Den åtstramning som väntar på den svenska kreditmarknaden har hittills mest diskuterats i termer av vem som ska betala priset för en bättre säkerhet.
För att öka bankernas stabilitet ska alla banker i EU avkrävas högre kapitaltäckningskrav i enlighet med det så kallade Basel 3. Den svenska regeringen vill dock gå längre eftersom den svenska banksektorn i likhet med den schweiziska och brittiska är så stor i förhållande till BNP, i Sveriges fall över 400 procent.
Om detta har det uppstått en ganska svår och uppmärksammad strid mellan de moderata statsråden på finansdepartementet och finansbranschen.
Bankföreningen har hävdat att extra hårda krav i Sverige drabbar kunderna som kommer att få dyrare bolån och mindre tillgång till riskkapital, samt snedvrider konkurrensen i förhållande till andra internationella banker. EU-kommissionen värnar den gemensamma marknaden och vill inte att medlemsländer ska kunna ha extra hårda krav.
Finansmarknadsminister Peter Norman anser å sin sida att kunderna ska kunna gå skadefria eftersom de ökade kraven leder till lägre risk och därmed bör aktieägarna acceptera lägre avkastning. I detta har han stöd av Riksbanken och Finansinspektionen.
Under den period efter andra världskriget då Sverige genomgick en snabb urbanisering hade den konservativa och hårt reglerade svenska kreditmarknaden inte en chans hänga med. I stället spelade det offentliga en helt avgörande roll för att förverkliga bostäder åt alla.
Den finansiella risken tog staten, och det dröjde ända till 1990-talet innan den utlöstes i en snabbt stigande statsskuld och den statliga bostadspolitiken föll i vanrykte. Men ambitionen lyckades, landsorten tömdes på folk som flyttade in till de expanderande universitetsstäderna och produktiva industriorter. Alla fick eget tak över huvudet och svenskarna världens största boendeyta per capita.
Budgetsaneringen ströp statens kapitalflöde till boendet och sedan dess har drömmen om eget hem istället förverkligats via en alltmer generös kreditmarknad som med SBAB i spetsen till slut tog bort såväl krav på insats som topplån. Finansiellt riskabelt för banken, men rena drömmen för folk utan sparpengar.
Om man lyssnar på trendkänsliga politiker som Anders Borg och Annie Lööf kan man ana en framtidsvision om ett arbetande och sparande folk med eget kapital på banken, det vill säga ett land som domineras av klassiskt borgerliga värderingar.
Det är därför rimligt att anta att pressen på det politiska systemet återigen kommer att öka vad gäller boende åt alla, men också livschanser åt alla i form av en mycket mer aktiv näringspolitik, det vill säga en traditionell socialdemokratisk politik.
Invand skepsis mot offentlig inblandning kan omprövas i takt med regeringens ambition att vara bäst i klassen även när det gäller åtstramning för kreditmarknaden.