkandet.

Men varför är folk så rädda för statligt kontrollerade företag och fonder?

En rädsla rör smittorisk och förlorad makt om värderingar och samhällssystem. De största statskapitalisterna, oljeländerna och Kina, är inte precis demokratins förkämpar. Hur ska det gå om de levererar allt större framgång jämfört med Väst och kanske till och med kommer till rätta med den korruptionen som ofta gör att en liten elit skördar vinsterna (som t.ex. i Ryssland)?

Men det finns också en annan laddning som man sällan talar om. Vad händer om man spelar på samma plan men drivs av helt olika intressen? På grund av den bristande transparensen och att flera av dessa ekonomier är diktaturer eller hårdföra regimer, är det svårt eller omöjligt att avgöra vad som är ekonomiska och politiska agendor. 

Till detta kan läggas utrikes- och säkerhetspolitiska intressen samt ett tjockt lager olja över de största statliga investeringsfonderna och man har alla ingredienser för spekulation och oro. Var och en kan förstå att det väcker starka reaktioner i demokratiska marknadsekonomier när diktaturer köper fina gamla företag på hemmamarknaden.

Ett sätt att minska misstänksamheten är Västs återkommande försök att införliva de statliga aktörerna i internationella ramverk, helst bindande med reella maktmedel.

Alla på spelplanen ska ha samma regler och alla ska vara lika transparenta med sina avsikter som till exempel norska oljefonden, som är den tredje största statliga investeringsfonden i världen. Abu Dhabi Investment Authority (1) och kinesiska SAFE Investment Company (2) har en helt annan syn på öppenhet.

Man bör vara på det klara med att västs öppenhetskrav, kanske i synnerhet de som riktas mot Kina, speglar en stor frustration över att helt enkelt inte förstå deras system, vilket i sin tur kan leda till att diktaturens försök att tillmötesgå dessa krav uppfattas som i bästa fall försök till dimridåer och i värsta fall ren motvilja.

Ett system som är helt väsensskilt är svårt att jämföra enligt samma redovisningsmall. Men sådant får man lösa juridiskt.