STEFAN WERMUTH/scanpix
Snön faller denna onsdag, de vet inte för vilken dag i följd. Intill Frognerparken i Oslo, i den gråa kolossen till byggnad kallar man till möte.
”Styrelsemötet har redan börjat”, säger receptionisten i Næringslivets Hus när jag meddelar vem jag söker och vidare försöker förklara att jag inte är styrelseledamot.
”Hon svarar inte! Vill du smita in på mötet eller vill du vänta på henne?” upprepar receptionisten ivrigt.
På hennes disk ligger fem namnbrickor till ännu oanlända ledamöter. De heter Anne, Kristin, Tone, Marit och Anne Lise. Inga män.
Till slut kommer Nina Solli som förklarar att medlemsföretag och organisationer ofta lånar konferensrum hos Næringslivets Hovedorganisasjon, NHO.
När vi satt oss i en soffgrupp med utsikt över den igensnöade parken förklarar Nina Solli att man delar ståndpunkt med systerorganisationen i Sverige, Svenskt Näringsliv.
”NHO:s officiella hållning är att vara emot kvo-tering”, säger Nina Solli, vars arbete är att ta fram konkreta alternativ till kvotering.
Hon poängterar att kvotering gäller en begränsad del av norskt näringsliv, 460 bolag, varav 280 börsföretag, berörs. Väl värt att tänka på mot bakgrund av den enorma uppmärksamhet från hela världen som lagen tilldragit sig, och att många länder inspireras till att ta efter. Enligt lagen, som längdmässigt ryms på baksidan av en mjölkförpackning, ska minst 40 procent av vardera kön vara representerade i bolagsstyrelserna.
”Lagen gäller strax under 500 bolag, medan vi har 20 000 medlemsföretag. Att bara vissa ska ha en jämn könsfördelning är inte bra nog. Men för att lagen inte ska utvidgas till att gälla fler företag arbetar vi för att få fram fler kvinnor till styrelserna”, säger Nina Solli.
Hon menar att allt sedan lagen började diskuteras 2002 och klubbades igenom något år senare har debatten på senare år helt stannat upp. Ingen ifrågasätter kvotering längre. Klart är att Norge gått från att 77 procent av de ledande företagen i landet 2002 inte hade en enda kvinna i styrelsen till att i dag vara världsledande på jämställdhet i näringslivet. Hur kunde det bli så?
Norge är inte Sverige – det är tvärtom större skillnader länderna emellan än vad man kan tro sett till den geografiska och historiska närheten. Norge är en liten oljenation, opåverkade av konjunkturnedgångar, utan någon arbetslöshet, där befolkningen vadar i pengar och dit arbetsvilliga flyktingar väller över landsgränsen mot öst – det vill säga Sverige.
Vid tidpunkten, strax efter millennieskiftet, leddes landet av en minoritetsregering som chockade norskt näringsliv. En dag i början på 2002 hade Høyre-politikern Ansgar Gabrielsen, dåvarande näringsminister, kallat upp en journalist till sitt rum.
”Kom hit, du ska få världens story”, ska han ha sagt.
Följande dag, den 7 mars 2002, kunde norrmännen slå upp dagstidningen Verdens Gang där Ansgar Gabrielsen levererade nyheten att han var trött på snack, nu skulle Norge införa en kvoteringslag. Helt utan att förankra förslaget i det egna partiet eller dåvarande statsministern Kjell Magne Bondevik.
Förslaget togs väl emot av norrmännen. Det blev vad som närmast kan beskrivas som ett gisslantagande: politikerna med lagstiftande makt och näringsliv med ägarmakt var motvilliga, men opinionen var överraskande positivt inställd till förslaget.
”Det kom som en blixt från klar himlen”, säger Torbjørn Røe Isaksen, när vi träffas över en snabblunch i Stortingets matsal där menyn endast erbjuder mackor.
Torbjørn Røe Isaksen var en av Ansgar Gabrielsens starkaste kritiker inom det egna partiet och dåvarande ordförande för Unge Høyre (motsvarande Moderata ungdomsförbundet, Muf).
”Det blev modernt att tala om könskvotering, trots att det är en egenhet och inte en kompetens. Motståndet till förslaget kom för sent och det var en mindre omfattande diskussion kring detta än vad man kan tro”, säger Torbjørn Røe Isaksen och fortsätter:
”Ansgar Gabrielsen satte en boll i rullning, och den kunde inte vändas tillbaka.”
