Han kritiseras för att bedriva en utrikespolitisk enmansshow som förmedlas i världens huvudstäder och delges Sverige genom blogg och twitter, men det är mest linjeorganisationen i UD som lider av den saken eftersom den show han flitigt turnerar runt jorden i själva verket företräder en bred politisk mittfåra som inkluderar Socialdemokraterna. 

Det kan man inte tro om man tar del av den kampanj mot Bildt som fortsätter med oförminskad styrka och som har blivit så beständig att Bildt paradoxalt nog kan vara den minister som sitter allra mest säkert – ingen lyfter längre på ögonbrynet över avgångskrav och kritik, lika intensiv från vänster som från den israeliska högerns sympatisörer i Sverige.

I sak finns det starka skäl att vara kritisk till att han gick från ett bolag som Lundin Oil till UD. Men det är mest mot hans förflutna som kritiken klibbar och så länge kritiken i dagsaktuella frågor nästan lika ofta kommer inifrån det egna partiet och alliansen som från oppositionen, står han stadigt.

Den stadgan beror inte bara på hans berömda höga svansföring och förmåga att skrämma slag på journalister, utan framför allt på att Bildts utrikespolitik har en bred förankring i såväl riksdagen som i svenskt samhälle.

Gammelmoderaten Bildt illustrerar därmed på sitt eget område de Nya Moderaternas generella strategi att absorbera (S) frågor. Man vet att man inte vinner val på utrikespolitik, men att man kan förlora bilden av det nya med en moderat utrikespolitik med högt tonläge och låg lyssning mot allmänheten.

Det höga tonläget sparas till väl valda tillfällen, som t.ex. den sista utrikespolitiska debatten innan valet 2010, då Bildt och Ahlin (S) pucklade på varandra så gott det gick med hjälp av ”fjäsk för NATO” respektive hot om att en rödgrön regering ”komprometteras av Castrokramare, talibantolererare och allsköns grumlig halvkommunism”.

Bortom uppträdena i riksdagen har dock Moderaterna i fråga efter fråga lämnat högerkanten, tagit till sig det bästa av den traditionella socialdemokratiska politiken och gjort upp med utdaterade ståndpunkter.

Bildt och Ahlin har mycket goda relationer och olikheterna mellan partierna – det må gälla synen på medlemskap i NATO, Mellanösternfrågor, Europakten eller EMU – är inte sällan lika stora inom partierna i alliansen som mellan alliansen och oppositionspartierna.

Den moderata transformationen inom det utrikespolitiska området är radikal:

Moderat utrikespolitik under Bildt och Reinfeldt leder till att statsministern viker sitt anförande i FN:s generalförsamling till frågan om kvinnors ställning och vikten av jämställdhet (september 2011) och i det färska utrikespolitiska programmet - Frihet och utveckling i världen – är stärkta rättigheter för kvinnor en viktig hörnsten.

Sverige ska bli världsledande på att skydda och främja kvinnors rättigheter och möjligheter och ett jämställdhetsperspektiv ska genomsyra utformningen av all utvecklingspolitik.

Bildt retar gallfeber på den israeliska högerns sympatisörer med sin politik för Israel och Palestina och kritik uppstår från gröna och röda egentligen mest bara när Folkpartiet ser till att regeringen motsätter sig palestinskt medlemskap i Unesco.

Klimatfrågan togs in i säkerhetspolitikens finrum år 2007 under ledning av dåvarande ordförande i Försvarsberedningen Göran Lennmarker (M). De moderata fnysningarna ljöd över kaserngårdarna, men nu utgör klimatförändringarna ett av de allvarligaste hoten mot människors säkerhet enligt hela partiets utrikespolitiska program.

I nämnda utrikespolitiska program framgår det att man vill ”fördjupa Sveriges samarbete med Nato och verka för en svensk anslutning”. Inget nytt i sak, man har varit för svenskt medlemskap sedan moderatstämman 2003.

Men i alliansen är det (M) som håller emot allt som andas ett närmande till Nato, då FP är för och KD och C vill utreda saken. Ett medlemskap kräver att det finns en bred parlamentarisk förankring och ett folkligt stöd och att det bör ske i samordning med Finland. Det sistnämnda skulle S kunna skriva under på.

Vad gäller bistånd har Moderaterna med Gunilla Carlssons hårda nypor fortsatt sin reformering, eller storstädning om man så vill, understundom under stark kritik. Det hindrade dock inte en blocköverskridande överenskommelse hösten 2011 om stödet till Afghanistan. Värre än så är inte motsättningarna.

I dokumenten är man överens om att situationen i världen har förändrats radikalt till det bättre. Världen är friare än någonsin och Sveriges två största partier har aldrig varit mer lika eller obenägna att experimentera i utrikespolitiken.