Näringslivets kamp för svensk innovation, kommersialisering av forskningsrön och ett förnyat och snabbväxande näringsliv har förvisso pågått i flera år vid det här laget, men stundtals i rätt hård motvind.
Frågan har liksom aldrig fastnat högst upp på den politiska agendan:
- Genom åren har hela fyra statliga utredningar granskat hur investeringar i onoterade bolag ska underlättas. Samtliga har dock glömts bort.
- Sverige saknar nationell innovationsstrategi, vilket gör landet unikt i en internationell jämförelse.
- Ingen minister har egentligen huvudansvar för frågan.
- När regeringen under den förra mandatperioden ökade anslagen till svensk forskning och innovation med fem miljarder kronor per år gick bara 0,6 procent till kommersialisering.
Men plötsligt känner Marcus Wallenberg en viss tillförsikt. I egenskap av ordförande för Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademiens projekt ”Innovation för tillväxt” måste han betraktas som en av de absolut ledande företrädarna för näringslivet i den svenska innovationsdebatten.
”Jag tycker att Fredrik Reinfeldt i sin regeringsförklaring markerade att innovation är en viktig fråga för landet”, säger han, som till vardags är styrelseordförande i SEB och ordförande eller styrelseledamot i några av landets viktigaste företag via familjens omfattande ägarengagemang.
Med andra ord har få samma insikter i industrins utmaningar och inflytande över deras utveckling som denne näringslivets supermakthavare.
”Storföretagen tvingas flytta resurser utomlands på grund av en hårdare global konkurrens. Det kräver nya företag med växtkraft på hemmaplan för att vi ska kunna skapa nya arbetstillfällen och därmed välstånd. Då måste vi ha ett nära samarbete mellan näringsliv och politik”, konstaterar han.
Det är uppenbart att Marcus Wallenberg ser det som en avgörande förutsättning för framtiden att Sverige finner en lösning på det klassiska problemet att lyfta innovationer till nya expansiva företag.
Nej, han gestikulerar inte, höjer inte rösten, för att ge sina ord tyngd. Det är inte riktigt Wallenbergstil.
Snarare är han en aning lågmäld och pratar ganska tyst i skurar av argument och funderingar. Men han är välformulerad, nyanserad och diplomatiskt skarp.
”Vi har nog inte pratat tillräckligt med varandra, näringslivet och politikerna. Och det borde inte finnas något motståndsförhållande”, konstaterar han, som är den avgjort mest politiskt uttrycksfulle av kusinerna Wallenberg, och menar att de egentligen jobbar mot samma mål, företagen och politikerna, det vill säga för ökad sysselsättning och välstånd.
Annars undviker direktörer i allmänhet, och kanske Wallenbergare i synnerhet, att yttra sig i politiska spörsmål. Det är dessvärre ett ovedersägligt faktum att nästan inget annat land satsar så stora pengar på forskning och utveckling med så erbarmliga resultat ur ett kommersiellt perspektiv. Det förpliktigar.
I Sverige går 3,8 procent av BNP till forskning och utveckling. Det är ungefär 120 miljarder kronor, varav staten står för 25 procent och näringslivet för resten. Det placerar landet i den absoluta toppen i internationella jämförelser.
Men de här pengarna producerar extremt få nya och snabbväxande företag. Till exempel är färre än 2 procent av svenskarna egna företagare, enligt forskningsprogrammet Global Entreprenuership Monitor vid London Business School. Det ger en mindre hedervärd plats 33 av 41 undersökta länder. Och det stora flertalet nya företag är enmansföretag som ger små nationalekonomiska effekter.
Samtidigt visar forskningen att nettotillskotten av arbetstillfällen i moderna samhällen genereras i just mindre företag som växer snabbt, inte i de stora med global närvaro.
Marcus Wallenbergs bankgrå kostym kontrasterar mot den röda fåtöljen i konferensrum nummer sju en trappa upp på SEB:s huvudkontor i centrala Stockholm. Om träpanelerna på väggarna kunde tala skulle de berätta att det var här, i gemaken på Kungsträdgårdsgatan, som Marcus Wallenbergs farfar styrde Sveriges mäktigaste företagsimperium fram till sin död år 1982, ett imperium som sedan togs över av Marcus farbror Peter Wallenberg, och som har vuxit till ett jättekonglomerat av bolag med verksamhet i stort sett i världens alla länder.
