År 2007 var svensk kärnkraft funktionsduglig 80,7 procent av tiden.  Genomsnittsreaktorn stod stilla 70 dagar. Det kan jämföras med finländsk kärnkraft som gick 94,7 procent av tiden, det vill säga den stod stilla 19 dagar.

Detta kan utläsas ur data från FN:s atomenergiorgan IAEA. Mönstret kvarstår dessutom över en längre tid. Finländska reaktorer har alltid gått bra, såväl Asea-reaktorerna som de ryskbyggda tryckvattenreaktorerna. Under sin livstid har de haft en så kallad tillgänglighet på 90,9 procent. De har kunnat producera el en så stor del av tiden.

Det får anses vara ett mycket bra resultat eftersom reaktorerna måste stoppas ett par tre veckor per år för att byta bränsle, plus att det oundvikligen uppstår en del stopp både för planerade moderniseringsprojekt och för att åtgärda oförutsedda problem. Men medan de finländska reaktorerna fungerat mer än 90 procent av tiden så ligger de svenska på precis under 80 procent.

Skillnaden är stor även i pengar räknat. Om svensk kärnkraft vore finländsk skulle den producera 8 terawattimmar mer per år, värt i storleksordningen 3 miljarder kronor brutto.

Så ungefär var det 2007, de tre senaste åren och hela livstiden. De finländska reaktorerna startade under perioden 1977–80, de svenska ungefär samtidigt men mer utspritt under åren 1970–85.
Det är inte bara de finländska reaktorerna som är bättre än de svenska. Över livstiden hamnar Sverige på plats 16 av 31.

Sverige kan alltså beskrivas som på sin höjd medelmåttigt. En del av de länder som ligger längre ner i listan dras dessutom med ganska speciella problem. Storbritanniens reaktorer är av en säregen konstruktion som går sämre än de annars dominerande lättvattenreaktorerna. Indien har också en inhemsk konstruktion på de flesta reaktorerna och har fått leva med en viss bojkott för import av kärnkraftsteknik sedan 1974. Reaktorer i de tidigare kommunistländerna skiljer också ut sig, här ändrades säkerhetskraven efter murens fall.

Om man går in på enskilda svenska reaktorer så framgår det klart att åldern spelar en stor roll. Den sämsta reaktorn är den äldsta, Oskarshamn 1. Den stod stilla 3,5 år från 1992 till 1996 och åter­igen hela 2002, och har även därefter haft låg tillgänglighet. Sammanlagt har den bara kommit upp i knappt 64 procent över sin livstid från 1971. Det gör den till en av världens sämsta reaktorer.
De bästa reaktorerna är de två nyaste, Oskarshamn 3 och Forsmark 3, som båda har över 87 procents tillgänglighet över sin livstid. Det är nästan världsklass.

USA ligger nedanför Sverige i livstidstabellen, men långt ovanför för de senaste tre åren. USA har nämligen ryckt upp sig på ett fantastiskt sätt. 1980 var genomsnittet för USA:s reaktorer 54 procents tillgänglighet, 1991 68 procent och i början av 2000-talet varje år över 90 procent. Svensk kärnkraftsindustri verkar dock inte vilja jämföra sig med USA eller Finland. Efter flera turer via företagets pressavdelning får Veckans Affärer till slut kontakt med Göran Lundgren, chef för Vattenfall Elproduktion Norden. Han var styrelseordförande i Forsmark vid den allvarliga incidenten där den 25 juli 2006, en post som han därefter fick lämna i samband med att vd fick gå, men som han nu åter innehar.

Lundgren vill helst tala om att 2004 var ”all-time high”, vilket stämmer. Ombedd att förklara skillnaderna mellan Sverige och USA/Finland  börjar han berätta om stora ombyggnader och ”en del problem av äldre datum, inte bra naturligtvis” och ”singulära händelser”.

Menar du att hela skillnaden beror på tillfälligheter?
”Det var enskilda händelser att Ringhals 3 fick stå stilla så länge på grund av en generatorbrand och att Forsmark 2 blev stilla­stående länge för byte av gummiduk.”
Men frekvensen stopp är all­deles för stort, medger han.
”Reaktorerna är 25–30 år gamla, det pågår stora förnyelseprogram”, säger Göran Lundgren.
”I Finland är man bättre på successiv och kontinuerlig modernisering. De har smetat ut den över längre tid.”
”Vi är fast beslutna att höja både säkerhet och tillgänglighet, och att komma upp till mer än 90 procent.”

Detta kommer dock inte att ske förrän efter 2012 eftersom stora ombyggnader förestår.
USA:s förbättring är ”imponerande”, slår Göran Lundgren fast: ”USA ligger på den nivå där vi har legat länge”, säger han, och menar att detta skulle gälla Forsmark.
En bakgrund till USA:s bättre siffror nu är att många reaktorer stod stilla lång tid på 1980- och 1990-talen, och ett antal av de säms­ta reaktorerna stängdes för gott, menar ­ Göran Lundgren.

KAN FÖRKLARA. Lars Thurin, vd för Oskarshamnsverket, pekar på ombyggnationer och förlängd livstid som ett par orsaker till de senaste årens dåliga tillgänglighet för svenska kärkraftverk. Foto: Roger Carlsson.

En möjlig förklaring till skillnaderna mellan USA och Sverige skulle kunna vara att den svenska Kärnkraftsinspektionen (sedan i somras SSM) varit hårdare än sin motsvarighet i USA.

