Anders Erik Borg

Född: 1968.
Familj: Fru Sanna, tre barn.
Bor: Timrat hus utanför Katrineholm.
Utbildning: Fil. kand. i nationalekonomi, statskunskap, ekonomisk historia.
Karriär: Ledarskribent SvD 1990–1991, politiskt sakkunnig statsrådsberedningen 1991–1994, Alfred Berg 1995–1998, SEB 1998–2000, Riksbanken 2001–2002, kanslichef för Moderaternas riksdagskansli 2002–2006, finansminister 2006–
Fritid: Jakt och familjen

”Min uppgift är att skapa ett Sverige som har stabila grundbultar”, säger Anders Borg. Foto: Peter Jönsson

En halvtimme innan vi träffas har katastrofsiffror för den ekonomiska utvecklingen det fjärde kvartalet just släppts. Det visade sig vara det värsta fallet för svensk ekonomi ett enskilt kvartal så länge som det har funnits jämförbar statistik.

Anders Borg är hett villebråd i medierna hela dagen. Han upprepar sina metaforer om ”vargavinter” och ”tjäle i svensk ekonomi”. Som finansminister bär han huvudansvaret för att lindra den globala lågkonjunkturens effekter på Sverige. En lågkonjunktur som kan vara den värsta på 80 år.

Krisen har satt många ekonomiska samband ur spel. Till och med kritiken mot Anders Borg verkar bryta mot mönstret. OECD, som brukar kritisera Sverige från ett högerperspektiv, efterlyser mer tillfälliga stöd. Från oppositionen får han höra att han gör för lite för att stödja problemtyngda storföretag som Saab och Volvo.

Men finansministern står stadigt. Sveriges företagare ger honom toppbetyg i en färsk undersökning och nyligen blev han utnämnd till landets viktigaste opinions­bildare samtidigt som regeringen vinner i opinionsmätningar mitt i krisen.

Anders Borg gör som vanligt, hänvisar till erfarenheter och ett ”konsensus av nationalekonomer”. Han blir därmed svår att komma åt för politiska motståndare, för hur ska man kritisera den senaste forskningen?

Sedan han var med och skapade de ”nya” Moderaternas linje inför valet 2006 är det många som ställt sig frågan om det finns någon ideologi kvar hos den en gång unga ny­liberalen på Fria moderata studentförbundet som bland annat slogs för platt skatt.
”Vår vision kan absolut beskrivas i folkhemstermer, ett samhälle som inkluderar alla, där inte en tredjedel står utanför”, sa han i en intervju i Veckans Affärer hösten 2005.

Och vad gäller krisbekämpningen i början på 1990-talet, som han själv var delaktig i som sakkunnig hos dåvarande statsministern Carl Bildt, har han dömt ut som felaktig och att den utgick från ”en teoretisk samhällsmodell”.  Den här gången är det en pragmatisk linje som gäller.  
”Ideologi har man inte mycket nytta av i en ekonomisk kris”, säger han frankt.

”Här har George Bush som paraderade om att inte ingripa i amerikanska banker och Thomas Östros som basunerar ut sina budskap om höjda bidrag samma bekymmer. Sådant hindrar bara bekämpningen av krisen. Nej, jag tycker inte att det är ett problem att bortse från ideologi i det här läget. Tvärtom  skulle det uppfattas som märkligt om jag säger att de här och de här åtgärderna är mest effektiva men vi väljer att göra något annat av ideologiska skäl.”

Har inte krisen påverkat din syn på politik och ideologi på något sätt?
”Jag ser på marknadsekonomi på samma sätt som Churchill såg på demokrati – det är det sämsta systemet, om man bortser från alla de prövade alternativen. Helt klart innehåller marknadsekonomi mekanismer som ger brutala slag. Den globala ekonomin har gjort världen till ett hårt ställe för små öppna ekonomier, som den svenska.”

”Jämfört med för ett år sedan är jag därför ännu mer övertygad om att ett överskott i statsbudgeten är helt avgörande för en liten ekonomis möjligheter att dämpa kasten i konjunkturen och för att se till att grund­fundamenten i samhället håller – som ett stabilt rättsväsende och bra barnomsorg. Det är väldigt viktigt att medborgarna känner sig trygga med de uppgifter som staten har i en tuff lågkonjunktur.”

