Efter fyrtio års vanvård diskuteras nu miljonprogrammets framtid överallt, bland byggbolag, politiker, fastighetsägare och de boende. Flera olika drivkrafter sammanträffar nämligen, som gör det omöjligt att bortse från dessa, så utskällda, förorter.

Bara 20 procent av lägenheterna i miljonprogrammen har rustats upp och renoveringsbehovet börjar bli akut. Vidare sätter den växande miljötrenden strålkastarljusen på de energiläckande husen vilka står för en oproportionerligt stor andel av energianvändningen i Sverige.

Men framför allt står den socioekonomiska och etniska segregationen allt högre upp på den politiska agendan och att rusta upp och förändra områdenas karaktär ses som ett bra sätt att ta itu med problem som arbetslöshet och segregation.

Men trots allt prat och goda intentioner händer väldigt lite. Enligt vissa bedömare skulle notan för en mer omfattande renovering av Sveriges miljonprogram hamna på uppemot 300 miljarder kronor. Gigantiska belopp som ingen vill betala.

Byggbolag, fastighetsbolag och banker menar att staten ska ta sitt ansvar och vara med och finansiera renoveringen. Staten hade ju en viktig roll när miljonprogrammen en gång byggdes, menar dessa spelare. Men regeringen är tydlig med att den inte kommer att dra i gång något statligt jättepaket utan pekar istället på att huvudansvaret ligger hos fastighetsägarna.

De kommunala bostadsbolagen äger knappt hälften av de 850 000 lägenheterna i miljonprogrammen. Men flera av här allmännyttiga bostadsbolagen har redan en svag ekonomi och att finansiera renoveringar genom att höja hyran ses som omöjligt eftersom de boende har låga inkomster eller är arbetslösa. Dessutom betalar de boende redan högre hyror än vad marknadshyran skulle vara på en fri hyresmarknad.

I denna utsiktslösa och allt mer akuta situation måste alla inblandade tänka i nya banor och vända blickarna dit pengar och intresse skulle kunna finnas. I så fall borde dessa blickar landa på någon av alla de statliga investeringsfonder Mellanöstern och i Asien och som just nu letar långsiktiga investeringar i Europa med ljus och lykta.

Från oljeexport eller bågnande valutareserver har dessa fonder i dag ett sammanlagt kapital på över 30 000 miljarder kronor. Den största fonden finns i Abu Dhabi medan Kina är det land som har sammanlagt mest pengar i statliga investeringsfonder.

Fonderna växer snabbt och har därför sedan länge vänt blickarna utomlands och då inte minst till Europa där de köpt allt ifrån fotbollsklubbar och hotell till banker och varuhus. Men framför allt investerar de i energibolag, gruvor, infrastrukturprojekt och just fastigheter. I många länder har deras framfart mötts av motstånd.

En gruva eller en järnväg är förstås en nationellt viktig tillgång och vad kan då dessa statliga fonder, hemmahörande i diktaturer och med tveksam genomlysning, ha för grumliga motiv? Skeptikerna menar att de mer styrs av politiska än kommersiella motiv.

Frågan är förstås befogad men hittills har alla olyckskorpar kraxat förgäves.

Rädslan handlar mycket om fördomar. Få torde ha missat att många svenska fastighetsägare missköter sig och låter lägenheter förfalla i miljonprogrammen. Och när det brittiska fastighetsbolaget Boultbee köper tio köpcentrum i miljonprogram runt Stockholm och utarmar centrumen genom att chockhöja hyrorna och strunta i underhållet är det ingen som säger att det beror på att de är brittiska.

Orsaken i de här fallen är i stället att dessa västerländska fastighetsbolag agerar kortsiktigt.

Det gör däremot inte de här statliga jättefonderna som istället är extremt långsiktiga i sina investeringar eftersom ett viktigt syfte med fonderna är att överföra dagens rikedomar till kommande generationer. Dessutom är fonderna väl medvetna om skepticismen från västvärlden och därför måna om att visa sig seriösa.

Och vad skulle till exempel en kinesisk statlig investeringsfond ha för politiska motiv att investera i fastigheter i Europa? Fastigheterna står ju där de står och nyckeln för att nå lönsamhet är att investera och vårda husen smart.

Men skulle de vara intresserade? Det borde de vara. Vad gäller fastigheter har de här fonderna hittills mest köpt hus på exklusiva adresser i europeiska storstäder. Men det börjar ändras. I december i fjol gick till exempel en statlig investeringsfond från Qatar in och investerade för att lyfta ett antal franska eftersatta förorter, liknande miljonprogrammen. Av helt kommersiella skäl, bedyrades det.

Sannolikt skulle till exempel en kinesisk statlig jättefond som CIC med ett kapital på runt 2700 miljarder kronor inse det som inte svenska investerare ser nämligen att en investering i de svenska miljonprogrammen är en god investering på lång sikt. Tvärt om mot vad många tror är miljonprogramshusen bra byggda med bärande väggar.

Det gör lägenheterna flexibla och enkla att bygga om, vilket alla som var på Bomässan i Tensta 2006 kan vittna om. Med modernare och energisnålare lägenheter kommer värdet på husen att öka och få en klok ägare att ta nästa steg som handlar om utsidan på husen och att investera i själva stadsplaneringen. Vilket kommer att locka nya människor till miljonprogrammen och få människor som bor där i dag att stanna.

För det är just bland miljonprogrammens invånare som den allra största potentialen finns. De är unga, har erfarenheter av olika kulturer och har en positiv syn på entreprenörskap. Där finns underskattade resurser, inom fem till tio år kommer deras köpkraft öka och för vilken fastighetsägare som helst är hyresgästerna nyckeln till framgång.

Det handlar bara om att tro på det och våga ha uthålligheten. Ingen i Sverige verkar vilja se de stora möjligheterna med miljonprogrammen. Jag tror att kineserna både är långsiktigare och smartare än så.