Den förklaringen avvisar Lundgren: ”Grundkraven är desamma, skillnaden av underordnad betydelse.”

Lennart Carlsson avdelningschef på avdelningen för kärnkraftssäkerhet på Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, menar däremot just att de svenska myndigheterna ställt hårdare krav: ”Vi har ställt större moderniseringskrav än USA”, säger han.
Han hävdar också att svenska reaktorer är säkrare än de amerikanska, och att detta visat sig i lite lägre sannolikhet för härdsmälta än för de svenska.

Sten-Åke Ericsson är reaktorfysiker och säkerhetsingenjör på KSU, den branschgemensamma Kärnkraftsäkerhet och Utbildning. Han var bland annat med om att starta flera svenska och finländska reaktorer. Han har en helt annan förklaring: ”USA:s kärnkraftsinspektion är mer byråkratisk och strängare med vissa regelverk, till exempel licensiering på många områden. Vilket kanske är
nödvändigt i ett land med mer än 100 kärnkraftverk”, säger Ericsson.

Den svenska modellen, bör det tilläggas, är nämligen helt annorlunda och innebär mind­re detaljstyrning och mer av egenkontroll. I USA är åtal, höga böter och gryningsräder inslag som knappast förekommer i Sverige.

Ericsson tror också att kärnkraftbranschens egna samarbetsorgan gjort ett mycket bra arbete i USA.
Lennart Carlsson hänvisar till den så kallade badkarskurvan som förklaring till att svenska reaktorer nu har sämre tillgänglighet. I början har man inkörningsproblem, sedan en lång flack period och därefter åter mer problem när utrustningen börjar bli sliten. Men har de inga badkar i Amerika? ”De har en mer utspridd åldersfördelning. En del av deras reaktorer har inte gått riktigt lika länge. I början av 90-talet gjordes stora moderniseringar som gav lägre tillgänglighet då. Om man får spekulera.”

En senare kontroll visar dock att USA:s reaktorer har väldigt nära samma ålder som de svenska. Det överväldigande flertalet startade under 1970- och 1980-talen i båda länderna. Fyra av USA:s reaktorer startade efter 1989 och endast fyra före 1970. Sju av de svenska reaktorerna majoritetsägs av Vattenfall, de tre övriga, i Oskarshamn, av Eon. Lars Thuring är vd för Oskarshamnsverket.

Han svarar gärna på frågor.

Han har ingen förklaring till de goda siffrorna i USA, men en möjlig förklaring till varför de var så dåliga tidigare, nämligen att det inte fanns särskilt starka drivkrafter för att ha en hög tillgänglighet.
I USA hade man länge en kostnadsbaserad prissättning av el, och vad som var skäliga kostnader för producenterna bestämdes av politikerna.

Lars Thuring ser flera faktorer bakom de senaste årens sämre tillgänglighet i Sverige. Det handlar om ombyggnader för att klara myndigheternas säkerhetskrav till 2012, att reaktorerna byggs om för högre effekt och att livstiden förlängs. Reaktorerna byggdes för att hålla 40 år, men nu siktar de flesta på 60 år.

Men Oskarshamn 1 är ju redan moderniserad och går ändå inget vidare?
”Den har inte levt upp till målen för tillgänglighet. Men det var heller inte syftet med moderniseringen, det var att höja säkerheten.”

När jag ringer Thuring står Oskarshamn 3 stilla för ”att ett säkerhetsanalysarbete indikerar behov av fördjupade studier”, enligt ett krypiskt pressmeddelande.
Bakgrunden, förklarar Thuring, var Forsmarkshändelsen 2006. Då visade det sig att reservkraften kunde slås ut på ett oförutsett sätt.
Nu ”ser man över alla in­ledande händelser” från yttre nät som kan leda till el­avbrott: blixtnedslag, kortslutningar och så vidare. Alla, även osannolika händelser, ska klaras med god marginal.
”Vi ska se de närmaste veckorna om denna  händelsesekvens verkligen kan inträffa”, säger Lars Thuring.

Finns det ett samband mellan dålig tillgänglighet och dålig säkerhet?
”Har man inte bra säkerhet så kan man inte ha bra tillgänglighet”, säger Thuring.
”Felande säkerhet drar ner tillgänglig­heten”, säger även Göran Lundgren, Vattenfall.
”Strävan efter hög tillgänglighet kan ha negativ inverkan på säkerheten. Det kan bero på att drivkraften att producera är större än omtanken om säkerheten”, säger Lennart Carlsson, Strålsäkerhetsmyndigheten.

Så var det i Forsmark, som hade fina tillgänglighetssiffror fram till incidenten 2006, förklarar han.
”Det är förenklat att säga att hög tillgänglighet tyder på hög säkerhet”, säger Lennart Carlsson.
De senaste stoppen vid Forsmark 3 och Oskarshamn 3 föranleder en ytterligare refle­xion:
”Hade man lagt ner lite mer krut på att fånga upp i tid, följt styrstavarna varje år, så hade de tjänat på det i drifttillgänglighet. Nu blir de stående en ganska lång period”, säger Lennart Carlsson.
Styrstavarna är reaktorns viktigaste säkerhetssystem, och stoppet blir minst en månad i de båda största och modernaste reaktorerna.

Även tidigare i år har det varit många stopp i flera reaktorer. 2008 blir ännu ett svagt år för svensk kärnkraft, troligen det sämsta sedan 1993 då många äldre reaktorer befanns ha fel på nödkylsystemen.

Fredrik Lundberg