Marcus och kusinen Jakob, som är styrelseordförande i Investor i kvarteret intill, är femte generationen Wallenbergare som förvaltar familjearvet. På senare tid har också Peter ”Poker” Wallenberg Jr fått en tydligare roll i imperiet.
Men det är de facto ett imperium som befinner sig i omvandling som ett resultat av svårare internationell konkurrens.
”Globaliseringen tickar på, det går snabbt. Konkurrensen ökar kraftigt de kommande åren”, säger han en aning bekymrat, och låter förstå att storföretagen kan tvingas till ytterligare omstruktureringar.
Hans tes bekräftas till exempel av organisationen Teknikföretagens senaste Kinarapport. Av den framgår att det i slutet av 2009 fanns runt 600 svenska företag på plats i Kina. Fyra år tidigare var de bara 340. Antalet svenskanställda kineser har mellan 2005 och 2009 ökat från 24 000 till 41 000.
Till detta ska adderas produktivitetsutveckling på hemmaplan, neddragningar i finanskrisens spår och nya snabbväxande rivaler från nya länder.
Till exempel är Ericssons svåraste konkurrenter i nuläget de kinesiska företagen Huawei och ZTE, som knappt existerade för tio år sedan. För Electrolux är likaså kinesiska Haier och Midea under uppsegling som svåra internationella motståndare.
Effekterna av den här utvecklingen är betydande.
Från det att krisen slog till i början av 2008 till och med inledningen av 2010 har 95 000 jobb försvunnit från landet, varav 79 000 fanns inom industrin. Åtskilliga av dessa arbetstillfällen kommer aldrig tillbaka.
Det är väl här någonstans som anledningen till Marcus Wallenbergs engagemang står att finna. Ena dagen kan han tvingas medverka till att ett storföretag lägger ner en svensk anläggning. Nästa dag ser han brister i förmågan att skapa nya bolag.
”Vårt välstånd bygger från början på innovativa människor och organisationer, som har förvandlat idéerna till sunda storföretag. Men någonstans glömde vi den traditionen, hur viktigt det är att innovationer omsätts i nya produkter och företag”, säger han.
”Vi har stora fördelar, som en stark ekonomisk ställning, korta beslutsvägar och att vi känner varandra i det här landet. Nu måste vi pånyttföda traditionen och skapa jordmån för små och medelstora företag att expandera”, fortsätter han.
Han jämför med Finland, Nederländerna och flera andra länder, där statsministrarna leder någon typ av nationella innovationsråd som styr arbetet med innovationspolitiken utifrån konkreta nationella strategier, en ordning som har nått vissa framgångar.
”Det är stort fokus i de flesta industrialiserade länder. Innovation är avgörande för global konkurrenskraft. Israel har till exempel noterat ett 70-tal teknikbolag på Nasdaqbörsen”, konstaterar Marcus Wallenberg.
”Men nej, jag tror inte att vi kan återskapa någon Saltsjöbadsanda av samförstånd. Och vi är en väldigt liten nation och kan inte vara världsbäst på allt. Men politik och näringsliv kan samverka bättre och vi kan satsa på spetsområden”, fortsätter han.
Dit är det ännu en bit kvar att vandra i både politikens och företagens korridorer, trots statsministerns regeringsförklaring.
Det var strax efter klockan 14 tisdagen den 5 oktober som statsminister Fredrik Reinfeldt äntrade talarstolen i riksdagen framför delar av kungafamiljen, talmannen och 349 nyvalda riksdagsledamöter för att redogöra för regeringens politiska inriktning efter valet.
Ungefär halvvägs igenom sitt anförande kom han till det avsnitt som gör Marcus Wallenberg hoppfull.
”Sverige ska förbättra sitt företags- och innovationsklimat. En innovationsstrategi tas fram. En satsning görs på rådgivning, mentorverksamhet och innovationsfinansiering”, sa Fredrik Reinfeldt på sitt sakliga vis, och gjorde en av näringslivets hjärtefrågor till prioriterad politik för första gången någonsin.
För Marcus Wallenberg spelar det roll att det var just statsministern som uttryckte detta. Lösningen finns på systemnivå, i den övergripande ordning som styr landets företagande, menar han.
”Jag tror att det krävs att regeringschefen ger frågan status för att det ska bli ett tryck. Och jag tror att det krävs en långsiktig vision och idé kring svensk innovation för att frågan ska vara levande”, säger han och lutar sig fram mot kaffekoppen på glasbordet framför sig.
”Men det krävs nytänkande på alla möjliga områden”, fortsätter han.