Men nu går vi mot ett underskott i statsfinanserna, hur stort får det bli utan att äventyra det du beskriver?
”Jag vill inte ge några siffror eller tidpunkter. Men att det blir underskott i statsfinanserna i det här tuffa läget är helt naturligt och också okej så länge underskotten är kontrollerbara. Det betyder att de ska kunna hanteras utan att ge permanenta underskott och att vi ska kunna komma tillbaka till vårt överskottsmål på 1 procent. För om fem sex år måste vi vara beredda på en ny låg­konjunktur och gå igenom en ny process.”

Först måste alltså ekonomin återhämta sig och när det kommer att ske är inte experterna överens om. Riksbanken säger i slutet av det här året. Finansdepartementets prognos är att BNP faller med knappt 1 procent i år för att återhämta sig 1,5 procent nästa år. Men det var före kallduschen i national­räkenskaperna häromveckan som visade ett BNP-tapp på 4,9 procent sista kvartalet i fjol, klart sämre än alla förväntningar.

Flera banker tror att återhämtningen dröjer ännu längre och har kritiserat Anders Borgs departement för att vara för optimistiskt i sina prognoser. Tumregeln är att återhämtningen efter en lågkonjunktur brukar ta ett par tre år. Men samtidigt är bedömarna överens om att den här globala krisen har skapats av ett strukturellt fel och kommer efter en högkonjunktur som blåsts upp av konstlat låga räntor och som i sin tur lett till överdriven kreditgivning, konsumtion och extrema tillgångspriser.

Är det inte rimligt att tro att den här konjunkturnedgången skiljer sig från tidigare och att det kommer att ta ovanligt lång tid för en återhämtning?
”Forskningen ger oss inget svar här eftersom man inte riktigt förstår hur kredit­givningen passar in i ekonomin i stort. I stället får jag utgå från erfarenheter och tittar man på länder där en bubbla i tillgångspriser orsakat en lågkonjunktur – som ju är fallet nu – så finns det flera exempel där återhämtningen faktiskt gått väldigt snabbt.”

”Jag har länge sagt att man måste vara försiktig med sifferprognoser. Vi vet att de behöver revideras kontinuerligt. Det är därför jag hellre pratar om vargavinter, tjäle och så vidare. Det vi ser nu är en nedgång för svensk ekonomi som är helt unik. Jag går igenom hundratals makroindikatorer dagligen och i går läste jag att den japanska exporten rasat med 45 procent. Det är nästan ofattbart, vi har inte upplevt något liknande. Och ett litet land som är beroende av tillverkningsindustri och är tung på råvaror, som Sverige, drabbas särskilt hårt.”

”Så innan vi spekulerar i hur en återhämtning kommer att se ut och när den kommer måste vi se några tecken på en vändning och det gör jag inte än. Jag tror att förs­ta kvartalet också blir tufft, de industri­ledare som jag pratar med ser inga tecken på ljusning.”

Anders Borgs insatser för att lindra krisens effekter har hittills mest gått ut på att få fart på kreditgivningen till företag, själva ”blodomloppet” och ”hjärtat” i ekonomin som han själv har beskrivit det.

Exportkreditnämnden och Svensk Exportkredit har fått förstärkta krediter. Den krisande bilbranschen har fått ett eget paket på 28 miljarder kronor. Viktigast är dock stödet till bankerna där Riksbanken stöttar bankernas likviditet och Riksgälden står för ett frivilligt garantiprogram för bankerna. Samtidigt har garantiprogrammen dömts ut av samtliga banker, utom Swedbank. Och framför allt har bankernas kreditgivning inte kommit i gång igen, trots alla åtgärder. Både små och stora företag har problem att förlänga sina krediter.

Med tanke på att problemen finns kvar, vad borde ni ha gjort annorlunda?
”Man kan diskutera om en allmän bank­garanti hade varit att föredra. Vi övervägde det vid två tillfällen. Framför allt när vi ganska tidigt såg att Islands banksektor stod inför gigantiska bekymmer. De svenska bankerna sa att de inte hade någon exponering mot Island men det behöver inte betyda att det verkligen är så. Som tur var fick kraschen på Island inte så stora effekter på Sverige, även om det var katastrofalt för Island. En allmän bankgaranti går också emot EU:s vilja vilket också påverkade vår bedömning."

