Nutidshistoriska fakta visar att slopad bonus omedelbart kompenseras genom högre fast lön, och att politikerna har svårt att förhindra det.

I slutet av 2003 satte dåvarande biträdande finansminister Gunnar Lund stopp för bonusar till AP-fondernas chefer. Beslutet togs i den allmänna moralpaniken som rådde efter bonusskandalerna i Skandia.

Gunnar Lunds nya regler är en exakt parallell till dagens beslut från regeringen. Reglerna slog fast att incitamentprogram helt skulle undvikas i statliga företag. Bonus till AP-fondernas vd:ar stoppades helt. Övriga medarbetare kunde få bonus på maximalt två månadslöner om bolaget gjorde ett positivt resultat.

Gunnar Lund förutsåg inte att AP-fonderna skulle höja de fasta lönerna som kompensation. De fasta lönerna var höga från början, tyckte han. Likadant resonerar regeringen i dag.

Men AP-fondernas styrelser var inte sena med att kompensera för de slopade bonusprogrammen och svarade omgående med att höja de fasta lönerna.

"Vi har ju gällande avtal med våra anställda som vi inte kan bryta. Därför är det naturligt att nu anpassa de fasta lönerna. Det här har ingen glädje av", sa Sjunde AP-fondens dåvarande ordförande Bengt Rydén till Dagens Industri i december 2003.

Sjunde AP-fonden hade infört bonusar 2002 och samtidigt sänkt den fasta lönenivån. Men när regeringen ströp det rörliga röret ökade styrelserna trycket i det fasta. Sjunde AP-fonden höjde de fasta lönerna med upp till 21 procent för majoriteten av sina anställda i början av 2004. Resten fick 10,5 procent högre fast lön. Lönelyften motsvarade vad Sjunde AP-fondens styrelse räknade med att det slopade bonusprogrammet hade givit. Finansdepartementet hade inga invändningar mot lönepåslaget.

Fjärde AP-fonden sänkte sina bonusavtal till de maximalt tillåtna två månadslönerna och höjde samtidigt de fasta lönerna med mellan 5 och10 procent. Tredje AP-fonden avskaffade bonusarna helt och höjde lönerna med i genomsnitt 20 procent. Första AP-fonden höjde lönerna med upp till 16 procent, och med minst 5 procent.

Bytet från rörlig till fast lön innebar högre total lönekostnad för företagen, eftersom de fasta lönerna var pensionsgrundande till skillnad från de rörliga bonusarna. Det betyder att det inte bara är den fasta lönen varje månad som höjs, utan även den pension som den statlige anställde får livet ut.

Ju högre fast lön, desto mer krävs i pensionsavsättning. För en person med förmånsbaserad pension, där arbetsgivaren garanterar en viss andel av slutlönen i pension, måste pensionsavsättningen öka kraftigt för att se till att att det finns tillräckligt mycket pengar tillgängliga när personen gör anspråk på sin pension.

Det finns inget som tyder på att det skulle vara lättare för den nuvarande regeringen att stå emot kompenserande höjningar av den fasta lönen när den rörliga lönen stoppas. Därmed kommer det att kosta mer att slopa bonusen än att ha den kvar, precis som för fem år sedan.

Historien upprepar sig skrämmande snabbt, eftersom politisk populism trotsar alla lärdomar av historien. Kosta vad det kosta vill.