Delar av nytänkandet står IVA:s projekt ”Innovation för tillväxt” för, som vill göra Sverige till ”världens bästa miljö för innovation” genom att bland annat etablera en nationell innovationsstrategi som tar Sverige från ord till handling. Projektet går alltså lite före i spåret, bland annat med inspiration från Globaliseringsrådet, och med avsikt att skynda på det arbete som Fredrik Reinfeldt i svepande ordlag nämnde i riksdagen.
Egentligen hade han inte tid att leda projektets styrgrupp, Marcus Wallenberg, men valde ändå att ställa upp eftersom frågan är så viktig.
”Jag har ju länge jobbat nära ett antal industriföretag och engagerat mig i deras utveckling. Jag var ju också med i Globaliseringsrådet som diskuterade den här typen av frågor. Rådet utförde ett bra arbete, men det glömdes bort”, säger Marcus Wallenberg bekymrat.
Med det lånar han sitt namn och sitt inflytande till det som i den bästa av världar ska bli framtidens storföretagsvärld, om ett antal ständigt omdiskuterade problem kan få sin slutgiltiga lösning.
För de är ganska lätträknade, de svenska bolag som i efterkrigstid har kommit från snart sagt ingenting och nått en global marknad. Det handlar om Ikea, H&M och några till.
Ett ständigt förekommande, helt avgörande och ytterst tidsödande problem för svenska entreprenörer med ambitioner är att finna finansiering till tidiga utvecklingsskeden. Ett något sånär dynamiskt flöde av riskkapital växte förvisso fram kring millennieskiftet, men det visade sig vara ganska kortsiktigt. I dag, tio år senare, har svenskt så kallat venture capital minskat på ett oroande sätt.
De privata aktörer som finns kvar, en handfull, däribland SEB Venture Capital med ett par miljarder kronor under förvaltning och Investor Growth Capital, som i ”familjen Wallenbergs tradition” finansierar och bygger nya företag, har i de flesta fall flyttat sina investeringar till senare utvecklingsfaser. Det lämnar några affärsänglar och ett antal statliga aktörer kvar på marknaden för uppstartsbolag, som Vinnova, Industrifonden och Innovationsbron.
Men också här finns brister. Affärsänglar orkar sällan med större projekt, och även statliga aktörer har senarelagt sina investeringar, eller så är deras metoder omdiskuterade och resultaten otillräckliga. Trots det är det dessa befintliga strukturer som fylls på när regeringen vill stärka den tidiga finansieringen av nya företag, till exempel med där 0,6 procenten i den senaste forskningspropositionen.
”Det krävs statligt kapital, men det måste i större utsträckning skötas av professionella privata investerare med erfarenhet och bevisad förmåga. För att lösa den här frågan krävs antagligen också justeringar av skattelagstiftningen.”
IVA vill i sammanhanget skapa nya fonder där statligt och privat kapital kan samverka, men där erfarna investerare från den privata sektorn fattar besluten. Staten ska alltså bidra med delar av finansieringen i syfte att få tillbaka pengarna i ett senare skede.
”I det hela ligger också att skapa goda förutsättningar för affärsänglar. Och att vi använder erfarna riskkapitalisters kunskaper, hittar dem som framgångsrikt har gjort detta tidigare”, påpekar Marcus Wallenberg.
”Och staten måste tro på den dynamiska effekten. Man måste våga satsa nu för att få tillbaka senare till exempel i form av fler arbetstillfällen och högre skatteintäkter.”
Men nya riskkapitalfonder är långt ifrån den enda idén från ”Innovation för tillväxt” så här långt. Projektet startade för lite drygt ett år sedan och har redan presenterat flera förslag på förändring. Bland annat vill projektet att staten ska främja offentliga innovationsupphandlingar, att skatter justeras, att det etableras statliga bidrag till forskning och utveckling i mindre företag och att det skapas regionala inkubatorer som kan stödja nystartade företag.
”Man måste göra det möjligt för enskilda att agera”, som Marcus Wallenberg uttrycker saken.
”Och tittar man tillbaka i historien har företag som ABB, Ericsson och Saab arbetat mycket nära staten och fått innovativa uppdrag som senare har skapat stora exportframgångar.”
Han anser också att kvaliteten i den högre utbildningen måste bli bättre, och att resurserna går dit där de gör störst nytta.
”Vi behöver satsa på de starkaste universiteten som utvecklar spetsförmågor”, säger Marcus Wallenberg, i vetskap om att frågan kan vara känslig.