”Jag vill påpeka att jag inte är förvånad över att det tar lång tid att återställa bank­sektorn. Vi vet från inte minst 90-talskrisen att banker alltid retirerar hem när konjunkturen viker och fokuserar på lönsamhet. Det är också därför jag velat sätta press på bankerna under den här krisen.”


Läs vidare på nästa sida. Klicka nedan

”Innan vi spekulerar i hur en återhämtning kommer att se ut och när den kommer måste vi se några tecken på en vändning och det gör jag inte än”, säger Anders Borg. Foto: Peter Jönsson.

Anders Borg har satt press på bank­cheferna genom en rad uppmärksammade medieutspel. Han har uppmanat bank­kunder att ringa sin bank för att pressa räntan och i samband med den senaste räntesänkningen sagt att bankerna ska ”hålla händerna borta från syltburken”.

”Jag tror att om bankerna ska få legitimitet hos allmänheten igen får inte vi politiker låta de som varit en del av krisen också komma undan konsekvenserna. Det är också därför som vi har avgifter kopplade till garanti­programmen. Jag vet att de svenska bankerna inte haft samma risktagande som de amerikanska bankerna men vi kan inte frikänna de svenska bankerna för det irrationella beteende som präglat finanssektorn i hela världen.”

Hittills verkar inte bankerna ta åt sig av hans kritik. En titt i deras senaste kvartalsrapporter visar att de tjänar stora pengar på räntenettot, det vill säga skillnaden mellan ut­låningsräntan och inlåningsräntan.  

Är det inte uppenbart att konkurrensen på bankmarknaden inte fungerar och att det råder en oligopolsituation med fyra stora bankjättar som skadar hela ekonomin?
”Visst, konkurrensen på bankmarknaden är viktig och vi har gjort en del för att förbättra den. Krediterna tillSvensk Export­kredit och Almi är ett exempel. Vi har sagt att SBAB inte ska säljas och också vidgat deras mandat mot inlåning på hushållssidan.”

”Men det finns en stor skillnad mellan den bild som bankerna ger och den bild som företagen ger när det gäller konkurrens och även möjligheterna att låna pengar. De tuffaste exemplen finns bland företag som förhandlar med banker som inte är deras huvudbank, det är då deras krediter kan stängas av brutalt. Det är också en enormt stor skillnad på villkoren hos banker. Det finns företag som får lån till mycket bra villkor, ner mot 2–3 procent. Men andra betalar över 10 procent.”

Är det inte ett pedagogiskt problem för dig att bankerna har så goda marginaler på sin kärnverksamhet mitt i en kris?
”Det är i första hand ett problem för bankerna. När alla andra företag drar åt bältet måste de kunna säga vad de ska göra med vinster och kunna motivera bonusar. De måste agera med ett utomordentligt samhällsansvar och tänka på hur de kommer uppfattas på några års sikt. Jag tror att de bör säga att: ’Vi har gjort fel, vi ska lära oss av det och bygga mer robusta system för att inte göra om de här misstagen.’”

Bör man reglera bankerna mer än vad som hittills gjorts?
”Vi behöver en tuff och noggrann tillsyn av sektorn. Vi har ju redan fått tuffare krav i EU med Basel II och det kommer sannolikt mer. Det ligger i marknadsekonomins natur att människor och företag drabbas av en känsla av oövervinnlighet på toppen av en konjunktur. Oavsett vilken bransch som blir mest skogstokig så är bankerna själva hubben i systemet och kommer att drabbas hårt.”   

Gigantiska stödpaket har sjösatts i de flesta västländer, finns det en risk att det har gått för långt och att det kan leda till nya obalanser i den globala ekonomin?
”Visst är det så. Titta på historien, pesokrisen 1995 skapade Asienkrisen 1997, som lade grunden till Rysslandskrisen, som var en bidragande orsak till IT-bubblan. Och så vidare. På samma sätt lägger vi sannolikt nu grunden för nästa kris. Men det går inte att ha något annat perspektiv.”

