Vapenaffärer med diktaturer är i grunden omoraliska och ständigt återkommande uppgifter om mutor och skyhöga försäljningsprovisioner gör att branschen faktiskt ibland liknar ett samhällsproblem.

Samtidigt finns det ingen annan industri i svenskt näringsliv som är så demokratiskt förankrad som just försvarsindustrin. Riksdagens försvarsutskott, Försvarsdepartementet, försvarsberedningar och utredningar har genom decennierna varit inblandade i snart sagt varje steg som försvarsindustrin tagit.

Att Sverige fortfarande är en relativ stormakt inom försvarsindustri beror på att svensk demokrati under större delen av kalla kriget ansåg sig behöva en av västvärldens starkaste militärmakter, samt att svensk demokrati i dag anser att försvarsexport gynnar våra säkerhetsintressen.

Denna stora diskrepans mellan den offentliga debattens föreställningar och politiska och ekonomiska realiteter har skapat en destruktiv beröringsskräck, vilket bland annat tydligt märktes på årets upplaga av Folk & Försvars Rikskonferens i Sälen där materielfrågor och industrin numera överhuvudtaget inte finns med på programmet.

Försvarsindustrins traditionella sätt att hantera sin besvärliga pr-situation är att tiga och lida. Man tycker sig stå för ett legitimt intresse men verkar ha gett upp möjligheten att kommunicera det.

Analysen går ut på att Svenska Freds alltid vinner debatten eftersom folk i allmänhet är mot krig och för fred och därtill ogillar vapenaffärer. Därför är det bättre att prata direkt med kunden, dvs. Regeringskansliet, och undvika offentlighet. I slutändan är det affärerna som räknas och de går bra. Varför då larma och göra sig till?

Det finns dock en rad problem med en sådan hållning. Det mest uppenbara är att hemmamarknaden, det vill säga Regeringskansliet, i slutändan är beroende av väljarnas preferenser.

Ett annat problem är att frånvaron av försvarsindustrins ståndpunkter gör debatten mindre kvalificerad. Alla inblandade nyckelpersoner vet att svensk militär operativ förmåga är direkt kopplad till utvecklingen i svensk och internationell försvarsindustri. Krig är en ”materielsport” och därför är försvarsmateriel en mycket viktig politisk faktor inför såväl utländska operationer som det territoriella försvaret av Sverige.

Ibland uppstår debatter om till exempel bristande splitterskydd i Afghanistan, men överlag är allmänheten dåligt informerad om produktutvecklingen och därmed också om försvarets framtid.

Till saken hör också att det omfattande försvarsindustri- och försvarsforskningssamarbetet med utlandet är en central del i Sveriges säkerhetspolitiska kontakter med omvärlden.

Men allt detta förutsätter en ny och rakare hållning från försvarsindustrins sida, försvarspolitiker med vidare intressen än att rikets regementen ligger där de ligger samt en allmän insikt om att alla vinner på en kvalificerad diskussion där faktiskt en av huvudaktörerna – industrin – välkomnas.