Efter 35 år under pappa Jens Spendrups starka hand tog äldste sonen Fredrik Spendrup i våras över som vd för det bryggeri som bildades 1897, men har anor från tidigt 1700-tal i Danmark.

Redan som barn kände Fredrik Spendrup att han ville bli bryggare, även om han under några år i tonåren drömde om att bli rockstjärna i ett syntband.

”Ett av mina första minnen är hur jag följde pappa till jobbet och fick ta en läsk från löpande bandet. Jag var fem år och tänkte då att jag en dag skulle ta över”, berättar han.

Med en ny vd ska Spendrups moderniseras genom bolagets största satsning någonsin, ett bryggeri i Grängesberg för 1,4 miljarder kronor. Dessutom siktar man på att vidga sina vyer utanför Sveriges gränser. Första målet är att dubblera omsättningen.

Ser du ingen risk att investera så stora belopp?

”Absolut! En stor risk! Men risken är ännu större om vi inte investerar. I en alltmer konsoliderad marknad, där kunderna efterfrågar lägre priser, måste vi bli effektivare. Dessutom blir produktmarknaden mer diversifierad och kunderna förväntar sig nyheter i ett snabbare tempo.”

Det nya bryggeriet i Grängesberg blir ultramodernt och innehåller ett nytt höglager, det största i bolagets historia. Genom investeringen närmar man sig de fyra stora världsledande bryggerierna i effektivitet.

Av investeringen satsar företaget 800 miljoner av eget kassaflöde. Resten är lån.

”Vi lägger ner bryggeriet i Vårby utanför Stockholm 2014. Bryggeriet i Hällefors blir ett vattenmecka, där kommer vi att tappa alla vattenprodukter, främst Loka. Vi behåller också mikrobryggeriet på Gotland. Totalt minskar vi antalet medarbetare med cirka 150 personer, samtidigt som vi ökar produktionskapaciteten från 450 miljoner till 550 miljoner liter. Vi får alltså drygt 20 procent större kapacitet på 15 procent färre medarbetare.”

Spendrups börsnoterades 1983 och avnoterades 2001. Varför?

”Vi ville expandera, producera mer och nå ut bredare, framför allt i Stockholm, och hade inte siffrorna som krävdes för att få låna allt hos banken. Noteringen blev en succé. Krisen i början av 1990-talet sänkte dock börsen och när det vände upp igen var allt intresse riktat mot IT. Under slutet av 1980-talet och hela 1990-talet var dörren i praktiken stängd för oss att få riskkapital via börsen. I stället såg vi en möjlighet att köpa ut bolaget från börsen, till ett förmånligt pris trots en stor premie. Och det har vi inte ångrat...”

Läs hela intervjun i Veckans Affärer, nummer 49!