Den som motsätter sig kvotering har ett särskilt ansvar för att inte använda motståndet för att slippa agera. Här har näringslivet mycket att lära av politiken. Regeringen Reinfeldt har med sin utnämningspolitik visat att handling är viktigare än ord.
Se prisutdelningen & vinnarintervjun här
Inför valet gav Fredrik Reinfeldt väljarna ett löfte:
”Jag vill att det svenska folket ska känna att den som får ett statligt toppjobb i Sverige är den som är bäst lämpad att få det, inte den som råkar ha rätt kontakter eller rätt partibok.”
Han lovade väljarna ett alternativ till svågerpolitiken, ett mer öppet förfarande där ideologiska preferenser skulle nedprioriteras och kompetens sättas i fokus. Efter tillträdandet kritiserades den nya regeringen för att svika sina löften. Framförallt utnämningen av den tidigare statsministern Göran Persson till Sveaskog, och senare den före detta försvarsministern Mikael Odenberg till gd för Svenska Kraftnät kritiserades för bristande öppenhet.
I dag har längre tid gått, fler utnämningar gjorts och ett mer konkret resultat av politiken kan utläsas. Och det är ett resultat som imponerar.
När Ekot kring årsskiftet granskade regeringens utnämningar till toppjobben kunde det konstateras att hälften gått till kvinnor, hälften till män och cirka 20 procent till kandidater med utländsk bakgrund. En ganska exakt spegelbild av det svenska samhället i stort.
Ytterligare åtgärder ligger i framtiden. Regeringen har tagit emot en utredning som föreslår att ansökningar ska sekretessbeläggas. I dagsläget blir de diarieförda och därigenom offentlig handling. Risken för att en ansökan hamnar i pressen kan göra att en kandidat tvekar att söka tjänsten.
På kort tid har något som uppfattades som ett demokratiskt problem förvandlats till ett förfarande som blir allt mer öppet. Men den största fördelen finns hos de enskilda företagen och myndigheter som faktiskt får chefen med rätt kunskap snarare än den med rätt politisk bakgrund.