”Återigen, vi har tvåsiffriga fall i exporten, en bilproduktion som fallit med 60 procent i USA. Det är en dramatisk nedgång och det viktigaste är att inte upprepa misstagen från 30-talet och tro att det löser sig av sig självt. Vi måste öppna kranarna och ta fram resurser.”
”Sedan får vi ägna några år åt att städa upp och det kommer att bli en uppstädning med historiska dimensioner. USA har 12 procents underskott i statsfinanserna och den siffran kommer att öka.

Storbritannien har 8 procent. Det kan faktiskt vara så i slutet av året att de enda EU-länder som klarar stabilitetsmålet om 3 procents budgetunderskott är Sverige och ett par andra skandinaviska länder. Så fort vi nått torrt land och den akuta ­finanskrisen är löst kommer vi att se en åtstramande finanspolitik med bland annat skattehöjningar och besparingar.”

Vilka är de stora riskerna med den här uppstädningen?
”Det värsta som kan hända är att USA och England, som ju fortfarande förfogar över de viktigaste reservvalutorna, drar åt sig all likviditet för att finansiera sina underskott. Då kommer deras problem att skeppas över till länder som Italien, Portugal, Grekland och de baltiska länderna som kommer att få tuffa lånevillkor.”

”Jag såg häromdagen att Irland tog upp ett nytt lån som låg 250 punkter över den tyska räntan, det är extremt. Sedan kan man fundera över de orimliga villkor som riksgäldskontoren i till exempel afrikanska stater kommer att få. Det är de här länderna som till slut riskerar att få betala för den extremt expansiva finanspolitik som bland annat England och USA nu för. Vi ska vara nöjda med att Sverige fort­farande har en lägre räntedifferens än Tyskland därför att vi bedöms som kreditvärdiga.”

I den senaste högkonjunkturen verkade inte bara bankerna drabbas av en känsla av oövervinnlighet utan vart och vartannat storbolag bantade sin balansräkning kraftigt genom att dela ut stora pengar till aktieägarna i stället för att lägga i ladorna för sämre tider.

Det ligger kanske också i marknads­ekonomins inneboende natur men är väl ändå ett problem?
”Här måste man komma ihåg att det skiljer sig åt mellan bolagen. Till exempel Volvo, Ericsson och Investor går in i lågkonjunkturen med starka kassor vilket de kommer att gynnas av. Jag tror att nästa gång Christer Gardell eller hans efterträdare kommer att skrika på högre utdelningar kommer bolagen att hålla i pengarna hårdare. Minnet är visserligen kort men det vi nu upplever kommer att sätta spår under resten av livet i folks medvetande.”
”Nya ledord blir försiktighet, noggrann redovisning, forskning, tillbaka till kärnverksamheten och inte minst riktiga långsiktiga ägare. Jag tror också att den tid då finanssektorn sågs som den roligaste och mest spännande framtidssektorn är över. Jag hoppas i alla fall det.”

Det är försiktighet som enligt Anders Borg bidragit till att Sverige klarat sig förhållande­vis bra i krisen med lägre räntor än jämförbara länder. Det är försiktighet som gör att han inte vill ge med sig på oppositionens och fackens krav om mer insatser för arbetslösa. Och det är ord som ”försiktighet” och ”ansvar” som återkommer hela dagen när han svarar på journalisternas frågor om hur han ska hantera det dramatiska BNP-tappet under det fjärde kvartalet. Som väntat pratas det ingenting om ideologi och värderingar.

En finansminister måste väl ändå ha visioner, hur ska Sverige se ut om fem år? Vilka nya branscher tar över efter bilindustrin?
”Det har jag ingen uppfattning om och vill inte ha det. Det går aldrig att sia om fram­tiden. Titta på Ericsson i dag som är ett blomstrande bolag, för bara några år sedan tvingades det till en gigantisk nyemission och var nästan utdömt. Nu ser bilindustrin ut att få det väldigt tufft men vi har ännu inte sett var det landar så det är för tidigt att döma ut svensk bilproduktion.  Och titta 20 år tillbaka i tiden, ingen hade kunnat förutspå vilka nya branscher som skulle växa fram.”

”Min uppgift är att skapa ett Sverige som har stabila grundbultar. Med riktiga forskningsprojekt som staten ansvarar för. Med en bra infrastruktur. Med ett attraktivt näringslivsklimat, flexibel arbetsmarknad och så vidare. Sedan vilken entreprenör som exploderar i vilken bransch, det kan ingen förutse.”