Vi pratar om innovation på redaktionen. Igen. För det är ett av de lite svårgripbara men viktiga ämnen som dyker upp då och då.

”Hur ser status ut för svensk innovation just nu” frågar någon, mot bakgrund av euro-krisen och allt prat om recession.

Jag funderar en liten stund, men kan egentligen inte svara med trovärdighet utan att först granska några faktorer som påverkar det som ibland kallas det svenska innovationssystemet.

Fundamentet för fungerande innovation, det vill säga idéer, finns det rätt gott om i Sverige. Vi satsar fortfarande enorma belopp på forskning och utveckling, utvecklingen av nya och intressanta företag pågår ständigt bakom kulisserna, och på senare tid har Sverige igen uppmärksammats utomlands för att vi erbjuder en del intressanta projekt, tydligast exemplifierat av Spotify.

Men utöver det är läget dessvärre prekärt. Till exempel. Svenska riskkapitalföreningens statistik för årets första halvår talar sitt alltför tydliga språk. Det hårt pressade tidiga svenska riskkapitalet fortsätter att sina.

Inom venture investerades bara 174 miljoner konor i nya fonder under årets första halvår. Och bara drygt 100 investeringar till ett värde av 639 miljoner kronor gjordes under perioden. Det måste betraktas som extremt magert – och bekräftar tyvärr trenden. I tre års tid har investeringarna i tidiga utvecklingsfaser minskat, och antalet bolag som är verksamma i dessa faser har gått från några tiotal till en knapp handfull. En knapp handfull.

De så nyttiga affärsänglarna orkar givetvis inte kompensera bortfallet av institutionaliserat kapital. Inte heller staten har den förmågan. Eller, den aktör som har störst möjlighet att bidra, Innovationsbron, är statens minsta bolag med blott 700 miljoner kronor till sitt förfogande. Statens riskkapital befinner sig för övrigt i omfattande omvandlingsprocess, med utgångspunkt i en rapport som det amerikanska konsultföretaget McKinsey har gjort på Näringsdepartementets uppdrag. Det är känsliga saker.

I min kopia av McKinsey-rapporten, som den har kommit att kallas, är till exempel allt som rör statens riskkapitalaktör inom fordonsindustrin, Fouriertransform, raderat. Det antas skada bolaget om uppgifterna röjs. Personligen kan jag tycka att det skadar det omdiskuterade bolaget mer om hemlighetsmakeriet fortsätter. Det väcker ju bara nyfikenhet och öppnar för spekulation.

I övrigt vill McKinsey, som tyvärr inte anger några referenser, slå samman Almi och Innovationsbron samt Industrifonden och Fouriertransform. Syftet är att skapa en aktör för tidiga faser och en för sena.

Och jag förstår plötsligt varifrån den tidigare näringsministern Maud Olofsson fick inspiration till den debattartikel hon publicerade i Dagens Industri för några månader sedan. Ministern och McKinsey går så att säga hand i hand.

Men grundfrågan kvartstår. Hur i hela fridens namn kunde regeringen gå in med tre respektive två miljarder kronor i Fouriertransform och Inlandsinnovation, som ska investera i projekt i Norrlands inland, utan att egentligen göra något gediget förarbete? I en värld där det tidiga kapitalet är ytterst knappt och behoven stora. Visst, bilindustrins kris och arbetsmarknadsläget frestade naturligtvis på. Men fem miljarder kronor?

Plötsligt är 30 procent av det tillgängliga statliga riskkapitalet dedikerat till fordon och en specifik geografi, trots att forskningen visar att begränsat riskkapital aldrig får eftersträvade effekter.

Regeringen har andra aktiviteter på agendan i syfte att stärka innovationssystemet. Näringsdepartementet jobbar till exempel på att ta fram en ny nationell innovationsstrategi, ett arbete som gavs om inte en flygande start så i alla fall initierades den 17 februari i år.

Men projektet verkar mest bestå av en massa mässor, seminarier, konferenser, diskussioner, rundabordssamtal och möten. Regeringen verkar snarare föra ett gigantiskt massamtal om begreppet innovation än att faktiskt planera för förändring. Den så viktiga skattefrågan står inte direkt överst på innovationsagendan, och hittillsvarande konkreta förslag är 24 miljoner kronor till utveckling av innovativa upphandlingar, en ny styrelse i Inlandsinnovation och ambitionen att ändra reglerna för riskkapitalet, det vill säga stuva om bland statens egna aktörer.
Det är knappast att betrakta som radikalt.

En annan viktig faktor för innovation är ett väl fungerande utbildningssystem. Om det är de flesta överens. Dessvärre är svensk utbildning på väg att krackelera. Skolans prestationer blir allt sämre, och Sverige ligger numera i många avseenden under det internationella genomsnittet. (Läs gärna min granskning av den svenska skolan i morgondagens utgåva av Veckans Affärer).


Hur påverkar det på sikt kvaliteten i svensk forskning, och vilka effekter får det på nytänkandet?

Addera till allt detta ungdomsarbetslösheten, börsnedgångens effekter på flödet av kapital i stort, allt större försiktighet från bankernas sida, ett plötsligt ökande antal konkurser, brist på kompetens i delar av industrin och en massa andra faktorer och slutsatsen kan bara bli en.
Det finns alltid undantag, och det är inte kris, men trenden är negativ.
Eller, svensk innovation mår så där.