Moderaterna går om Socialdemokraterna som största parti på grund av väljarnas fäbless för regeringsduglighet och M befäster sin roll som det nya normala, ”defaultpartiet”.
Samtidigt tynar de små borgerliga partierna bort i M:s skugga och Alliansens minoritetssituation kvarstår på grund av KD:s oförmåga att ta sig över spärren. Vänsterpartiet får stora framgångar under Jonas Sjöstedt – som framstår som vänsterns självklara val. Det gör MP till en vinnande vågmästare. Reinfeldts flirt med MP har sina uppenbara skäl. Detta går att utläsa i vår första Deplhimätning som kommer att utföras varje kvartal fram till nästa val.
Panelen har fått frågan: ”Hur många procent av rösterna tror du att partierna kommer att få i valet 2014?” Alla motiverar sin prognos.
Vi har också ställt två specialfrågor: ”Vilken roll tror du att klimatfrågan kommer att ha nästa val?” och ”Hur långt ner i opinionen kan S sjunka? 15, 20 eller 25 procent? Varför då?”. Frågeställningen handlar alltså inte om panelmedlemmarnas egna sympatier, utan deras analys av utfallet i nästa val. Denna text är ett sammanfattande resonemang utifrån panelisternas svar, som återges inom citattecken.
Att M kommer att växa relativt valet 2010 verkar alla ta för givet. Den ekonomiska krisens förlopp blir långvarigt och det gynnar en regering som anses kompetent och trygg. Men det föreligger risk för två stora felbedömningar:
Att Socialdemokraterna underskattas eftersom Stockholmsutblicken missar starka S- kommuner där människor inte känner igen sig i kriserna kring Sveavägen, samt att Alliansregeringens problem stiger till ytan när personfixeringen kring Juholt dämpas. Hos M ligger också ett partiledarskap i vågskålen:
”Stora frågetecknet där rör inte enbart (S) utan (M) och hur tronföljden där kommer att presenteras.” Vad händer när Borg, Schlingmann och Reinfeldt väljer att sluta? Det framstår inte som om 90-talets Muf-generation följs av så många nya starka krafter som är beredda att ta över.
Moderaterna förefaller ha gått i samma fälla som Socialdemokraterna vad gäller återväxten. Ett alltför långt maktinnehav verkar ha haft en passivise- rande inverkan på framför allt succession och förnyelse. Man har tappat fokus på eller inte brytt sig tillräckligt om återväxt i partiet, och har svårt att vara ett drivhus för skarpa hjärnor och bärande idéer.
Panelens bedömning av krisen i S ger inte enbart Juholt skulden och det verkar vara minst uppseendeväckande om han sitter kvar och leder S över valet 2014. Socialdemokraternas problem är djupare än partiledarfrågan. Det är strukturellt:
”Socialdemokratins tillbakagång är en strukturell förändring som ägt rum i decennier. Den nuvarande turbulensen i partiet är bara en förstärkning av denna trend.”
”Två saker har varit S adelsmärke: Att företrädas av talanger som inger förtroende och politiska lösningar som löser vardagliga frågor för stora grupper. De verkar på väg att tappa det förra och utan detta hittar de aldrig det andra.”
Krisen kring Juholt kan dock möjligen stärka nästa ledare:
”S sitter i en rävsax. Sparka Juholt? Damned if they do and damned if they don’t. Om han sparkas ser det ut som om de byter chef som andra byter skjorta. Om inte går de mot förtroendekris. Men det kan vända om de hittar någon ny som tar sig mandatet att strama upp dock helst innan 2013 (?) års partikongress. Denne någon måste ges stark ställning eller ta den. Hotet att avgå om partiledaren inte får igenom sin linje lär vara tyngre än någonsin i det läget.”
Finns det då inget kvar av Socialdemokraternas särställning i svensk politik? Jo, det är rimligt att anta att S, i alla fall ytterligare någon mandatperiod, bottnar högre än vad Moderaterna gjorde i början av 2000-talet:
”Moderaternas moderna botten var runt 15 procent (2002). S borde bottna högre upp; säg 20 procent. När S blir en koalition av män i glesbygd, kvinnor i Kommunal och bidragstagare, i stället för att vara de arbetande massornas parti, blir det inte fler än så.”
Att botten inte alldeles går ur beror främst på starka S-kommunalråd ute i landet och en partiorganisation som kan sättas på fötter inför valet. S har fortfarande en stabil kärna som sannolikt inte ser sig om efter alternativ oavsett förd politik och som aldrig kan tänka sig att rösta borgerligt – Nya Moderater eller ej.
Denna grupp lär dock stadigt minska och väljarkåren istället fyllas på med nya väljare för vilka Socialdemokraternas storhetstid enbart är en passus i historien. Man vinner inte val på gamla meriter och att S byggde den svenska modellen bryr sig inte de väljare om som hellre lyssnar när Anders Borg beskriver hur välfärdsstaten ska utvecklas.
Till saken hör också att röstssplittringen kan bli stor för Socialdemokraterna. Välfärden på hemmaplan förvaltas bäst av S medan landet helst bör ledas av team Reinfeldt och Borg – ett rött Kommunsverige med en blå regering?
Vänstern är en klar framtida vinnare. Med ett partiledarval som ligger långt från kommunismen kan man orientera vänstern till att öka på S bekostnad. Många ser Jonas Sjöstedt som en kunnig ledare med sympatisk framtoning. Vänstern kan således både hota S och rädda vänsterblocket (S+V) på en och samma gång.
Klimatfrågan tappar i kraft i takt med att väljarna fokuserar på ekonomi och jobb. I alla fall som konfliktfråga med högt tonläge och förutsatt att näringsliv och institutioner anses ha absorberat frågan tillräckligt mycket.
”(Klimatfrågan) är bortspunnen och förbitriangulerad. Alla är för, ingen emot. Ekonomiska stormar dominerar fortsatt 2014, även om det då börjat vända. Bara en större miljökatastrof eller en mindre i Sverige kan möjligen ändra detta, om det inträffar nära valdagen.”
Men klimat och miljö är samtidigt väl integrerade i alla partier och MP:s framväxt som det nya FP – det förnuftiga valet för folk i stan – gör det relevant att studera M:s trevare gentemot MP. Kanske blir IPCC:s stora rapport i början av 2014, där de samlade glaciärforskarnas bedömning om konsekvenserna av Arktis och Antarktis är med, den krok på vilken M:s invit hänger.
Borg och Bolund får återigen anledning att diskutera fjällvandring och smältande glaciärer i riksdagens budgetdebatter. Moderaternas sätt att tackla MP:s framgångar kanske anades i samband med den moderata partistämman under hösten, när Reinfeldt började tala om att konsumtion kanske inte är den högsta av lycka.
”Livsstilsfrågor som påverkar miljön tror jag kommer vara större (än klimatet). Inte minst med anledning av Miljöpartiets potential.”
Dynamiken mellan M och MP kan alltså både sätta tonen i debatten inför valet och ge nyckeln inför regeringsbildningen. M behöver Miljöpartiets framtidsgloria och MP behöver Moderaternas ekonomiskpolitiska trovärdighet.