Stefan Löfven anser att kärnkraften behövs, men framför allt anser han att industrin behöver en säkrad konkurrenskraft genom en tryggad energiförsörjning. Kärnkraftsförespråkare och industri är dessa dagar i skön förening med ett journalistkollektiv och allmänhet som gemensamt drar en lättnadens suck efter en tröttsam S-turbulens.

Det framstår som att alla omfamnar den nye ledaren. Man har längtat efter ett stabilt S i fantomsmärtorna efter det stora statsbärande partiet och industrin behöver en samtalspartner och någon som förstår dem när inte alliansen uppfattas göra det. Nu ska Löfven både rädda Socialdemokraterna och bygga reaktorer genom en energiöverenskommelse över blockgränserna.

Det kanske visar sig vara en förhastad slutsats. Alla vet vem fackordförande Löfven var, men ännu vet vi inget om partiordföranden. Man glömmer så lätt att människor som går från en position och ett intresse till en annan position och i synnerhet om man ska leda en koalitionsregering likt S, snabbt positionerar sig i det nya genom ganska skarpa markeringar mot det gamla.

Ta feminismen som ett exempel. Löfven vet att det är en akilleshäl, därför höjde han tonläget på presskonferensen och meddelade att han var feminist ”punkt slut”. Det skulle förvåna om inte några av utspelen den närmaste tiden gick ut på just den saken.

På energiområdet kan han inte kasta förväntningarna överbord med någon snabb reträtt från sin kärnkraftsvurm, men det behövs heller inte. Han har redan dag ett på sin post deklarerat att några nyheter inte är att vänta. Kärnkraftsavvecklingen ska ske utan negativa effekter på sysselsättning och välfärd. Det är svårt att hitta några skillnader mellan honom och företrädaren i reaktorretoriken.

Det kan ha sin förklaring i att Håkan Juholt, som vid sitt tillträde satte skräck i alla som tycker energiförsörjning är ett teknikoptimistiskt framtidsprojekt där inte gammal ändlig kärnkraft hör hemma, var tvungen att motbevisa alla som trodde att lojaliteterna låg mer hos Oskarshamnsverken än i S-kongressens beslut.

Löfven hamnar i samma läge. Priset för att han inte ska röra sig i reaktorernas riktning är bra garantier för att inte göra det: En trovärdig och framtidsinriktad energiomställning där MP möjligen får slå ner på takten i en kompromiss som industrin kommer att omfamna.

Att bygga nya kärnkraftverk är dessutom inget som attraherar kvinnor och ungdomar, två grupper som S så väl behöver. Det är helt enkelt ingen vinnande framtidsfråga och i synnerhet inte om S tänker sig att regera tillsammans med MP och eventuellt med Sjöstedts Vänsterparti.

Det finns hög acceptans i opinionen för gammal kärnkraft, men ingen stor för ny. Bara 14 procent i gruppen 16-30 år vill bygga ny kärnkraft (SOM-institutet).

Till detta kommer de maktpolitiska avvägningarna. I Miljöpartiet har Löfven en samtalspartner om industrin. Språkrören Åsa Romson och framför allt Gustav Fridolin har sett det fönster M har lämnat öppet och intresserar sig för den typ av investeringar som Löfven lätt omfamnar för industrins bästa: Transporter, samarbete mellan stat och näringsliv och för den delen en fungerande energiförsörjning.

S behöver MP:s positiva framtidsvibb, men vet att man inte förmår skapa den själv, så som M försöker göra genom att börja prata konsumtionskritik och gröna livsstilsfrågor. Inom MP längtar man efter ett stabilt S som man kan skaka hand med – ja ett stabilt gråsosseparti som tar landsbygd och småstad och som lämnar storstäder till fortsatt förgröning.

De mer liberalt inriktade miljöpartisterna kommer att vilja inrikta sig än mer på mittenväljarna, vilket man kan göra när fallfrukten från S-trädet inte blir lika lätt att håva in och det gråa i S bli alltför tungt att umgås med. I detta scenario kommer MP stå än mer fritt från det tidigare rödgröna, vilket knappast Löfven vill uppmuntra med rop om ny kärnkraft.

Dessutom har ingen socialdemokratisk ledare kunnat hantera kärnkraftsfrågan efter eget huvud, inte ens Olof Palme.