Han anser att lagen kuppades igenom. Att kvoteringslagen snabbt klubbades igenom berodde på att det satt en minoritetsregering vid makten bestående av Høyre, Kristelig Folkeparti och Venstre.
”Alla har skit på händerna i dag, ingen kan skylla på någon”, säger Torbjørn Røe Isaksen mellan tuggorna.
Och lag blev det. Ansgar Gabrielsen gick emot sitt eget parti och med stöd av oppositionen drev han igenom kvoteringslagstiftningen som klubbades i Stortinget 2003, trädde i kraft 2006 och företagen fick följa lagen senast 2008 eller tvångslikvideras.
Sedan dess har Ansgar Gabrielsen lämnat politiken och arbetar i näringslivet som konsult. Han är ett hett villebråd för medier från hela världen. Tidigare har han meddelat att han inte längre gör intervjuer utan att debitera motsvarande 2 850 svenska kronor per påbörjad timme. Trots upprepade intevjuförfrågningar om kostnadsfritt deltagande har han inte lämnat något besked till VA.
Det är lätt att se att han lutar sig tillbaka och nöjd ser sitt politiska verk – bland de berörda bolagen uppnår alla det lagstadgade kravet om att minst 40 procent av styrelseledamöterna ska vara kvinnor.
”Om man ska summera lagen: ja – det funkar!”, säger Torbjørn Røe Isaksen med mackan uppäten, och fortsätter: ”Och det är ju inte alltid som det funkar med politik. Men man kan ställa sig frågan om det är nya kvinnor eller samma kvinnor som bara får fler uppdrag.”
Den rätte att fråga är Gunnar Eckbo, fristående styrelseanalytiker med mångårig erfarenhet av norska styrelser och flitig anlitad av revisorsbolag såsom Pricewaterhouse Coopers. Han anländer till hotellobbyn med hela uppslagsverk av norsk statistik som sträcker sig mer än 15 år tillbaka. Sittande i en Chesterfieldfåtölj på hotell Bristol presenterar han en alldeles färsk undersökning. I den framgår att styrelseordföranden anser det vara ett stort och ökande problem att hitta professionella kandidater. Därtill anser man att styrelsearbetet över åren inneburit mer ansvar och mer arbete, vilket gör att man har svårare att locka de bästa tänkbara ledamöterna, enligt Gunnar Eckbos undersökning.
Mer remarkabelt är det fallande intresset för kvinnofrågan. År 2008 angav 57 procent av styrelseordförandena att det är mycket viktigt att båda könen är representerade i styrelsen. Året efter har det fallit till 32 procent. År 2008 ansåg 11 procent att det inte är viktigt, året efter har det ökat till 22 procent.
På direkt fråga om lagen, alltså hur viktigt det är att könsfördelningen är jämn ansåg endast 22 procent att det var mycket viktigt år 2008. Följande år hade det fallit till 8 procent. Jag frågar vad han tycker, men Gunnar Eckbo är en försiktig general, en sifferman som hänvisar till protokollet som vi går igenom.
”Konkret betyder det att det inte har varit så viktigt med kvinnor i styrelserna”, säger Gunnar Eckbo och tilllägger: ”Alltså, ett år senare tycker man inte det är viktigt att få in kvinnor längre.”
Med ett pillemariskt leende inflikar han, nästan till sist, den mest intressanta siffran, att det ändå är få kvinnliga chefer i norska börsbolag. Bolagen må ha kommit upp till lagstadgade nivåer men bland styrelseordföranden år 2009 var endast 18 kvinnor, bara 6,4 procent, övriga 265 var alla män.
Enligt statistik från NHO finns samma tendens bland ledande befattningshavare. Under femårsperioden år 2004 till år 2008 låg den kvinnliga andelen av verkställande direktörer på 15 till 16 procent utan någon egentlig positiv trend att tala om. Däremot bland chefer finns en början till långsam ökning på en procentenhet per år, från 20 procent 2006 till 22 procent 2008. I det tempot kommer en kvinnlig andel om 40 procent nås om mer än 15 år, 2026. Men det kan påskyndas, menar Nina Solli på NHO.
”Genom att utbilda kvinnor inom de områden där det kan behövas kompetens för styrelsearbete”, säger Nina Solli, chef för Female First-programmet som NHO driver.
Så i stället för att endast leta ser man också till att producera. Female First är närmast en styrelsefabrik, även om de själva inte kallar det så. Sedan 2003, då programmet startade, har man antagit de allra bästa kvinnliga toppcheferna och utbildat dessa inom områden närliggande styrelsearbete.