Det gjorde man i Finland, där tekniska högskolan, handelshögskolan och motsvarigheten till Konstfack slogs samman till Alvar Aalto-universitetet. Överhuvudtaget strävar många länder efter att skapa så kallade ’centers of excellence’ som kan bedriva en globalt konkurrenskraftig forskning och utveckling som på sikt kan bli till nya företag.
Få av IVA:s förslag är egentligen unika. Tvärtom har de prövats och fungerat i andra länder eller i historisk tid. Men de innebär ändå avgörande steg vidare från ett befintligt system som uppenbarligen fungerar ganska dåligt.
”Många av de lagar och regler som styr det här är faktiskt 20 år gamla eller mer vid det här laget, men nu lever vi i en helt annan värld. Som sagt, globaliseringen tickar på”, säger Marcus Wallenberg.
En viktig utgångspunkt med förslagen är att de i de flesta fall inte kräver ytterligare medel från staten, påpekar han.
”Vi tror att mycket av det vi jobbar med kan åstadkommas med nya allokeringar av befintliga medel, så att vi kanaliserar resurser på ett mer effektivt sätt”, säger han.
”Det finns ju inte ett svar på varför vi har misslyckats hittills. Vi måste ju pröva oss fram, justera och prioritera.”
För att lösa upp den svenska paradoxen räcker det emellertid inte med reformer här och där i det system som styr näringslivet. Förändringarna måste ske samordnat och samtidigt.
”Det är många faktorer som måste samverka, det är en system- och villkorsfråga”, säger Marcus Wallenberg.
Det verkligt stora problemet tror han dock kan bli att justera inställningen till entreprenörskap som sådant i den svenska folksjälen. Resten är ju i sammanhanget teknikaliteter.
”Vi måste få ta risker och misslyckas utan att stämplas, och vi måste få ta risker och lyckas och kunna belönas”, säger han.
I Marcus Wallenbergs värld måste också de stora företagen ges möjligheter att verka för att de mindre ska få möjligheter att expandera.
”Det är lika viktigt att ge den del av ekonomin som blomstrar, de stora företagen, möjlighet att konkurrera utifrån sin svenska bas”, säger han.
Marcus Wallenberg skruvar på sig en aning. Det är tydligt att han har andra angelägenheter på agendan och att tiden börjar bli knapp.
Men han kan inte riktigt slita sig från ämnet.
”För det första måste regeringschefen ge frågan betydelse. För det andra måste Sverige hitta ett system som kan ta innovationer till nya framgångsrika företag. För det tredje måste ansatsen vara bred, många olika grupper i samhället måste medverka om vi ska lyckas”, sammanfattar han sina resonemang.
Vad tror du händer om vi inget gör?”
”Även om vi ska ta statistik med en nypa salt. Sveriges position i välfärdsligan visar att vi inte längre har den roll som vi en gång har haft”, säger Marcus Wallenberg.
Han syftar på till exempel OECD:s analyser där svenskarna 2007 hade 11 procent högre levnadsstandard än genomsnittet i OECD, men där vi i dagsläget ligger på 7 procent. Eller på FN:s nyligen publicerade Human Development Index, HDI, som kombinerar förväntad livslängd, utbildningsnivå och BNP per capita. Här når Sverige 2010 plats 14. FN gör dessvärre bedömningen att Sverige riskerar att tappa ytterligare de kommande 20 åren, i värsta fall till i nivå med ett utvecklingsland.
”Man behöver egentligen inte säga mer än så”, säger Marcus Wallenberg.
Styrelseproffset
Namn: Marcus Wallenberg.
Smeknamn: Husky
Född: 2 september 1956.
Utbildning: Mastersexamen i relationer och diplomati från Edmund A. Walsh School of Foreign Service vid Georgetown University i Washington DC i USA.
Familj: Gift med Fanny Sachs, fyra egna barn.
Bor: I Stockholm.
Karriär: Anställningar på Deutsche Bank, Citibank, Citicorp och Stora Feldmühle. Vice vd på Investor fram till 1999. Vd på Investor 1999 till 2005. Sedan dess styrelseordförande i SEB.
Styrelseuppdrag: Ordförande i SEB, Saab, Electrolux och Internationella handelskammaren. Ledamot i Astrazeneca, Storaenso, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och investmentbolaget Temasek i Singapore.
På fritiden: Familjen, bergen, havet, segling och jakt.
Foto: Thron Ullberg