Situationen i KD är på många punkter långt värre än i Socialdemokraterna:

  • Gruppledaren i riksdagen Mats Odell utmanar öppet Göran Hägglund om partiledarposten.
  • Partiet ligger numera stadigt under 4-procentsspärren och även om allmänborgerliga sympatiröster brukar ordna riksdagsplatsen är det inte säkert att det gäller för evigt.
  • Splittringen mellan de kristna och de mer ickekonfessionella är djup och svår att överbrygga i överhettade symbolfrågor.
  • Partiet har svårt att profilera sig bland de övriga allianspartierna och de frågor som skulle kunna sticka ut som abort och homoäktenskap lockar få väljare.                                                                                        

KD:s resa ner mot botten illustrerar svagheten med ett allt större och allt bredare Moderatparti som ska bilda regering med allt mindre allianskollegor. Moderaterna utvecklas snabbt och gör fråga efter fråga till sin, nu senast jämställdheten. 

Den nuvarande moderatledningen vill göra partiet till ett parti för alla och då finns det egentligen inget viktigt område som inte kan bli m-märkt. Rimligen funderar man nu på hur partiet ska skaffa sig en tydligare grön profil och hur man ska omfamna välfärdsstaten på ett övertygande och långsiktigt sätt.

Det är bra och smart för Moderaterna men strategin lämnar litet eller inget utrymme åt de övriga och är på sikt direkt livshotande även för Centerpartiet och Folkpartiet.

Den nervositet och självdestruktivitet som utbryter när 4-procentsgränsen närmar sig fördjupar bara krisen och gör förloppet självgenererande. Efter KD kan det mycket väl bli Centerpartiets tur att göra samma resa om inte den nya partiledaren Annie Lööf kan vända siffrorna.

Man kan invända att detta inte är något problem så länge Moderaternas väljarstöd växer, men effekten av att ett alliansparti åker ur riksdagen är dramatisk eftersom fyra procentenheter försvinner i ett slag och resulterar med stor sannolikhet i ett regeringsskifte.

Förutom de interna problemen inom alliansen kommer ledarbytet hos socialdemokraterna innebära ett uppsving för oppositionen. Man glömmer fort, men faktum är att när Juholt tillträdde förra våren steg opinionssiffrorna snabbt för S.

Regeringen blev så skrämd av hans hårda oppositionspolitik att de drog tillbaka sitt jobbskatteavdrag och planerade för en svår höst med långa utskottsförhandlingar. Sen kom budgetdebaclet och hyresersättningsaffären och väljarstödet rasade.

Med en ny partiledare kommer troligen opinionssiffrorna att stiga.

Juholt gjorde en riktig analys när han i sitt avskedstal i Oskarshamn sa att han personligen har svårt att locka tillbaka väljare men att partiet med en annan ledare har goda chanser.

Den djupa S-krisen som nu varat sedan valet 2006 kan på ett paradoxalt sätt öka Socialdemokraternas förmåga att fungera inom ramen för ett dynamiskt flerpartisystem.

Om de gör sig av med föreställningen om att man är ett eget statsskick och det enda statsbärande partiet kommer man att bli mer optimistiskt, nyfiket och framtidsorienterat, för att citera Juholt. S håller på att bli ett parti som andra och det är i grund och botten inte så dåligt. Se bara på 30-procentspartiet Moderaterna.

Den andra strategiskt viktiga förändringen inom vänsterblocket ägde rum för några veckor sedan då Jonas Sjöstedt tog över ordförandeskapet i Vänsterpartiet. Gudrun Schyman påbörjade en reformering av det gamla Vpk och åtnjöt starkt väljarstöd. Processen avbröts i och med Lars Ohly som var en uttalad kommunist. Sjöstedt är en lika uttalad reformist och han har stora chanser att göra vänstern till ett tioprocentsparti.

Lägg därtill ett alltmer konsoliderat Miljöparti och det börjar likna den vinnande trio som i egenskap av sina olikheter 1976 slog en urstark socialdemokrati med en ännu starkare ledare. Alliansens sötebrödsdagar kan snart vara över.