”Vi bearbetar och går igenom det motstånd som man kan ha för att gå in i en styrelse. De som går programmet får lära sig aktiebolagslagen, hur styrelser jobbar i team, retorik och argumentation, presentationsteknik, om ägaransvar och vad det är för skillnad på börsbolag och andra aktiebolag. Allt för att utveckla sitt ledarskap och sig själva”, säger Nina Solli.
1 251 kvinnor har tagit examen och utfallet är att var tredje kvinna inom två år efter deltagande fått förfrågningar om styrelseuppdrag. Detta har varit ett sätt att få politikerna att inte utvidga lagen, menar Nina Solli.
”Nu är det för sent att försöka få bort kvoteringslagen”, säger Nina Solli och tillägger att efter lagen trädde i kraft har debatten dragit åt annat håll.
”Det är en ny attityd i näringslivet. Inte längre en argumentation om vad för styrelse man ska ha, utan vad ska vi ha för ledare och vilken ledarstil.”
Fjorton våningar upp över ett snötäckt Oslo sitter Bjørg Ven, advokat och partner på advokatfirman Haavind. Från sin stol har hon god utblick över norskt näringsliv. I mer än trettio år har hon varit det som i Norge kallas styrelsegrossist och i Sverige heter styrelseproffs.
”När lagen infördes tyckte jag det var så dumt”, säger Bjørg Ven, som suttit i ett stort antal styrelser, bland andra hos mobiloperatören Telenor och i dag i det börsnoterade industrikonglomeratet Orkla ASA, och fortsätter:
”När jag var ung sade jag att jag aldrig tar ett styrelseuppdrag bara för jag är kvinna. Men det gjorde jag, först i en statlig styrelse – staten har verkligen varit en föregångare. Jag är glad att jag fick chansen. Och jag är glad för att fler kvinnor har fått chansen nu. Om man bara letar tillräckligt hittar man dem nog.”
Hennes syn på kvoteringslagen är väldigt talande för näringslivet: måhända att det än i dag knorras och beklagas men lagen är på plats och det är bara att gilla läget. Men en jurist som Bjørg Ven bör ha synpunkter på att äganderätten undantas när staten kräver kvinnor.
”Äganderätten är ett argument som användes i debatten. Men ägarna får privilegiet att välja vilka kvinnor det blir”, säger Bjørg Ven och erbjuder mineralvatten, denna vecka är Oslos kranvatten odrickbart.
Hon anser att man ännu befinner sig i en tillvänjningsperiod, att vissa kvinnor tar på sig för många uppdrag åtgärdas – vägledande bör vara att ledamöter inte ska ha fler styrelseuppdrag än i två tre börsbolag vid sidan av ett annat jobb. Och att väga in andra mångfaldsaspekter blir alltför krångligt i rekryteringen.
”Hälften av jordens befolkning är kvinnor, det är gott underlag”, säger Bjørg Ven.
I jämställdhetens namn, bör inte advokatbyråer ha minst 40 procent kvinnliga partner?
”Nej. Vem som ska bli partner är en annan sak. Det handlar om vem som har lust, vem som kan och vem som vill”, säger hon.
Några år efter införandet, vad tycker du om kvoteringslagen?
”Jag tycker det är positivt”, säger hon.
Enligt kvoteringslagen ska minst 40 procent av bägge kön finnas representerade i företagens styrelser. De som berörs av lagen är statliga bolag och alla norska allmänna aktiebolag, det vill säga börsbolag och andra med spritt ägande.
För offentliga bolag har lagen gällt
sedan 2004, för de andra sedan januari 2006 med en övergångsperiod på två år. Lagen följs i dag av samtliga berörda bolag: 40 procent av styrelserna utgörs av kvinnor.
Tvångslikvidation väntade de företag som inte följde lagen, men har i dag mildrats till att företagen kan tvingas göra tvångslikvidation.
Officiellt emot kvotering. Nina Solli på Næringslivets Hovedorganisajson söker alternativ till den norska kvoteringslagen. Terje Bendiksby/scanpix
Upphovsmannen. Dåvarande näringsminister Ansgar Gabrielsen kläckte idén om en kvoteringslag.
Vänjer sig. Advokaten och styrelseproffset Bjørg Ven gillar läget, men ogillar kvotering. Foto: Svein Erik Furulund, Eivind Griffith Brænde/scanpix
Motståndaren. Torbjørn Røe Isaksen anser att lagen kuppades igenom Stortinget.